Finansiell analys av företag

Diskussionen om finansanalysens utformning går vidare. I denna artikel framhåller direktör John Hellman, redovisningschef i KF, att man bör tona ner betydelsen av finansanalysen och rentav ifrågasätta dess roll som särskild fristående bokslutsuppställning.

BALANSRÄKNINGEN VIKTIG DEL AV ANALYSEN

I några debattartiklar i denna tidskrift har framförts synpunkter på finansieringsanalysens innehåll och uppställningsprinciper. Det är uppenbart att det råder ganska stor oklarhet om vilket informationsbehov en finansieringsanalys skall tillgodose. Till oklarheten bidrar också själva benämningen ”finansieringsanalys”, som närmast leder tanken till att det är fråga om en analys av ett företags finansiering med utgångspunkt från ställningen, inte enbart de finansiella förändringarna under året. Denna innebörd av begreppet finansieringsanalys borde i själva verket vara den riktiga. Det förhåller sig i verkligheten så, att en analys av de finansiella förändringarna har ett ganska begränsat värde, om den inte kan knytas till en samtidig analys av den finansiella ställningen. Man måste ha en utgångspunkt, när man bedömer förändringarna och man måste också se vad de resulterar i. Svårigheten i detta avseende är att man enligt nuvarande praxis och lagstiftning i Sverige inte använder samma uppställningsprinciper och begrepp vid redovisning av ställningen som vid förändringarna. Finansieringsanalysen är i sin uppställningsform analytisk medan balansräkningen är strikt bokföringsmässig med en debetsida och en kreditsida som ett utgående balanskonto i bokföringen. De begrepp som används i finansieringsanalysen kan alltså inte an knytas till balansräkningen. Ett exempel på ett sådant begrepp i finansieringsanalysen är rörelsekapitalet, 1 som också borde vara viktigt att få uppgift om vid analys av ställningen. Med den uppställningsform, som BFL föreskriver, är detta inte möjligt.

Nu är det egendomligt, att så liten debatt förs i Sverige om balansräkningen och att så föga intresse finns för utveckling av den finansiella redovisningen. I verkligheten borde det vara lika naturligt att vid uppställningen av balansräkningen tillämpa ett analytiskt betraktelsesätt som det är för resultaträkningen och finansieringsanalysen. Särskilt gäller detta om man gör klart för sig att alla former av bokslutsuppställningar i grunden inte är något annat än uttryck för betalningsströmmar. Det är alltså inte enbart finansieringsanalysen som i årsredovisningen har till uppgift att visa ett finansiellt flöde, utan detta gäller i lika grad balansräkningen och resultaträkningen. Förutsättningen för en rätt förståelse av dessa sammanhang är att man gör klart för sig hur finansieringen av ett företags löpande verksamhet fungerar med utgångspunkt från betalningsströmmarna.

DEN FINANSIELLA REDOVISNINGEN SOM UTTRYCK FÖR BETALNINGSSTRÖMMAR

I varje företag, som bedriver någon form av rörelse, är ett huvudproblem i den finansiella verksamheten att se till att de löpande inbetalningarna vid försäljning av varor och tjänster räcker till för de löpande utbetalningarna avseende inköp av varor, löner och andra utgifter. In- och utbetalningsströmmarna måste alltså hela tiden hållas i balans med varandra. Nu finns emellertid i de flesta företag från början en tidsmässig obalans mellan betalningsströmmarna, då utgiftsbetalningarna i mer eller mindre hög grad ligger i tiden före inbetalningarna. Härigenom uppstår ett kapitalbehov i rörelsen. Att följa och kontrollera detta kapitalbehov är en väsentlig uppgift för den finansiella redovisningen.

Rörelsens kapitalbehov framkommer dels genom gjorda utbetalningar för anskaffning av anläggningar och varulager, dels genom den förskjutning av betalningsströmmarna, som kund- och leverantörskrediter orsakar. Kundkrediter ökar kapitalbehovet genom att inbetalningsströmmen förskjuts framåt i tiden och på samma sätt minskar leverantörskrediter kapitalbehovet genom att utbetalningsströmmen förskjuts framåt.

På grundval av ovan beskrivna tidsmässiga förlopp av betalningsströmmarna kan rörelsens kapitalbehov vid varje tidpunkt avläsas i nedanstående balansmässiga uppställning:

Investeringar i anläggningar (ackumulerat)

Varulager

Kundfordringar

Avgår: Leverantörsskulder

Nettosumma använt kapital i rörelsen

Uppställningen utgör ena sidan av företagets finansiella ställning. Den andra sidan visar hur kapitalet är anskaffat, dvs det finansiella tillflödet av pengar. Från början utgörs detta som regel av viss del ägarkapital och viss del upplånat kapital. Successivt tillkommer som finansieringskälla intjänade vinstmedel i den mån dessa inte delas ut. Det är resultaträkningens uppgift att för varje år beräkna ett nettoresultat för att därmed få fram hur den finansiella ställningen förändrats vad gäller storleken av kvarhållna vinstmedel. Även i resultaträkningen är utgångspunkten betalningsströmmarna men periodiserade så att mot ett intäktsflöde för viss period står ett kostnadsflöde, som avser under samma period förbrukade varor och tjänster. En viktig sådan periodisering av utgiftsflödet utgör avskrivningarna på anläggningstillgångar. Genom att en del av inkomstflödet på detta sätt i vinstberäkningen avräknas mot utgiftsflödet (investeringarna) minskar det använda kapitalet i rörelsen. Den tidigare uppställningen över använt kapital behöver alltså för att bli fullständig kompletteras med ackumulerade belopp för avskrivningar. Vi får nu följande redovisning av ett företags finansiella ställning: (se figur 1).

Från analytisk synpunkt är det mest konsekvent att se de likvida medlen som skillnaden mellan anskaffat kapital och använt kapital. Som en eftergift åt den traditionella synen att balansräkningen skall ha två sidor som balanserar varandra kan man emellertid också låta de likvida medlen utgöra en del av det använda kapitalet, som därvid får samma slutsumma som det anskaffade kapitalet.

Det är vidare uppställningsmässigt mycket väsentligt, att de likvida medlen inte blandas in i begreppet rörligt kapital, eftersom det är just svängningarna i storleken av det rörliga kapitalet som i avgörande grad är bestämmande för likviditetsbehovet. En nettosumma rörligt kapital, som inkluderar likvida medel, ger inte någon meningsfull information.

Framställningen hittills har rört sig om den finansiella ställningen och det har visats, hur ett analytiskt betraktelsesätt på grundval av betalningsströmmarna naturligt för fram till en uppställningsform för balansräkningen, som i huvudsak stämmer överens med den som är bruklig för finansieringsanalysen. De finansiella förändringarna blir därmed helt enkelt lika med skillnaden mellan balansräkningens poster för två efterföljande år. Det kan dock vara lämpligt att i en särskild uppställning något mer specificera årets förändringar än som blir fallet genom att enbart utgå från balansräkningens saldoposter.

FINANSIELLA FÖRÄNDRINGAR UNDER ÅRET

I den i figur 2 intagna uppställningen finns ett viktigt undantag gentemot den sedvanliga formen för finansieringsanalys, och detta undantag gäller behandlingen av avskrivningarna.

I de olika varianter av finansieringsanalys, som man stöter på i dagens praxis, är den kanske viktigaste gemensamma principen att avskrivningarna eliminerats från resultatberäkningen, vilket då också medför att inte heller det redovisade använda kapitalet i rörelsen blir påverkat av något avskrivningsbelopp (så som är fallet i balansräkningen). Den bakomliggande tanken torde vara att man genom denna redovisning vill få fram ett slags bruttoinkomstflöde, som ligger närmare betalningsflödet. Det finns emellertid också anledning misstänka, att till denna behandling av avskrivningarna har medverkat en oklar uppfattning om avskrivningarnas funktion, nämligen att det gäller en form av bokslutsdisposition i stället för som det verkligen är: en periodisering av en utgift. Man har då anledning ställa frågan varför enbart den form av periodisering, som avskrivningar representerar, skall tas bort från resultatberäkningen, medan man accepterar alla andra former av periodiserade utgifter. Såväl varuförbrukning som andra kostnader har sålunda framkommit efter periodiseringar, som innebär att beloppen kan avvika ganska väsentligt från betalningsflödet. Det är också svårt att förstå att just uppgiften om resultat före avskrivningar skulle vara så väsentlig vid en finansiell analys. Snarast är det så att det för många läsare av årsredovisningar bidrar till att förvilla begreppen genom att få dem att tro att avskrivningar inte är någon reell kostnad.

Den avgörande fördelen från analyssynpunkt att jämställa avskrivningarna med andra former av periodiseringar i resultaträkningen är att man därmed kan få en fullständig kongruens mellan redovisningen av den finansiella ställningen och redovisningen av de finansiella förändringarna. Det viktiga nyckeltalet för soliditeten kan därmed på ett helt enhetligt sätt appliceras såväl på ställningen som på utvecklingen under året. Den s k självfinansieringsgrad, som för närvarande räknas ut på grundval av finansieringsanalysens resultat före avskrivningar, verkar ofta mycket förvillande när man jämför med soliditetens utveckling i balansräkningen. En annan fördel är att man får en direkt jämförelse mellan årets investeringar och avskrivningsbeloppet, vilket ger ledning vid bedömning av investeringsnivån under året. Det ökade kapitalbehov, som uppkommer vid inflation, kan man också få en klarare belysning av genom detta redovisningssätt.

Det kan i sammanhanget också framhållas, att den beskrivna analytiska uppställningsformen för balansräkningen kan ge ett helt annat och riktigare underlag för räntabilitetsberäkningar än det traditionella schemat. Avkastningstal kan lätt och naturligt beräknas såväl på totalt i rörelsen arbetande kapital som på det egna kapitalet, förutsatt att räntorna i resultaträkningen är tillfredsställande specificerade. (Bl a måste uppgift lämnas om utgiftsräntor på lånat kapital. Räntor på kundfordringar och leverantörskulder bör räknas in i rörelseresultatet och betraktas som negativa kassarabatter.)

BFL OCH FARs REKOMMENDATIONER

De detaljerade regler som finns i BFL om hur en balansräkning skall ställas upp och specificeras bygger i allt väsentligt på FARs tidigare rekommendationer. Tyvärr måste man konstatera, att dessa regler inte gör det möjligt att använda den analytiska modell för uppställning av balansräkning, som beskrivits i det föregående. Visserligen finns i BFL en bestämmelse som säger att en annan uppställningsform än det återgivna schemat får användas, om den ger en likvärdig bild av ställningen. Denna undantagsbestämmelse i lagen tillkom huvudsakligen för att ge KF möjlighet att fortsätta med den analytiska uppställningsform som man då använt sedan 1972. Det visade sig emellertid, att det i praktiken inte gick att förena denna uppställningsform med BFLs alla detaljregler, som i många avseenden förutsätter det traditionella balansräkningsschemat. Vi har nu i KF sökt oss fram på en annan väg, som innebär att vi publicerar en traditionell balansräkning men att vi samtidigt låter finansieringsanalysen omfatta såväl den finansiella ställningen som de finansiella förändringarna. Tyvärr har vi emellertid även här tvingats till kompromisser. Bl a redovisas förändringarna med avskrivningarna återförda enligt baklängesmetoden på sätt FAR rekommenderar. Det blir härigenom inte kongruens mellan redovisningen av finansiella förändringar och finansiella ställning.

Hur man nu än söker sig fram går det inte att undvika, att nuvarande lagstiftning är ett hinder för utvecklingen vad gäller finansiell redovisning. Balansräkningen är ändock i många avseenden den mest väsentliga bokslutsuppställningen och det är att beklaga, att lagstiftarna liksom FAR i sina rekommendationer sett så formalistiskt och så bokföringsmässigt på dess informationsinnehåll. Såväl uppställningsprinciperna som alla detaljer, som den tyngs av, försvårar i hög grad meningsfull analys av den finansiella ställningen.

Det mest grundläggande felet med såväl BFL som FARs rekommendationer torde emellertid vara, att man saknar en helhetssyn på de olika bokslutsuppställningar, som ingår i årsredovisningen. Både resultaträkningen och finansieringsanalysen har fått leva sitt eget oberoende liv utan en klar uppfattning att båda dessa uppställningar måste ha ett samband med balansräkningen och dess finansiella redovisning. Alla uppställningarna skall ses som delar av en integrerad helhet. Den lösning som KF valt, att låta finansieringsanalysen även omfatta en redovisning av den finansiella ställningen, är självfallet med denna utgångspunkt inte idealisk, eftersom balansräkningen från informationssynpunkt degraderas att bli närmast en detaljspecifikation i bokföringsmässiga termer till finansieringsanalysen. Tills vidare torde denna lösning dock vara den enda möjliga för att inom årsredovisningens ram ge en finansiell analys, som också omfattar ställningen.

TIDIGARE DEBATTINLÄGG

I inledningen av denna artikel har jag framhållit som anmärkningsvärt, att det förekommer så lite intresse för utvecklingen av finansiell redovisning i Sverige. Den debatt, som nu förs om finansieringsanalysen, är mot denna bakgrund glädjande. Det är dock ganska symptomatiskt och på samma gång märkligt, att hittills i denna debatt inte någon kommit på tanken att också balansräkningen är en del av problematiken när det gäller finansiell redovisning och analys. I flera av debattinläggen har man visserligen snuddat vid frågan om att ett samband med balansräkningen måste finnas, men för alla är tydligen balansräkningens uppställningsform en gång för alla given.

Hasso Strandberg riktar i BALANS nr 1/1978 uppmärksamheten på begreppet soliditet och har idéer om att hänga på finansieringsanalysen en kolumn som redovisar vissa poster i % av balansomslutningen, men säger på samma gång att lösningen inte är bra. Den blir i verkligheten omöjlig genom att man har så helt olika begrepp och uppställningsprinciper i balansräkningen jämfört med finansieringsanalysen.

Jill Elmgren-Warberg (BALANS nr 3/1978) betonar, att samma modell för uppställning (av finansieringsanalysen) bör kunna användas vid såväl långsiktig finansiell budgetering som vid analys av historisk utveckling. I dessa sammanhang kan det emellertid aldrig vara frågan om att enbart uttrycka sig i termer av finansiella förändringar, utan det gäller att visa hur ställningen förändras. Hur utvecklas kapitalbehov, soliditet och likviditet? Det är alltså balansräkningen det här gäller att utnyttja för analytiskt ändamål.

Boris Carlsson argumenterar i sin artikel i BALANS nr 4/1978 för användning av nyckeltal. De väsentligaste finansiella nyckeltalen avser emellertid ställningen (t ex soliditetstal, avkastningstal) och kan inte utan vidare appliceras på finansieringsanalysen med nu brukliga uppställningsformer.

Det genomgående i samtliga debattinlägg är en enligt min mening överdriven föreställning om finansieringsanalysens roll i ett företags årsredovisning. Man vill att denna uppställning skall ha central betydelse när det gäller att ge information om ett företags ekonomi. Längst i en sådan argumentering till förmån för finansieringsanalysen går kanske Boris Carlsson, som menar att balansräkningen och resultaträkningen enbart ”bör upplevas som handlingar för lagstadgad kontroll enligt ABL (värderingar, reserveringar, utdelning, likvidation m m) och för analyser av redovisningsspecialister (börsanalytiker, fiskaler m fl)”. Hans åsikt framstår för mig som mycket främmande och orealistisk. Man kan aldrig komma ifrån, att det är balansräkningen och resultaträkningen som måste vara de primära handlingarna i ett bokslut, och detta gäller även från informationssynpunkt.

I motsats till vad som hävdas i debattinläggen är det min åsikt, att man bör tona ner betydelsen av finansieringsanalysen och rentav ifrågasätta dess roll som särskild fristående bokslutsuppställning. Den bör ses som ett rent komplement till balansräkningen och det är alltså balansräkningens roll som måste framhävas och på något sätt återställas till sin ursprungliga vikt i bokslutet. Det misstag, som ofta görs vid bedömningen av olika redovisningsfrågor, särskilt när det gällt resultatberäkningen, är att man i stor utsträckning ”tänker bort” balansräkningen. Härigenom hamnar debatten ofta snett. Som jag framhållit i en artikel i Affärsvärlden nyligen gäller detta de många idéer, som förts fram i ämnet inflationsredovisning. Det är uppenbart stor risk att diskussionen kring finansieringsanalysen hamnar snett av samma anledning.

Mer förståelig blir emellertid Boris Carlssons inställning till balansräkningen (däremot knappast till resultaträkningen) om man utgår från att lagstiftningen inte går att påverka utan måste accepteras som ett avgörande hinder för en utveckling av balansräkningens uppställningsprinciper. Det är mycket möjligt att man här måste vara realist och bedöma möjligheterna som mycket små att inom överskådlig framtid få till stånd en ändring av lagen. Det återstår då att hoppas på att företagen skall utnyttja finansieringsanalysen att pröva sig fram för analys också av den finansiella ställningen, så att på sikt marken bereds för ett nytänkande vad gäller balansräkningens uppställningsprinciper.

John Hellman, redovisningschef, KF