Något måste göras för att återföra ekonomutbildningen till en resursstandard jämförbar med den som fanns för 10 år sedan, framhöll professor Sten Jönsson, Göteborgs universitet, i ett inlägg i BALANS nr 6. Jag instämmer i att ekonomutbildningen befinner sig i ett bekymmersamt läge, replikerar här universitetskansler Hans Löwbeer. Professor Sten Jönsson har dock goda förutsättningar för att kunna medverka till att något görs åt saken, i sin egenskap av ledamot i UHÄ:s översynsgrupp för de administrativa och ekonomiska utbildningarna i högskolan.
Sten Jönsson inleder sin artikel med en något vinklad beskrivning av hur pengar slussas från regering och riksdag till de enskilda institutionerna i högskolan. Enligt Sten Jönssons världsbild passerar pengarna en lång rad instanser som dels fördelar vidare, dels för egen del lägger åt sidan viss del av resurserna. Så är det inte, lyckligtvis. Anslagen för grundläggande utbildning – de s k sektorsanslagen – fastställs av riksdagen och fördelas genom dess beslut direkt på universiteten och högskolorna. Sedan sker lokalt en fördelning på de enskilda institutionerna, samtidigt som man avsätter vissa medel för gemensamma ändamål (förvaltning, personalutbildning, information m m). I fråga om anslaget för enstaka kurser och lokala linjer fastställer riksdagen en fördelning på resp högskoleregion; sedan är det regionstyrelserna som fördelar till universiteten och högskolorna. Inga resurser kvarhålls för regionstyrelsens egen användning. Vissa särskilda medel för stöd- och innovationsåtgärder – som också fastställs av riksdagen med fördelning på resp utbildningssektor – fördelas vidare av UHÄ till universiteten och högskolorna. Tanken är här att UHÄ:s planeringsberedningar ska ha möjlighet att påverka vart dessa – relativt små – resurser ska gå. Sten Jönsson har möjligen haft i minnet att UHÄ för innevarande år endast fördelat en del av stöd- och innovationsmedlen i vad avser sektorn för administrativa, ekonomiska och sociala utbildningar. Resten av medlen kommer att fördelas under hösten, sedan vår översynsgrupp för administrativa och ekonomiska utbildningar haft möjlighet att påverka hur pengarna bäst ska användas.
Det kan vid en första anblick te sig som en något omständlig väg för högskolans resurser att nå sitt mål, de enskilda institutionerna. Men som redogörelsen ovan visar är det faktiskt så att pengarna till största delen fördelas redan genom riksdagsbesluten; UHÄ och regionstyrelserna har lyckligtvis mycket begränsade möjligheter att gå in i fördelningsfrågorna. Den omläggning av högskolans anslag som genomfördes vid högskolereformen 1977 har givetvis inneburit rätt stora påfrestningar på hela organisationen. Förhoppningsvis har maskineriet börjat fungera smidigare nu under det andra arbetsåret efter reformen. Men en förutsättning för det är, att universiteten och högskolorna inom sig har kunnat arrangera budgeteringsarbetet efter de ökade beslutsmöjligheter som de nya klumpanslagen innebär. En annan förutsättning är att statsmakterna kan tillföra organisationen tillräckligt med resurser. Och här möter vi vissa problem.
Sten Jönsson väljer att belysa den sjunkande resursstandarden i ekonomutbildningen med utgångspunkt i den nivå som fanns vid de tidigare handelshögskolorna, före 1969 års universitetsreform inom de filosofiska fakulteterna. Det kan jag väl förstå. Inom handelshögskolorna hade vi en erkänt hög och god undervisningsnivå, låt vara att antalet studerande var ganska litet. Genom 1969 års reform infördes ekonomlinjen som allmän utbildningslinje vid samtliga universitet och universitetsfilialer. Som man kunde vänta ledde detta till en mycket kraftig tillströmning av studerande, betydligt mer än vad man hade planerat och budgeterat för. Detta innebar i sin tur att reglerna om automatisk tilldelning av extra lärarresurser utlöstes (den s k automatiken). Men tyvärr kompenserade aldrig automatiken för ökade utgifter i form av driftkostnader (material, studiebesök, litteratur m m). Resurströskeln från 1966/67 till 1969/70, i Sten Jönssons diagram, visar att automatiken redan hunnit få en första negativ effekt på ekonomutbildningen. En annan förklaring är att handelshögskolornas standard knappast var möjlig att överföra ograverad till den nya inte spärrade ekonomlinjen.
Under åren efter 1969 har ekonomlinjen fått vidkännas en fortsatt sjunkande resursnivå. Den väsentligaste förklaringen till detta är att söka i automatikens verkningar, i förening med att det inte varit möjligt att höja driftkostnadsanslagen motsvarande grad. Dåvarande UKÄ framförde i en rad anslagsframställningar krav på höjda driftkostnadsanslag. Tyvärr hade dessa framstötar mycket begränsad effekt.
I den nya högskolan har vi tyvärr i princip samma problem kvar, åtminstone när det gäller ekonomlinjen. Denna linje ingår nämligen i den s k fria sektorn, dvs alla behöriga sökande skall beredas plats försåvitt inte resp universitet eller högskola beslutar att spärra tillträdet på grund av brist på lokaler eller lärare. För att kompensera för ett oplanerat antal nya studerande kan statsmakterna besluta om extra resurser. En förutsättning är dock att resp universitet kan påvisa att man först gjort alla tänkbara omflyttningar av resurser inom sin organisation. Vidare gäller den regeln att extra resurser endast ges för lärarkostnader, inte för olika slag av kringkostnader. Resultatet är, precis som Sten Jönsson framhåller, en alltjämt fortgående urholkning av resursstandarden för ekonomutbildningen.
UHÄ har i anslagsframställningen för budgetåret 1979/80 begärt extra resurser för förnyelse och förstärkning av utbildningarna inom sektorn för administrativa, ekonomiska och sociala utbildningar, med hänvisning bl a till verkningarna av att ekonomlinjen tillhör den fria sektorn. Det besparingsalternativ som UHÄ lämnat – i enlighet med givna direktiv från statsmakterna – innehåller för nyssnämnda sektor endast förslag om minskat antal utbildningsplatser, inte – av naturliga skäl – förslag om minskad kostnad per utbildningsplats. En ytterligare urholkning av resursnivån för bl a ekonomutbildningen ter sig oförsvarbar.
Vad kan man då göra i detta läge? UHÄ tillsatte i fjol en utredning med uppgift att se över samtliga utbildningar inom nyssnämnda sektor, bl a i syfte att på sikt skapa en bättre och kvalitativt högtstående ekonomutbildning. Professor Sten Jönsson, som sedan i somras ingår i översynsgruppen, har goda möjligheter att här göra en aktiv insats till ekonomutbildningens främjande.
Univ kansler Hans Löwbeer