Finansieringsanalys – debattinlägg

I BALANS nr 1/1978 fanns intaget en artikel av Hasso Strandberg om finansieringsanalys. Med anledning av denna artikel har ekon lic Jill Elmgren-Warberg vid Företagsekonomiska institutionen vid universitetet i Göteborg sänt oss detta debattinlägg.

I BALANS nr 1/1978 återfinns ett välkommet bidrag till utveckling av finansieringsanalyser skrivet av Hasso Strandberg. Där betonas vad jag själv tycker är väsentligt – nämligen att det är på tiden att den externredovisningsbaserade baklängesmodell som funnits sedan tekniken utvecklades på 40-talet överges till förmån för en mer flödesorienterad modell.

Jag upplever de argument, som Strandberg framför som väsentliga, men skulle vilja rekommendera en mer traditionell uppställning av analysen än vad som presenteras i artikeln. Jag anser, att följande krav bör riktas mot en modell för fi-analys:

1. Den skall besvara frågan: Varifrån kommer pengarna och vart tar de vägen?

   För detta krävs, såsom Strandberg anger, en flödesorienterad uppställning, vilken tar sin utgångspunkt i försäljning och betalningsbara rörelsekostnader.

2. Samma modell för uppställning bör kunna användas vid såväl långsiktig finansiell budgetering som vid analyser av historisk utveckling.

   Många företag använder idag långsiktiga finansiella budgetmodeller, vilka anknyter till fi-analystekniken. Jag har svårt att se något motiv till att man skall arbeta med olika beskrivningar i budgets och historiska analyser. Särskilt viktigt kan detta vara i mindre och medelstora företag om man står inför problemet att införa och lära sig fi-analyser och långsiktig finansiell budgetering. I planeringssammanhang krävs information om olika åtgärders betalningsmässiga konsekvenser. Kravet talar alltså också för en flödesorienterad beskrivning, där man utgår från försäljning, betalningsbara kostnader osv.

3. Sambandet mellan resultat- och likviditetspåverkande faktorer bör klart framgå.

   Idag ställs krav på, att information om företagets historiska och framtida verksamhet skall ges till bl a anställda. Detta fordrar en lättförståelig information. Att tolka balansräkning och resultaträkning utan ekonomisk utbildning är svårt nog. Men att förstå en fi-analys upprättad enligt baklängesprincipen (resultat + avskrivningar) kräver relativt ingående redovisningskunskaper. Fi-analysen har ju ändå förutsättningar att bli ett jämförelsevis lättförståeligt instrument, eftersom man här behandlar något som alla är förtrogna med – nämligen penningflöden.

   För att underlätta samordningen mellan och förståelsen av olika redovisnings- och budgetinstrument upplever jag det som väsentligt att fi-analysen tar sin utgångspunkt i resultaträkning och resultatbudget. Man anknyter då också till existerande terminologi och analysapparat, vilket kan underlätta förståelsen och möjligheten till jämförelser mellan olika beskrivningar.

4. Finansieringsverksamheten bör framgå, men inte på så sätt, att krav 3 åsidosätts.

   De specifikationer av förändring av rörelsekapital samt lånetransaktioner, som rekommenderas i artikeln finner jag bra. Däremot anser jag att utdelningar och räntekostnader ej bör redovisas under olika finansieringsrubriker. Laborationen med skattekrediter kan vidare lätt bli oförståelig och leda till dubbelräkningar. Slopar vi i exemplet skattekrediten som källa måste använda medel också reduceras – dvs skattebeloppet torde ingå i beloppet rörelsekostnader exkl avskrivningar. Att här ta in beräknad skatt innebär, att man överger identifikationen med resultaträkning/-budget.

   Jag skulle då vilja rekommendera, att man i själva analysen anknyter till betalningar och låter beskrivningen av finansieringen göras sidoordnad.

Som svar på frågan: Var kommer pengarna ifrån och vart tar de vägen? skulle jag vilja rekommendera följande, jämförelsevis traditionella, uppställning av fi-analysen: (Se figur 1)

Figur 1

Arbetar man med ett koncernföretag anser jag, att man bör ange olika koncerntransaktioner separat. Härigenom får man möjlighet att sidoordnat specificera penningflödena mellan företaget och koncernen i övrigt.

Figur 1 siktar på att i första hand ge en relativt lättförståelig beskrivning med hög specifikationsgrad, vilken möjliggör ett flertal sidoordnade beskrivningar. Analysen kanske tar mer sikte på att förklara förändringarna i likviditeten (”li-analys”) än att förklara förskjutningar i den finansiella strukturen. Men det ena utesluter ju inte det andra. Modellen bör vidare kunna användas i såväl budget- som redovisningssammanhang. Oavsett val av modell tycker jag, precis som Strandberg, att det är viktigt att fi-analysen upphör att vara bihang och får ett eget liv.

Ekon lic Jill Elmgren-Warberg vid Företagsekonomiska institutionen vid universitetet i Göteborg.