Med syfte att få belyst inflationens effekter på företagens resultat och ställning samt för att ge en lägesrapport över inflationsredovisningens utveckling arrangerade Bokföringsnämnden i november ett seminarium. Civilekonom Bertil Johansson redogör i denna artikel för de synpunkter och frågeställningar som behandlades vid seminariet.
På initiativ av den arbetsgrupp inom bokföringsnämnden, som arbetar med utvecklingsfrågor, anordnades den 3 november 1977 ett seminarium beträffande inflationsredovisning för nämndens ledamöter. Syftet med seminariet var att få belyst inflationens effekter på företagens resultat och ställning samt ge en lägesrapport över inflationsredovisningens utveckling internationellt och nationellt.
Som föreläsare och paneldeltagare vid seminariet hade inbjudits professor Reginald Jägerhorn, ekonomidirektör Sture Svantesson och ekonomie doktor Mats Åkerblom. Föreläsarna inledde seminariet med en personlig redogörelse över ämnesområdet, varefter de svarade på frågor från auditoriet vid den avslutande paneldiskussionen.
Nedan lämnas först en sammanfattning av föreläsarnas synpunkter vid de inledande föredragningarna. Denna gör inte anspråk på att i varje detalj överensstämma med föreläsarnas enskilda ståndpunkter. Avslutningsvis redovisas några frågeställningar som togs upp vid paneldiskussionen.
INFLATIONENS EFFEKT PÅ RESULTAT OCH STÄLLNING
Föreläsarna konstaterade att den traditionella redovisningen baserad på anskaffningskostnader lämnar felaktig information både beträffande företagens resultat och ställning i inflationstider. Resultatet överdrivs då det belastas med anskaffningskostnader och inte återanskaffningskostnader och bolagens soliditet undervärderas eftersom varulagren och anläggningstillgångarna ej redovisas till sina verkliga värden. Stor risk föreligger att man undervärderar erforderlig återanskaffning av förbrukade tillgångar och finansieringen av denna. Kapitalbehovet stiger vid inflation och är relativt sett högre än vid expansion av en rörelse, eftersom inga skalfördelar erhålls.
Som ett belysande exempel på hur den traditionella redovisningen kan ge felaktig information nämndes ”övervinståren” 1974 och 1975 i Sverige. Genom att justera de redovisade vinsterna med hänsyn till prisstegringsvinster i lager och tillämpa avskrivningar på återanskaffningsvärden i stället för på anskaffningsvärden visades att resultaten under de aktuella åren var relativt dåliga.
DEN INTERNATIONELLA UTVECKLINGEN
Vid seminariet redogjordes för de två huvudprinciperna för inflationsredovisning, återanskaffningsvärdemetoden (current cost accounting, CCA-metoden) och köpkraftsmetoden (current purchasing power, CPP-metoden).
Vid CPP-metoden justeras icke monetära tillgångars värden på basis av officiella prisindex. Denna metod är på tillbakagång och rekommenderas för närvarande endast i Frankrike och Canada.
På stark frammarsch är däremot CCA-metoden. Denna kännetecknas av att värdet på de icke monetära tillgångarna justeras med hänsyn till förändringen i tillgångarnas återanskaffningsvärde. Kostnaderna i resultaträkningen utgörs av återanskaffningskostnader och avskrivningar baseras på återanskaffningsvärden.
Modeller av detta slag återfinns i de förslag revisorsorganisationerna i Australien, Storbritannien och Nya Zeeland framlagt. Metoden är praktiserad i Holland sedan flera år. Securities and Exchange Commission (SEC) i USA har från mars 1976 infört krav på punktinformation beträffande återanskaffningsvärden och nukostnader.
Den engelska Accounting Standards Committee (ASC) kom i november 1976 med ett förslag till rekommendation som innebär att redovisning baserad på historiska kostnader ersätts av återanskaffningsvärdemetoden.
Arbetet i England fortsätter genom att 4 discussion papers planeras att tas fram under hösten 1977. Dessa skall ligga till grund för standards avseende obligatorisk inflationsredovisning från år 1979. Nr 1 klarlägger grunderna för CCA, definierar vinstbegrepp, behandlar holdingvinster och monetära poster. Nr 2 innehåller värderingstekniken för anläggningstillgångar och användningen av index. Nr 3 diskuterar lagervärderingen och nr 4 tar upp småföretagens problem. (Den 4 november 1977 utkom: Inflation accounting – an interim recommendation by the ASC.)
Båda metoderna (CCP resp CCA) har ur teoretisk synvinkel kritiserats. Återanskaffningsvärdemetoden tar inte hänsyn till inflationens generella utveckling och köpkraftsmetoden nonchalerar de specifika tillgångarnas prisutveckling. En kombination av de båda metoderna vore det teoretiskt riktiga.
INFLATIONSREDOVISNING I SVERIGE
Det ansågs väsentligt för ett litet land att finna en modell som också tillämpas i de större industriländerna. Vårt intresse för inflationsredovisning och val av redovisningsmodell kan påverkas av följande faktorer:
inflationshastigheten
graden av komplexitet i modellen
gällande beskattningssystem och dess förmåga att ta hänsyn till inflation vid beskattning
möjlighet att ha inflationskorrigerade data som underlag vid löneförhandlingar och priskontroll
årsredovisningens roll och syfte samt kompetens hos redovisningsmän och revisorer.
Den förvirrade debatt som rått beträffande inflationsredovisning förklarades med att man har sökt alltför förfinade lösningar. Inflationsredovisningen skall vara enkel och lättfattlig och man skall inte ha för hög ambitionsnivå vid det praktiska utförandet. Den skall spegla verkligheten för att ge underlag för effektivitetsmätning och finansieringsbeslut.
Kraven på inflationsredovisningen fastställdes som följer:
Korrekt operativt resultat för rörelsen
Kostnader skall baseras på återanskaffningspris.
Korrekt tillgångsvärdering
Icke monetära tillgångar skall värderas till återanskaffningspris.
Korrekt finansieringsbild
Oenighet råder f n om hur monetära tillgångar och skulder skall behandlas och om hur det egna kapitalets köpkraft skall skyddas.
Förenlighet med lag och god redovisningssed
Oenighet råder beträffande behandling av värdeökningar som icke realiserats.
Som framgått av ovanstående punkter förordade föreläsarna en inflationsredovisning baserad på återanskaffningsvärden. Metoden är ur teoretisk synvinkel inte helt fullbordad, men den är väsentligt bättre än den traditionella redovisningen och köpkraftsmetoden.
I återanskaffningsvärdemetoden tar man inte direkt ställning till köpkraftsvinster och förluster i monetära tillgångar och skulder, trots att många tycker att man borde göra det.
Frågan om hur det egna kapitalets köpkraft skall bevaras beror på det kapitalbevarandebegrepp som används. För att avgöra detta måste ställning tas till om företagets syfte är att upprätthålla sin egen förmåga att finansiera existerande verksamhet vid aktuell prisutveckling eller om syftet är att bibehålla utomstående intressenters (spec aktieägarnas) kapital intakt. I det första fallet redovisas det egna kapitalet med hänvisning till förändringar i nuvärdet på icke monetära tillgångar och i det senare till förändringar i det egna kapitalets generella köpkraft.
Ett flertal frågeställningar återstår, som delvis framgått, att ta ställning till vid ett införande av inflationsredovisning enligt återanskaffningsvärdemetoden, t ex
Hur skall återanskaffningsvärdena inbakas i den traditionella årsredovisningen?
Vilka blir återverkningarna på beskattnings-, bokförings- och aktiebolagsreglerna?
Skall metoden göras obligatorisk och i så fall för vem och från när?
Skall informationen revideras?
Vilket kapitalbevarandebegrepp eftersträvas?
Vilken utformning får direktiven och riktlinjerna för tillgångarnas värdering? Behövs nya indexserier?
Dessa frågeställningar bör utredas och ett organ borde skapas för detta. Eventuellt skulle dessa frågeställningar kunna behandlas i nordiskt samarbete.
Vid de försök som gjorts att införa inflationsredovisning i Sverige hade framkommit vissa praktiska problem bl a vid komplettering av dataunderlaget. Vidare hade det nya redovisningssättet ställt många gamla begrepp på huvud och det hade visat sig svårt att utbilda berörd personal och därigenom få förståelse för redovisningen inom bolagen. Behov finns därför att undervisa elementärt i inflationsredovisning. För att öka värdet av inflationsredovisningen måste problematiken föras ut till intressenter även utanför ekonomiområdet.
De tre föreläsarna varnade för att i Sverige genomföra en allt för sofistikerad inflationsredovisning. De betonade vikten av att man snarast skulle börja övergå från traditionell redovisning till någon form av inflationsredovisning. Man citerade det engelska talesättet ”lt is better to be approximately right than completely wrong”.
PANELDISKUSSION
Auktor revisor Hans Edenhammar inledde med att informera om att en arbetsgrupp inom FARs redovisningskommitté arbetar med tre frågor beträffande inflationsredovisning: värdering av varulager, avskrivningar på anläggningstillgångar och behandling av monetära tillgångar. FAR skall därefter försöka komma med en rekommendation i ärendet.
Fråga: Finns behov av särskilda årsredovisningar för olika intressenter.
Panelens svar: Det finns alltid behov av speciella rapporter. Beträffande årsredovisningen bör emellertid de enskilda bolagens möjligheter att tillämpa egna lösningar begränsas. Man bör motverka heterogent beteende och de möjligheter till manipuleringar som olika lösningar kan ge.
Fråga: En arbetsgrupp i bokföringsnämnden skall följa och eventuellt delta i debatten om inflationsredovisning internationellt och nationellt. Har vi inte tid att vänta tills en sofistikerad lösning kommer?
Panelens svar: Bokföringsnämnden bör driva på. Vi ligger faktiskt före i Sverige, teorin är löst och index finns eller går att få. Det kommer att ta tid innan man förstår det nya tänkandet. Förslag: Nämnden bör göra ett allmänt uttalande om att det är god redovisningssed att i årsredovisningen presentera inflationens påverkan på resultat och ställning. Senare kan nämnden komma med detaljerade regler.
Fråga: Finns ambitionen att påverka skattelagstiftningen beträffande lagervärdering (LIFO i stället för FIFO) och avskrivning på återanskaffningsvärde.
Panelens svar: Man borde försöka påverka lagstiftningen. Nu görs ofta skattebokslut som leder till snedvridning av rörelseresultaten. Ibland har man diskuterat att föreslå skatt på det operativa rörelseresultatet. Nuvarande skattesystem har emellertid räddat många företags finansiering genom att möjliggöra skattekrediter.
Kanslichefen Boris Carlsson avslutade emellertid seminariet med att säga att bokföringsnämnden ursprungligen hade tänkt avvakta utvecklingen av internationell och nationell praxis beträffande inflationsredovisning. Dagens seminarium kunde eventuellt ge anledning till en allmän rekommendation beträffande uttalanden i årsredovisningen om inflationens påverkan på resultat och ställning.
Bertil Johansson, civilekonom