Den besvärliga omräkningsdifferensen

Den traditionella modellen

Det traditionella sättet att bestämma det egna kapitalet på är att värdera tillgångar och skulder (T - S = EK). Enligt kongruensprincipen, som får anses vara förhärskande inom svensk redovisningspraxis, utgör en periods resultat skillnaden mellan det egna kapitalet vid periodens början resp slut (justerat för balanstransaktioner i form av utdelning och nyemission). Vad som händer i samband med omräkningen av utländska bokslut är att periodens resultat beräknas på två sätt. Dels beräknas det genom värdering av tillgångar och skulder i balansen, och dels genom beräkning av kostnader och intäkter i resultaträkningen. Dessa två periodresultat jämföres så, och ett beslut fattas beträffande behandlingen av differensen dem emellan. Något tillspetsat skulle därför FARs uttalande mot den här bakgrunden kunna formuleras på följande sätt. Det traditionella sättet att mäta en periods resultat på accepteras i omräkningssammanhang, under förutsättning att resultatet i balansen inte blir högre än resultatet i resultaträkningen. Skulle detta emellertid vara fallet, överger vi den traditionella metoden för att bestämma resultatet, och anser den från balansräkningen fristående beräkningen av resultatet utgöra ett bättre mått på periodens verksamhet att intagas i koncernens resultat. Uttryckt med en enkel liten formel skulle det egna kapitalet i det senare fallet kunna anges som T - (S + x) = EK, där innebörden av ”x” är synnerligen dunkel.

Försiktighetsprincipen

Som antytts ovan är det vanligtvis inte möjligt att avgöra, om en positiv omräkningsdifferens är realiserad eller inte. Det enda som med säkerhet kan fastställas är att det är en omräkningsdifferens och att den är positiv. I detta sammanhang dyker ofta den välkända försiktighetsprincipen upp i debatten, och med denna som stöd förespråkas en balansering av omräkningsvinsten. Det enda som man dock lyckas åstadkomma är att skapa förutsättningar för att överskatta kommande årsresultat. Försiktighetsprincipen kan inte vara tillämplig i det här sammanhanget, eftersom den har sin rätta plats i situationer där det finns mätproblem, dvs svårigheter att kvantifiera kostnader eller intäkter. I omräkningssammanhang finns det emellertid inga som helst mätproblem, åtminstone så länge vi har att göra med bokslutet valutor som är föremål för löpande kursnoteringar. Kursen vid periodens början och slut är kända storheter.

Realisationsprincipen

Det känns därför mer adekvat att hänvisa till realisationsprincipen. I BALANS nr 5/1977 redovisar Per Åkerström två synpunkter på när en eventuell kursvinst kan anses realiserad. I det ena fallet anses en kursvinst realiserad först när den tagits hem till moderlandet (hur detta går till i praktiken, har jag svårt att se). Argumentet bakom detta synsätt borde dock vara, att så länge de tillgångar och skulder som genererat kursvinsten ligger kvar i landets valuta, så är de fortfarande exponerade för ytterligare kursändringar. Konsekvensen av detta synsätt är enligt min uppfattning, att man då inte skall konsolidera utländska dotterbolag över huvud, utan endast låta dessas verksamhet återspeglas i moderbolaget genom utdelningar.

Det andra fallet är att en kursvinst anses realiserad när de tillgångar och skulder som kursvinsten hänför sig till har avyttrats resp betalats, oavsett om detta inneburit några penningtransaktioner mellan värdlandet och moderlandet eller ej. Detta synsätt har bemötts av Lennart Huldén i BALANS nr 1/1978. Per Åkerström, som inte accepterar det första synsättet, är tillräckligt tilltalad av detta andra synsätt för att föreslå metoder för att beräkna den del av kursvinsten, som kan resultatföras för perioden. Enkelt uttryckt kan Per Åkerströms uppfattning sammanfattas så, att kursvinster skall resultatföras, om än med så att säga fördröjd utlösning. Det här förslaget leder till en inkomstutjämning, som det känns svårt att förena med redovisningens syfte.

Exempel

Låt oss leka lite med siffror. Vi tänker oss ett dotterbolag, som över en 10-årsperiod går plus minus noll med avseende på omräkningsdifferenser. I det första fallet tänker vi oss att omräkningsförlusterna föregår omräkningsvinsterna. Balans och resultat ser då ut så här (se figur 1) om vi följer FARs uttalande (vinster inom parentes).

Figur 1

I det andra fallet tänker vi oss att det är tvärtom, dvs att omräkningsvinsterna föregår förlusterna. Då kan det se ut så här (se figur 2).

Figur 2

I det tredje fallet, slutligen, tänker vi oss att vinsterna och förlusterna kommer vartannat år och inleds med en omräkningsförlust (se figur 3).

Figur 3

Siffrorna är väl tillrättalagda för att illustrera min uppfattning – balansering av omräkningsdifferenser leder till en resultatutjämning, som inte kan vara förenlig med redovisningens syfte. Det kan inte vara ett självständigt syfte med redovisningen, att jämna ut resultat mellan olika perioder, eller att åstadkomma vad som i den amerikanska debatten kallas ”income smoothing”.

Om vi går tillbaka till det andra fallet ovan, och tänker oss att vi startar ett dotterbolag i utlandet och har tur att få börja med ett par år med omräkningsvinster, som vi har lagt upp i en reserv i balansen. Vi har då skapat förutsättningar för att eliminera framtida effekter av kursförändringar på vår resultatredovisning, eller annorlunda uttryckt, skapat förutsättningar för att redovisa verksamhet i utlandet som om den inte bedrevs i utlandet. Enligt min uppfattning borde omräkningsdifferenser vara ett normalt inslag i resultaträkningen i bolag med internationell verksamhet som ett uttryck för kostnaden (eller intäkten) av att hålla monetära tillgångar och skulder exponerade för valutakursförändringar.

Objektiviteten

Bristen i FARs förslag till omräkningsmetod ligger således i uttalandet beträffande behandlingen av omräkningsdifferensen. Uttalandet ställer krav, som inte går att uppfylla i praktiken, och därför saknar uttalandet substans och får ingen vägledande förmåga. Vi är alla väl medvetna om att vinst inte är ett absolut begrepp, utan måste definieras operationellt. Enligt min uppfattning finns betydande fördelar att vinna med att kräva resultatredovisning av omräkningsdifferenser i den period de uppstår oavsett förtecken och därigenom acceptera kursförändringen i sig som tillräckligt villkor för att anse omräkningsdifferensen som realiserad. Den största fördelen i detta kriterium ligger i att kravet på objektivitet i redovisningen blir tillgodosett, till skillnad från den situation vi har i dag med en mångfald olika subjektiva metoder att redovisa samma företeelse – valutakursförändringar på monetärt nettokapital. MNM-metoden har betydande fördelar genom att den till skillnad från exempelvis current-metoden i högre utsträckning bevarar grundläggande redovisningsprinciper i samband med omräkningen till svenska kronor. Kritiken mot MNM-metoden som den framfördes av förespråkare för omräkning av både balans- och resultaträkningarna till dagskurs består i, att MNM-metoden inte återspeglar den värdeökning, som uppstår på anläggningarna på grund av devalvering av den svenska valutan i relation till den lokala valutan. Man säger att kursändringen inte påverkar den inkomstström i lokal valuta som den utländska anläggningen ger. Den är värd lika mycket i lokal valuta före och efter devalveringen och har därför stigit i värde mätt i svenska kronor. Effekten i detta fall blir att förlusten kommer fram på långt kapital i den lokala valutan utan att kompenseras av värdeökningen på anläggningarna. Denna värdeökning på anläggningarna kräver såvitt jag förstår att följande förutsättningar är samtidigt uppfyllda:

• finansieringen av anläggningarna måste ha skett i lokal valuta

• dotterbolagets produkter måste avyttras i lokal valuta

• den lokala prisnivån måste vara oberoende av devalveringen, vilket exempelvis innebär att priskonkurrens utifrån inte förekommer.

Uppskrivning

Accepteras omräkning till dagskurs av utländska dotterbolags bokslut blir resultatet att den grundläggande principen att resultatredovisningen baseras på anskaffningskostnaden måste överges, när den svenska kronan devalverades i relation till den lokala valutan. De fall där svensk redovisning accepterar ett frångående av den historiska anskaffningskostnaden (uppskrivningar) regleras i BL:s § 15. Kraven på uppskrivningen är dels, att värdeökningen är ”väsentlig” i relation till det bokförda värdet i den föregående balansen, och dels att värdeökningen är ”bestående”. Enligt min uppfattning känns det på intet sätt övertygande att överge den historiska anskaffningskostnaden under de ovan angivna förutsättningarna och med beaktande av det allmänt accepterade kravet på att värdeökningen skall vara ”bestående”.

Det fall där BL accepterar nedskrivning är som bekant för att kompensera erforderliga nedskrivningar på andra anläggningar och där synnerliga skäl föreligger, och detta fall är ju inte aktuellt i samband med omräkningar. Därför borde AL:s regler bli tillämpliga, och enligt dessa är uppskrivningen det år den utföres en ren balanstransaktion, som inte får påverka det årets resultat.

Det kan för övrigt vara på sin plats att peka på, att current-metoden ingalunda löser problemet med omräkningsdifferens. Även om hela balansen och resultatet räknas om till dagskurs, uppstår fortfarande en omräkningsdifferens genom att det ingående egna kapitalet kommer att räknas om till en annan kurs vid UB än vid IB. Det förefaller dock inte alltför ovanligt, att företag som tillämpar current-metoden även bryter mot kongruensprincipen genom att låta omräkningsdifferensen på det ingående egna kapitalet slå igenom direkt i balansen utan att gå via resultaträkningen. Skillnaden mellan MNM-metoden och current-metoden ligger inte i själva företeelsen – omräkningsdifferensen – utan i kvantifieringen av densamma.

Lagstiftningen och god redovisningssed

Det förefaller mig som om den svenska ambivalensen när det gäller omräkningsdifferensen i viss utsträckning är att hänföra till den svenska lagstiftningens krav på koncernredovisningen. Jag tycker mig se en skillnad mellan lagstiftningens syfte och god redovisningsseds syfte med koncernredovisningen. Lagstiftningens syfte är primärt att fastställa för utdelning tillgängliga medel, under det att god redovisningssed borde vara ute efter att redovisa koncernens ställning vid en viss tidpunkt och resultatet av dess verksamhet under en viss period i enlighet med vissa vedertagna principer.

Skillnaden mellan dessa syften kan också uttryckas på det viset, att lagstiftaren är balansorienterad medan god redovisningssed är resultatorienterad. Att förena dessa syften bereder vissa svårigheter, i synnerhet när utländska dotterbolag kommer in i bilden. Det skulle därför kanske vara tänkbart, att i stället för att låta dessa två syften trängas i balansräkningen, låta det ena syftet få framträda i balansen (god redovisningssed) och det andra få komma till tals i en särskild redogörelse i en not för utdelningsbara medel eller i förvaltningsberättelsen. Härigenom får vi rätt prioritering mellan objektiva och subjektiva uppgifter.

Internationell utveckling

Det inledningsvis nämnda uttalandet av Hans Edenhammar avslutas med att FAR kommer att avvakta den internationella utvecklingen på det här området. Amerikanarna har ju som bekant intagit en klar ståndpunkt när det gäller behandlingen av utländska bokslut, vilket dock inte innebär att det saknas kritik mot den inslagna vägen. International Accounting Standards Committee har en Exposure Draft ute sedan december 1977 (nr 11) som behandlar omräkning av bokslut i utländsk valuta. Denna Exposure Draft accepterar endera av två metoder – the temporal method (i stort lika med MNM-metoden) och current-metoden (the closing rate method). Beträffande behandlingen av omräkningsdifferensen nämner draften tre möjligheter:

• resultatredovisning i den period den uppstår

• viss balansering av viss del av omräkningsdifferensen

• omföring av en del av omräkningsdifferensen mot ingående EK (i strid mot kongruensprincipen).

Vad det här utkastet till internationell rekommendation säger är i stort:

Redovisa som Du vill, men tala om hur Du har gjort.

Slutsatser

Eftersom vi i den löpande periodrapporteringen inte kan uppnå huvudmålet – den absoluta sanningen får vi sänka ambitionsnivån och acceptera ett delmål i form av en operationellt definierad sanning. Förutsättningarna för att acceptera FARs rekommendation, ändrad med avseende på uttalandet om behandlingen av omräkningsvinster, borde vara tillräckliga eftersom den kan försvaras på de grunder, som idag är allmänt accepterade för upprättande av årsredovisningar. Enhetlighet i behandlingen av det här problemområdet med hänsyn till dess allmänt oklara karaktär är i sig ett eftersträvansvärt mål.

BLANKETT FÖR ANALYS AV OMRÄKNINGSDIFFERENSER

Torbjörn Hansson, auktor revisor