Ekonomutbildningen – satt på undantag

Ekonomutbildningens kvalitet har varit föremål för diskussion i BALANS 6 och 8/1978. Professor Sten Jönsson vid Göteborgs universitet framhåller här att ekonomlinjens problem är resursbrist avseende personal och pengar och inte bristande efterfrågan eller dålig anpassning till arbetslivet.

Uppenbarligen var det ett intressant problem jag tog upp i BALANS i somras! Att så många framstående utbildningsintresserade svarat är att betrakta som en bekräftelse på att problemet är allvarligt.

Förhållandet är ju att vi tvingas sätta av stora resurser för att hålla uppe sysselsättningen i konkursfärdiga företag och branscher. Man har då all anledning att fråga sig om det är en långsiktigt framsynt politik att samtidigt driva en fortgående uttunning av de resurser som satsas på utbildning av ekonomer.

EKONOMSTUDIER – ETT SLAGS TERAPI?

Det är väl inte så att studierna på ekonomlinjen betraktas som ett slags terapi? I debatten kring kärnkraftverk och krigsflygplan har det sagts att man inte bara får grunda beslut på sysselsättningsargument. Man måste ta hänsyn till behov, framtida konsekvenser och göra avvägningar. Samma resonemang borde gälla utbildningen. Hellre färre välutbildade ekonomer än flera halvutbildade! Vi har alldeles för många nyantagna till ekonomlinjen (ca 2 900 förstahandssökande) med hänsyn till de utbildningsresurser som ställs till förfogande och troligen också med hänsyn till ekonomernas traditionella arbetsmarknader. Claes Christenson vid Riksskatteverket illustrerar på ett utmärkt sätt vad jag menar! Riksskatteverkets internutbildning i bokföring omfattar ca 150 timmar och avser endast affärsbokföring och vissa bokslutsanalyser. Vid vår institution förfogar vi över totalt 104 timmar redovisningsutbildning för dem som inte specialiserar sig på redovisning! Då skall vi dessutom täcka viktiga områden som internredovisning, budgetering och finansiell planering! Egentligen är det inget att tillägga (utom möjligen att undervisningen i bokföring på gymnasienivå också fått skäras ned på senare år, varför Christensons synpunkter i det avseendet inte är helt aktuella).

RESURSERNA

Jan-Erik Wikström och Hans Löwbeer hävdar att problemen inte hänger samman med sättet att fördela resurserna – det är alltså fråga om politiska prioriteringar. Hans Löwbeer beskriver hur de s k sektorsanslagen går direkt till universiteten och hur regionstyrelserna inte kvarhåller några resurser för egen användning. Både Hans Löwbeer och jag vet att såväl innan riksdagen tar sektorsanslagen, som efter, på det lokala planet, göres prioriteringar och överväganden. Man kan rimligen inte lasta enbart regering och riksdag för att anslaget per årsstudieplats inom AES-sektorn ligger på ca 5 800 medan andra utbildningar har resurser av en helt annan dignitet: (se tabell 1).

Tabell 1. Resursinsats per årsstudieplats (grovt på grundval av sektorsanslagen)

Eftersom den grupp vid UHÄ som arbetar med att beräkna per capita-kostnader ännu inte presenterat några resultat är man hänvisad till att dividera sektorsanslagen med antalet årsstudieplatser (eller planeringsramar). Vi ser att AES-sektorn är illa ställd. Inom AES-sektorn finns ändå relativt dyra utbildningar som psykolog- och socionomutbildning. Ekonomutbildningen är sämst lottad och inom ekonomlinjen är företagsekonomi strykpojken. Hans Löwbeer har en förklaring i sitt svar som går ut på att det ”knappast var möjligt att överföra handelshögskolornas standard till den nya inte spärrade ekonomlinjen”. Varför inte? Varför skulle man 1969 medvetet sänka standarden på den statliga ekonomutbildningen? Det nyligen tecknade avtalet med Handelshögskolan i Stockholm ger ett statsbidrag, som motsvarar 40 % av driftskostnaderna, på 8 500:- per årsstudieplats. Det verkar vara en rimlig resursinsats för ekonomutbildning, men varför är den statliga utbildningen satt på undantag?

INTE SÅ IDYLLISKT SOM 1968

Är man satt på undantag så händer det förr eller senare att rallarsvingarna tas till. Det är ju dock så att vi (på företagsekonomiska institutionen i Göteborg) år efter år ställer upp i petitaarbetet med våra äskanden grundade på prognoser som år efter år visar sig vara mera träffsäkra än de som överordnade organ använder. Orsaken till att ekonomlinjen inte fått gehör för sina äskanden är nog flera. En viktig faktor är säkert att våra beslutsfattare inte har klart för sig att förhållandena inte är så idylliska som när Jan-Erik Wikström eller Jan Bergqvist och jag själv studerade vid universitetet. De är inte ens så idylliska som 1968. Det är mycket svårt att förmedla en uppfattning om den stordrift det är fråga om nu. Den som studerade ekonomi i början av 70-talet har en viss möjlighet att göra jämförelser. Då hade vi kaos med föreläsningar för flera hundra studenter samtidigt. Sedan dess har utvecklingen gått mycket framåt. Vi har utvecklat pedagogiken, fått fram en väl utbildad lärarkår, tagit fram praktikfall och organiserat utbildningen. Framför allt har basen för utbildningen, forskningen, gått framåt. Vår företagsekonomiska forskning är internationellt sett framstående. Vår styrka är att vi är ute i företag och förvaltning och studerar ”verkliga” problem. Vi har en god anpassning till arbetslivet, men vi får lov att arbeta med minskande resurser per student. Förutsättningarna för den förbättrade utbildningen försämras snabbare än vi orkar med. Observera logiken.

Jan-Erik Wikström säger att jag dödförklarar högskolereformen. Jag ber om ursäkt om den får en släng av sleven i förbifarten, men den utveckling jag påtalar började innan högskolereformen sattes i verket. För övrigt föreligger veterligt inga resultat av Bert Levins utvärdering av reformen ännu.

Jan Bergqvist talar om behovet av bättre planering. Instämmer; med kommentaren att den institution jag är anställd vid ännu inte fått besked om sin budget för 1978/79. Vi fick besked i augusti om att vi hade ca 1 750 antagna på olika kurser. Det lär ha dykt upp ca 1 900 studenter men vi vet ännu inte vilka resurser vi kommer att förfoga över. Lokalmässigt befinner vi oss i lokaler byggda för en handelshögskola med ett årligt intag på ca 150 studenter. På min avdelning har jag 4 heltidsanställda forskningsassistenter som tillsammans förfogar över ett rum och gör ett gott jobb. Schemaläggningen är styrd av lokalerna eftersom varje undervisningsutrymme är upptaget varje timma (8–19). Tidigare hade vi schemaläggningen datoriserad men systemet räckte tydligen inte till. Vi har fått sätta in en schemaassistent och honom kan man ju skälla på när det blir dubbelbokningar, vilket det naturligtvis blir med upp till 20 undervisningsgrupper på A-nivån, drygt 20 lektorer, ca 7 utbildningslinjer och kurser ute i regionen. Detta gäller emellertid Göteborg. Säkert är förhållandena bättre vid de andra universiteten (Handels i Stockholm är mycket privilegierad med ett litet antal studenter på ett ställe).

REDOVISNING – ETT ÄMNE I UTVECKLING

Till sist något om redovisningsämnet och dess innehåll. När det gäller utvecklingen inom ämnet antyder Jan-Erik Wikström i början av sitt svar att det inte bara är av budgetmässiga skäl som utbildningen i redovisning blivit reducerad utan därför att ”det pågår en omvärdering av redovisningsbegreppet” (och tydligen av alla de andra delarna av företagsekonomin eftersom utvecklingen varit likadan där). Jag utgår från att Jan-Erik Wikström själv inte håller sig informerad om utvecklingen inom redovisningsområdet, det är ett heltidsjobb, utan att det är någon medarbetare som ger lektioner i vad som har hänt i vårt ämne. Vi uppskattar intresset! Det är väl detta som kallas bättre kontakt med samhället.

REVISORER HAR MEST PRAKTIK AV ALLA!

A propos kontakt med samhället valde Jan-Erik Wikström ett utomordentligt dåligt exempel då han refererade till Per Jonas EIiæsons uppfattning att revisorer är speciellt bundna till bokliga studier. Kommerskollegium kräver nämligen 5 års praktik innan denna grupp erhåller auktorisation. Min åsikt är närmast den att för att kunna genomföra ”självständiga analyser” av ekonomiska problem utan skygglappar borde revisorerna ha 4 års universitetsstudier före auktorisationen. Inte tre som det är nu! Sverige borde försöka nå upp i paritet med de övriga nordiska länderna.

Det är, som bekant(?), en mycket stor andel av de ekonomstuderande som läser på 60-poängsnivå. (I Göteborg är det ca 65 % av dem som läser 40 poäng som går vidare, i höst har vi i företagsekonomi ungefär 300 nyantagna studerande för 60 poäng eller mera. Forskarutbildningen omfattar dessutom över 100 studerande. Kapaciteten är överansträngd!) Det är alltså ingen lösning att uppmuntra till vidare studier även om det i och för sig är önskvärt. Utveckling av praktikfall stimuleras verkligen heller inte av resurstilldelningen, men vår undervisning bygger ändå i huvudsak på praktikfall; inte sällan framkomna i forskningen.

Internationalisering är bra. Det finns särskilda linjer med internationell orientering vid 4 universitet (med förstärkta resurser jämfört med den allmänna ekonomutbildningen). Det är också bra. Men det är fråga om totalt 60 platser med inriktning tyska, 80 platser med inriktning franska och 25 med inriktning spanska, vilket ju inte väger så mycket jämfört med de 2 900 eller fler sökande och antagna till den allmänna inriktningen och alla dem som inte följer någon linje.

I en situation där vi lider brist på personal, pengar och lokaler (det senare gäller troligen bara Göteborg) är det svårt att åstadkomma några märkbara internationaliseringsåtgärder. Engelskspråkiga standardverk har vi alltid använt men det händer ofta att vi får klagomål från studenter som har besvär med engelskan.

SAMMANFATTNINGSVIS

– Var och en, och särskilt allmänintressets representanter, borde engagera sig i hur resurserna fördelas på olika delar av högskoleområdet!

– Alla de som svarat på mitt inlägg i juninumret håller med mig, utom Jan-Erik Wikström; ekonomutbildningen har varit föremål för en fortgående uttunning av resurserna. Tidigare var det den s k automatikens verkningar, på senare år är det bristen på kompensation för den oplanerade ökningen av antalet nya studenter.

– Vad kan man göra? För ekonomlinjens del är det varken bristande efterfrågan eller dålig anpassning till arbetslivet som är problemet. Det är resursbrist avseende personal och pengar (och, för Göteborgs del, lokaler). Om man bedömer att man vill utbilda ekonomer som kan delta i arbetet med att hantera 80- och 90-talens strukturproblem är det dags att avsätta resurser för ändamålet nu.

– Till sist en fråga: varför är den kvalificerade forskningen i företagsekonomi vid svenska universitet mera känd utomlands än här hemma?

Sten Jönsson, professor, Göteborgs universitet