Ett par uppseendeväckande formuleringar i en rapport från en arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen har utgjort primär grund för en omfattande massmediaspridning av uppgifter om ett lindrigt sagt otillbörligt samband mellan den organiserade ekonomiska brottsligheten och revisorerna inklusive de auktoriserade. Ulf Gometz har efter en artikelserie i Göteborgs-Posten (upplaga ca 300 000 ex) gått i svaromål i G-P under sommaren 1978. Svaren på de av honom i artikeln ställda öppna frågorna till Kommerskollegium blev aldrig publicerade. Det är väl också sannolikt att många Balansläsare inte läst G-P-artikeln. BALANS publicerar därför Ulf Gometz artikel och Jan Lindebergs svar in extenso jämte en icke publicerad replik från Gometz som innehåller svaren på frågorna till Kommerskollegium samt slutligen några avslutande kommentarer av artikelförfattaren.
I debatten om ekonomisk brottslighet hävdas det ofta att auktoriserade revisorer kontinuerligt fungerar som rådgivare i handel med bolag, svart arbetskraft, spel, prostitution, systematiska konkurser mm. Men hur många auktoriserade revisorer har egentligen förlorat sin auktorisation eller tilldelats varning på basis av Rikspolisstyrelsens utredning av den organiserade och ekonomiska brottsligheten? Det undrar Ulf Gometz, styrelseledamot i Föreningen Auktoriserade Revisorer, apropå G-P:s serie ”Brott som lönar sig”. G-P:s Jan Lindeberg svarar.
G-P har under några veckor i maj–juni publicerat en artikelserie med överrubriken ”Brott som lönar sig”. Den har i huvudsak behandlat den ekonomiska brottsligheten. Ämnet har stort allmänt intresse och i den mån journalistiken är ute efter att peka på missförhållanden och väcka opinion för åtgärder i syfte att råda bot på dessa är den ute i ett angeläget ärende. Det är emellertid viktigt att framställningen blir konkret och verklighetsanknuten t ex genom redogörelser för praktiska fall. Ofta förekommande svepande uttalanden i massmedia om undanhållna skattebelopp – ibland nämns 5 miljarder, ibland 20 miljarder – etc, kan få en effekt på skattemoralen som är motsatt den önskvärda: ”Det är uppenbart att nästan alla fuskar, då bör även jag försöka!”
Enligt min uppfattning saknas i debatten om ekonomisk brottslighet i allmänhet och skattebrott i synnerhet i alltför stor utsträckning, faktaredogörelser, konstruktivitet och framför allt inriktning på preventiva åtgärder.
För att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten måste alla tillgängliga resurser i samhället mobiliseras; det räcker inte med ”kunnigare poliser” (G-P 1978-05-21).
En av de grupper, som har en väsentlig betydelse på det preventiva planet, är företagsrevisorerna och icke minst de av samhället auktoriserade revisorerna. Tyvärr har det i massmedia under senare tid – och G-P:s artikelserie är inget undantag – upprepats kritiska uttalanden om revisorer i samband med den ekonomiska brottsligheten så ofta att frågan: ”Kan vi egentligen lita på företagsrevisorerna?” för många kan synas motiverad. Allmänheten och samhället har rätt att ställa stora krav på de auktoriserade revisorerna. Förtroendet för oss som är satta att tillvarata så många gruppers intressen i företagen måste vara väl grundat.
Orimliga
Hittills har man från revisorshåll i detta fall velat betrakta de kritiska uttalanden, som gjorts och vilka regelmässigt haft ungefär samma ordalydelse och samma källa, som så orimliga att något bemötande icke varit erforderligt. Det är dock som talesättet säger att om man tillräckligt många gånger spottar på en sten så blir den slutligen våt. Det finns därför enligt min mening anledning att gå i svaromål.
”Utredningar som Rikspolisstyrelsen gjort har visat att ett dussin advokater kontinuerligt fungerar som rådgivare i handel med bolag, svart arbetskraft, spel, prostitution, systematiska konkurser mm. Ett 30-tal revisionsbyråer fungerar på samma sätt” (G-P 1978-06-11).
Man baxnar. Tror någon förnuftig människa på fullt allvar att auktoriserade revisorer – enligt källan skulle även sådana avses – kontinuerligt är engagerade i ”handel med bolag, svart arbetskraft, spel, prostitution, systematiska konkurser mm?” Påståendet faller på sin egen orimlighet: en auktoriserad revisor som kunde beläggas med att ägna sig åt sådan verksamhet, skulle icke få behålla sin av Kommerskollegium meddelade auktorisation ens en dag till.
Skrämmande
Vad är det då som ligger bakom uttalandet? I slutet av 1976 fick en arbetsgrupp (AMOB) inom Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utreda hur det polisiära arbetet med den organiserade och ekonomiska brottsligheten borde bedrivas. Gruppen framlade i maj 1977 en rapport. I rapportens sammanfattning fanns bl a följande uttalande: ”Ett trettiotal revisionsbyråer (de flesta auktoriserade) samt ett dussin advokater i hela landet tycks kontinuerligt ägna sig åt rådgivningsverksamhet inom det organiserade/ekonomiska brottsområdet.” Uttalandet fick stort utrymme i massmediapresentationen och bl a uttalade sig dåvarande rikspolischefen i TV. För oss yrkesverksamma var uttalandet lika skrämmande som förvånande. Föreningen Auktoriserade Revisorers (FARs) styrelse, som är angelägen att bevaka att FAR-ledamöterna efterlever uppställda yrkesetiska regler, hänvände sig omedelbart till Rikspolisstyrelsen för att få en redogörelse för de utredningsresultat som låg bakom uttalandet.
Sex månader (!) efter rapportens publicering fick vi svar i brevform. Svaret är kort och förtjänar att redovisas i sin helhet:
”Er förfrågan om auktoriserade revisorer och s k ekonomisk brottslighet:
Med anledning av Er förfrågan om auktoriserade revisorer som satts i samband med s k ekonomisk brottslighet har grundmaterialet till ovan angivna arbetsgrupps rapport ånyo granskats. Materialet utgörs till helt övervägande del av enkätsvar från tillfrågade statliga myndigheter.
I handlingarna finns upptagna ett antal naningivna både auktoriserade och icke auktoriserade revisorer vilka varit verksamma som rådgivare på områden som kunnat sättas i samband med brottsliga förfaranden. Det bör dock påpekas att rådgivningsverksamheten i sig inte nödvändigtvis varit av brottslig karaktär.
Med hänsyn till innehållet i 10 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar kan avsedda handlingar inte utlämnas.
RIKSPOLISSTYRELSEN”
Oacceptabelt
Rikspolisstyrelsens handläggning ansågs givetvis av yrkeskåren som helt oacceptabel, vilket av FAR framfördes i brev till Rikspolischefen 1977-11-10. I brevet ställdes bl a följande frågor:
1. Vad avses med ”ekonomisk brottslighet” i den offentliggjorda rapporten respektive ”s k ekonomisk brottslighet” i korrespondensen med FAR? Anser Ni det korrekt att använda ett begrepp i ett offentliggjort material och ett annat väsentligen uppmjukat – i korrespondensen efter anhållan om förtydligande?
2. Rådgivningsverksamheten i sig är ”inte nödvändigtvis av brottslig karaktär”. Är den brottsliga karaktären i något fall då det gäller auktoriserade revisorer efter rättslig prövning konstaterad?
3. Anser Ni att de ”upplysningar” vi erhållit utgör något meningsfyllt underlag för FAR, då det gäller att medverka till att eventuellt tillämpade, klandervärda förfaranden icke förekommer i framtiden (FAR arbetar kontinuerligt med en sådan målsättning för sin verksamhet)?
Det skall med skärpa framhållas – vilket också skedde i brevet – att vi inte vill rida på ord eller hävda att allt som icke överskrider av lagstiftaren uppställda gränser är acceptabelt för auktoriserade revisorer. Tvärtom, de auktoriserade revisorerna har betydligt högre etiska och moraliska krav på sig än de som uppställes av lagen. Det offentliga övervakningsorganet för auktoriserade revisorer, Kommerskollegium, ställer större krav på dem än att de formellt skall hålla sig inom lagens gränser. FAR, i vilken flertalet auktoriserade revisorer är medlemmar, ställer ännu högre etiska krav. Revisorskåren kommer icke, oavsett var lagens gränslinjer går, att acceptera några andra riktlinjer för sin verksamhet än sådana som är förenliga med samhällets intressen.
Sekretess
Revisorerna är i och för sig beredda att, om juristerna är ense om en sådan terminologi, acceptera begreppet ”brottslighet” även på icke lagstridig verksamhet. Vi anser emellertid att man kan begära, dels att myndigheter som offentligen börjar använda sådana nya begrepp tydligt talar om vad som avses, dels att det skall vara möjligt att i förväg ange normer för vad som avses med icke lagstridig brottslighet.
Ur brevet till rikspolischefen må vidare citeras: ”Vi är fast beslutna att utveckla en sakkunskap och upprätthålla en etik, som motsvarar intressegruppernas – inklusive samhällets – förväntningar. Vår strävan underlättas inte av att representanter för väsentliga rättsvårdande myndigheter, själva oåtkomliga och förskansade bakom en sekretessbarriär, ospecificerat stämplar oss som medverkande i en organiserad brottslighet.”
Sedan ovannämnda brev avsänts – med kopia till justitieministern och kommerskollegiet – har representanter för FARs styrelse fått en kompletterande muntlig föredragning av tjänstemän hos Rikspolisstyrelsen. Föredragningen gav enligt min uppfattning inte något egentligt nytt: ingen faktaredovisning, inga namn, ingen detaljredovisning ens av anonymiserade fall.
Med hänvisning till sekretessbestämmelser gavs alltså FAR icke någon möjlighet att undersöka sakförhållanden för att om så erfordras rensa i de egna leden. Det meddelades dock vid samma tillfälle att samhällets auktorisations- och övervakningsorgan, Kommerskollegium, skulle få tillgång till hela materialet. Kommerskollegium har därefter gjort en genomgång.
Det måste anses vara ett allmänt intresse att de auktoriserade revisorernas yrkesetik, yrkesmoral och tillförlitlighet på grund av deras arbete i näringslivets och samhällets tjänst prövas och bedömes mot bakgrund också av uppgifterna i AMOB-rapporten. Mer än ett år har nu förflutit sedan AMOB-rapporten framlades. Jag vill därför här ställa följande frågor till Kommerskollegium:
Hur många auktoriserade revisorer har med anledning av uppgifter i densamma förlorat sin auktorisation?
Hur många har av samma anledning tilldelats varning?”
Ulf Gometz, auktor revisor