Valutaredovisning i teori och praktik

Begränsningar

Låt oss då se på de lagregler som begränsar vårt handlingsutrymme.

Till att börja med tror jag att man gör klokt i att konstatera att de nya aktiebolags- och bokföringslagarna utarbetades under 1960-talet och början av 1970-talet, med andra ord före den omvälvning som oljekrisen medförde avseende stabiliteten på världens valutor. Det är därför förståeligt att de redovisningsprinciper som tillkommit och ansågs acceptabla i en tid av få och smärre valutaförändringar knappast är anpassade till en tid med helt andra valutaförhållanden.

Hur fordringar och skulder i utländsk valuta skall värderas finns inte specifikt angivet i vare sig bokförings- eller aktiebolagslagen. Då lagstiftningen vad gäller värdering av tillgångar och skulder är uppdelad på omsättnings- resp anläggningstillgångar och kort- resp långfristiga skulder är det naturligt att behandla fordringar och skulder i utländsk valuta på samma sätt. Enligt bokföringslagens 14 § får omsättningstillgång högst tas upp till det lägsta av anskaffnings- resp verkligt värde. Det är denna regel som är tillämplig på kortfristiga fordringar i utländsk valuta. Anskaffningsvärdet anses vara fordrans belopp omräknat till den kurs som gällde vid fordrans uppkomst, medan det verkliga värdet är fordrans belopp omräknat till balansdagens kurs.

I samma lagrums 4:e stycke medges att omsättningstillgång får tas upp över anskaffningsvärdet om särskilda omständigheter föreligger och om det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed. Det är detta stycke som möjliggjort den kvittningsrätt mellan kursvinster och kursförluster som Föreningen Auktoriserade Revisorers förslag till rekommendation bygger på. Jag återkommer senare till detta.

Värderingen av långfristiga fordringar regleras i samma lags 15 §, där det stadgas att ”Anläggningstillgång tages upp till högst anskaffningsvärdet...”, vidare ”har värdet på anläggningstillgång varaktigt gått ned, skall nedskrivning ske med det engångsbelopp som kan anses erforderligt enligt god redovisningssed”. För långfristiga fordringar i utländsk valuta betyder detta att om balansdagens valutakurs understiger anskaffningskursen, dvs den kurs som rådde vid fordrans uppkomst, skall nedskrivning ske om den lägre kursen förväntas bli varaktig.

Återföring av nedskrivning

Har nedskrivning till följd av kursfall skett vid ett bokslut och kursen därefter åter stiger uppkommer frågan om denna nedskrivning kan återföras. Lagstiftningen innehåller ett allmänt uppskrivningsförbud dock med vissa undantag. Bokföringslagens 16 § ger ett sådant undantag från uppskrivningsförbudet, vilket eventuellt skulle kunna parallelltolkas för fordringar i utländsk valuta. Lagstycket avser explicit ”osäkra fordringar” och ger möjlighet att ta upp långfristig fordran till det beräknade värdet, även om den värderats lägre i föregående bokslut. Osäkerhetsrekvisitet grundar sig på det belopp varmed fordran förväntas inflyta och behöver nödvändigtvis inte enbart betyda insolvens hos gäldenären. I detta fall får inte fordran upptagas högre än till sitt ursprungliga värde. En uppskrivning över anskaffningsvärdet kräver, enligt bokföringslagens 15 §, förutom erforderlig nedskrivning av annan anläggningstillgång att den uppskrivna tillgången har ett bestående värde. En förändrad valutakurs kan idag knappast anses som bestående. I detta sammanhang bör nämnas att uppskrivning av tillgång kräver omnämnande i en not till balans- och resultaträkning.

Värdering av skulder

För värdering av skulder ger lagrummen inga direkta regler, men förarbetena till bokföringslagen nämner avseende kortfristiga skulder en ”högsta värdets princip”, dvs att skulden upptas till den högsta av antingen den kurs som gällde vid skuldens uppkomst eller den kurs som gällde på balansdagen. I frågan om långfristiga skulders värdering konstaterar föredragande statsrådet Lidbom att ingen praxis utbildats och att det bör överlåtas till utvecklingen av god redovisningssed att utforma regler för en rättvisande värdering av långfristiga skulder.

Vidare nämns i förarbetena att kursförluster torde kunna fördelas över flera år samt att kursvinster inte, enligt god redovisningssed, kan redovisas innan vinsten realiserats. Lagstiftaren hänvisar ideligen till god redovisningssed. Låt oss då se vart utvecklingen av god redovisningssed har kommit dels i utlandet, dels i Sverige.

Definition av realisationstidpunkt

Vidare uppstår problemet med att definiera realisationstidpunkten. Låt oss ta ett exempel där ett svenskt företag har en leverantörskuld i dollar och betalning sker genom att det svenska företaget har ett lån i dollar i en bank och betalar leverantören. Har engagemanget realiserats? Nej, knappast – realisationstidpunkten torde enbart vara hänförlig till förändring av exponeringen – dvs nettofordran eller -skuld – i den utländska valutan. Kursrisken upphör först när exponeringen är noll. Detta kan inträffa vid betalningstidpunkten men likaväl vid uppkomsten av en fordran med samma belopp, valuta och förfallodag. I det senare fallet är fordrans uppkomst realisationstillfället och inte den gemensamma förfallodagen. Att i praktiken söka finna varje realisationstidpunkt är ogörligt, varför alla lösningar kommer att innebära approximationer av realisationsprincipen. Det är t o m svårt att bestämma anskaffningsvärdet på en fordran i utländsk valuta. När uppstår en fordran och därmed kursrisken? Vid offerttidpunkten, vid orderdatum, under den tid varan produceras, vid fakturatillfället? Svaret torde i de flesta fall vara den tidpunkt då ett bindande avtal träffas som innebär en betalningsskyldighet för köparen – dvs säljarens fordran – och en leveransskyldighet för säljaren. Denna form av redovisning av ett fordringsförhållande resp motsvarande reservbehov sker oftast utanför den traditionella bokföringen. Enligt lagens praktiska tillämpning blir anskaffningsvärdet av en fordran i utländsk valuta fakturabeloppet, omräknat till den kurs som råder vid fakturatillfället. Detta gör att vi eventuellt kan få ytterligare en approximation, denna gång av försiktighetsprincipens ”lägsta värde”.

En redovisningsmodell som helt frångår försiktighetsprincipen och realisationsprincipen står emellertid i strid mot bokförings- och aktiebolagslagarna genom statsrådets uttalande om att antecipering av kursvinster ej överensstämmer med god redovisningssed.

FARs rekommendation

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har som bekant nyligen genom sin redovisningskommitté presenterat ett förslag till rekommendation avseende redovisning av fordringar och skulder i utländsk valuta. Det lyder som följer:

Fordringar i utländsk valuta omräknas efter balansdagens kurs, om denna är lägre än anskaffningskursen. Skulder i utländsk valuta omräknas efter balansdagens kurs, om denna är högre än kursen vid skuldens uppkomst.

Från denna grundläggande regel får dock avsteg ske i följande situationer:

Orealiserade kursvinster får avräknas mot orealiserade kursförluster. Överskjutande förlust skall drabba resultatet, och överskjutande vinst får ej ingå i detta.

Orealiserad kursvinst på långfristig fordran får dock redovisas endast i den mån den motsvarar tidigare nedskrivning av samma fordran eller motsvaras av kursförlust på långfristigt lån, upptaget i samma valuta för finansiering av fordringen.

Då betalkursen säkrats genom terminsaffär bör terminsvalutans kurs användas.

Större kursvinster eller kursförluster som inträffat efter balansdagen, skall anges i förvaltningsberättelsen. Endast om kursändring måste anses ”varaktig” bör den efter balansdagen beaktas i bokslutet.

Kursdifferenser på utlåning och upplåning skall redovisas som finansiella intäkter eller kostnader, medan övriga kursdifferenser kan ingå i rörelseresultatet eller bland de finansiella posterna.

I balansräkningen eller not till denna skall anges vilka principer som använts för omräkning av fordringar och skulder i utländsk valuta till svenska kronor.

Försiktighetsprincipen

Det inledande avsnittet i FARs rekommendation bygger helt på försiktighetsprincipen, dvs den är försiktig från förmögenhetsbalanssynpunkt, men huruvida den är försiktig från resultatutvecklingssynpunkt är tvivelaktigt. Det följande avsnittet, som är en kvittningsregel, tyder på att redovisningskommittén i princip accepterat den amerikanska rekommendationen FASB nr 8, men med den väsentliga begränsningen som föredragande statsråd uttalade i propositionen om anteciperade vinster. I FARs tolkning har detta resulterat i att en orealiserad nettovinst inte får ingå i det redovisade resultatet. Detta, i sin tur, innebär att man de facto delvis accepterar att kursvinster på kortfristiga fordringar och skulder samt långfristiga skulder i utländsk valuta får redovisas på balansdagen, även om fordringarna och skulderna inte är betalade. Långfristiga fordringar får dock icke tas upp över anskaffningsvärdet. Sålunda uppkomna kursvinster får redovisas så långt de motsvaras av kursförluster, medan en nettovinst måste reserveras. En kursförlust skall alltid tas när den befaras.

Man frångår på detta sätt delvis realisationsprincipen men även försiktighetsprincipen. Som stöd för att kunna göra detta använder man bokföringslagens 14 §, som medger att omsättningstillgång får tas upp över anskaffningsvärdet om särskilda omständigheter föreligger och detta överensstämmer med god redovisningssed. Vad gäller långfristiga fordringar har man inte kunnat gå lika långt. Här stöder man sig på samma lags 16 § om osäkra fordringar, vilken omöjliggör uppskrivning över anskaffningsvärdet. För skulder där inga direkta direktiv finns i lagstiftningen har man tydligen parallelltolkat bokföringslagens 14 § om omsättningstillgångar. Man anger dessutom följande allmänna motiv:

Utvecklingen under senare år med ofta återkommande kursändring samt företagens ökade affärsverksamhet och upplåning i utlandet har medfört att ett absolut förbud mot att utnyttja orealiserade kursvinster för täckande av orealiserade kursförluster ej alltid framgår som rimligt anpassat till praktikens förhållanden.

Det är uppenbart att FAR har fått tänja sig och lagstiftningen ganska långt för att komma till den rekommendation som man nu presenterat. Detta har dock inneburit att rekommendationen bygger på ett flertal redovisningsprinciper som delvis står i motsatsförhållande till varandra såsom:

• Realisationsprincipen – mot principen att redovisa kursdifferenser när de uppkommer.

• Försiktighetsprincipen – mot principen att behandla kursvinster och kursförluster lika.

Fördelning av kursdifferenser

Rekommendationen nämner överhuvudtaget inte något om möjligheten att fördela kursdifferenser över ett antal år. I övervägandena till rekommendationen anger man dock att denna metod skulle kunna accepteras endast om det vore möjligt att förutse kursutvecklingen, vilket man menar är omöjligt med dagens rörliga valutakurser. Man påpekar dessutom risken med att fördelade kursförluster lagras ovanpå varandra och medför felaktigt periodiserade höga kostnader mot slutet av lånets löptid – den s k snöbollseffekten. Kursförluster på långa lån bör därför redovisas i sin helhet när kursförändringar inträffat. Man säger vidare att detta överensstämmer med internationell praxis, sådan den utbildats under senare år. Naturligtvis har man här i första hand tänkt på den amerikanska rekommendationen. Den internationella debatten har dock på intet sätt tystnat.

Kritik mot FASB-rekommendationen

Begreppet god redovisningssed avseende redovisningen av kursvinster och kursförluster har därför troligtvis ännu inte fastställts. I USA har så sent som i juni i år ”The Conference Board” genom sin skrift ”Bulletin nr 40 ... Corporate Experience with FASB Statement No 8” presenterat en hård kritik mot den amerikanska rekommendationen. Undersökningen baseras på 117 kommentarer, främst från personer i ledande ekonomibefattningar. Gruppen inkluderar 80 av USA:s största tillverkningsbolag. Undersökningen ger ett tänkvärt resultat. Efter två år med FASB No 8 vill 60 i gruppen avskaffa den, 24 ändra den medan endast 7 var för ett bibehållande. 9 hade inga bestämda åsikter alls!

De allvarligaste och vanligaste motiven för ett avskaffande av FASB No 8 är att rekommendationen ger sådana kraftiga fluktuationer i årsresultatet att aktieägare och investerare blir missledda. En ledande befattningshavare i ett stort företag säger att betydelsen av korttidsfluktuationer i valutakurser får orimliga proportioner. Undersökningen pekar även på andra lösningar, som mer bygger på begreppet ”going concern” – ”resultatutredningsbalans” – än på ”the liquidation concept” – det rena likvidationsbalanstänkandet.

Ytterligare ett allvarligt påpekande är att man på grund av FASB No 8 ändrat beslutsmodellerna för val av finansieringsform på så sätt, att man nu i första hand överväger det redovisningsmässiga resultatet i stället för att grunda finansieringsvalet på strikt företagsekonomiska aspekter. En företagsledare i ett multinationellt företag menar att de känner motvilja mot att låna medium och långfristigt i utländsk valuta på grund av de redovisningsmässiga fluktuationer kursrisken innebär på årsresultaten.

När uppstår en kursvinst eller en kursförlust?

Svaret kan vara realisationstillfället lika väl som kursförändringstillfället. Om man väljer realisationstillfället skulle detta innebära att en kursförändring överhuvudtaget inte skulle registreras. Om man i stället väljer kursförändringstillfället innebär detta att både realiserade och orealiserade kursdifferenser kommer att redovisas. Detta är dock oväsentligt i resultatutredningsfrågan och har bara relevans vad gäller utdelningsrestriktioner och i ett likvidationsbalanstänkande. Realisationsbegreppet torde dessutom av rent praktiska skäl få ge vika för principen att redovisa en kursförändring vid dess uppkomst.

Den andra frågan:

Hur periodiserar man inkomster och utgifter avseende fordringar och skulder?

Begreppet resultatutredningsbalans måste vara grunden för en resultatredovisning över strecket, helt utan begränsningar som utdelningsrestriktioner och likvidationsbalanstänkande.

Det senare hör nämligen mer hemma i en insolvenssituation än i redovisningen av en ”going concern”. Resultatutredningsbegreppet skulle medföra att alla kursvinster och kursförluster sinsemellan behandlas lika och att kostnader och intäkter fördelas över den tidsperiod som resursen ifråga förbrukas samt att fördelningen baseras på den kunskap som fanns på balansdagen. Vad gäller lån och krediter är fördelen tidsbegränsad till den period man har denna finansiella resurs, dvs lånets löptid. Effekter kan naturligtvis kvarstå efter denna tidpunkt men resursen är förbrukad.

Vad är då kostnaden för en dylik finansiell resurs i utländsk valuta? I första hand ränta. Här råder ringa tvivel om hur ränteutgiften bör periodiseras. Uppläggningskostnaden för krediten fördelas över lånets löptid. Dessutom finns då den post som vi i förväg vet mindre om, resultatet av kursförändringen mellan kreditens uppkomst och dess återbetalning. Att vi är helt ovetande om den vore att underkänna hela världens kreditinstitutioner, för som allmänt bekant är, får vi betala helt olika räntesatser på ett lån i schweizerfrancs än i brasilianska Cruzeirros.

Räntesatsen fungerar åtminstone teoretiskt som en utjämning mot kursrisken. I efterhand är det naturligtvis lätt att konstatera vad den totala kostnaden varit för det specifika lånet, men vi står i praktiken inför ett förhandsantagande.

Motiven till FARs slutsats att ej fördela orealiserade kursförluster över ett flertal år är att kursförluster numera inte är ovanliga samt risken för den så kallade snöbollseffekten.

Kontinuerliga förändringar

Den slutsats som man de facto har dragit härigenom är att man förväntar sig kontinuerliga förändringar i en och samma valuta, och åt samma håll. Detta är en sanning som enbart gäller för ett fåtal av världens valutor och även där det kan vara svårt att blicka mer än ett par år framåt i tiden. Vidare menar FAR att det på grund av risken för snöbollseffekten samt omöjligheten att förutse eventuella kursförändringar är omöjligt att balansera delar av en kursförlust som en ”förskottsbetald kostnad”.

I efterhand är det inte någon skillnad mellan räntekostnader och kursförluster. Skulle då redovisningsprincipen skilja sig avseende förskottsbetalda räntor och fördelning av kredituppläggningskostnader å ena sidan och kursförluster å andra sidan, bara för att de förra är lättare att beräkna än de senare? Nej, principen borde i båda fallen ändå vara lika.

Den kunskap vi har när vi står inför en konstaterad, om än orealiserad kursförlust är att just denna valutaförändring har skett. Något mer kan vi i de flesta fall inte säga. En rimlig slutsats vore då att fördela en kursförlust på ett lån i utländsk valuta, på så sätt att den del som motsvarar den upplupna perioden av lånets löptid kostnadsföres medan återstoden balanseras och kostnadsföres med lika delar under resterande löptid. Låt mig klargöra med ett exempel:

Om ett företag har ett lån i utländsk valuta som löper på 15 år och 6 år av dess löptid återstår, när en kursförändring inträffar skulle 9/15-delar kostnadsföras i år och återstoden kostnadsföras med 1/15-del på vart och ett av de följande 6 åren. Om ytterligare kursförändringar sker görs beräkningen om men med hela kursförändringen som bas. Denna kontinuerliga omräkning av den upplupna delen eliminerar riskerna av den s k snöbollseffekten.

För balansräkningens kortfristiga del, där skulder förfaller till betalning inom ett år, sammanfaller modellen med den amerikanska FASB No 8, dvs samtliga kursvinster och kursförluster bokföres vid kursförändringstidpunkten. Detta gäller även kortfristig del av långfristiga skulder.

Då vi fortfarande diskuterar resultatet ovanför strecket behöver vi inte ta hänsyn till lagstiftningens försiktighetsprincip. Det obegränsade resultatutredningsbegreppet innebär att kursvinster och kursförluster behandlas lika. Följaktligen blir den upplupna kostnadsmodellen jag just beskrivit tillämplig även på kursvinster – en intjänande-modell. Detta betyder att kursvinster inom det långfristiga avsnittet periodiseras på samma sätt som kursförluster.

Motsvarande argumentation som för skulder kan föras avseende långfristiga fordringar i utländsk valuta, då det från resultatutredningssynpunkt är betydelselöst huruvida en kursdifferens härrör från en fordran eller skuld. Kortfristiga fordringar i utländsk valuta behandlas på samma sätt som kortfristiga skulder, dvs kursdifferenserna bokförs vid kursförändringstidpunkten.

Resultatredovisning av kursdifferenserna

Till sist några ord om var i resultaträkningen kursdifferenserna bör redovisas. Kursdifferenser på finansiella lån är som jag tidigare nämnt ett komplement till räntorna och bör därför redovisas bland de finansiella intäkterna och kostnaderna. Övriga kursförluster får bedömas individuellt. Om de härstammar från finansiella mellanhavanden redovisas de på samma ställe, men om de härrör från rörelsekapitalet redovisas de under rörelseresultatet.

Raoul Waldenor, auktor revisor