I föregående nummer av BALANS intogs redovisningskommitténs förslag till rekommendation om fordringar och skulder i utländsk valuta. Auktor revisor Olof Herolf kommenterar här förslaget och framhåller att alla kursdifferenser, dvs både vinster och förluster, bör redovisas i den redovisningsperiod då de uppkommer. Per V A Hanner bemöter, på sid 18, artikeln.
Vid 1976 års Revisorsdagar behandlades det utkast till rekommendation ”Metodproblem vid upprättande av koncernredovisning” som återgetts i BALANS nr 9/1976. Det heter där bl a:
”Eftersom olika poster omräknas till olika kurser uppkommer en kursdifferens .... Denna kursdifferens skall ingå i koncernens resultat, förlust det år den uppstår och vinst det år den kan anses realiserad ....
I den mån kursvinst föreligger kan tvekan föreligga om denna kan redovisas i koncernresultaträkningen. Den kan helt eller delvis vara orealiserad ur koncernens synpunkt och en analys för fastställande av realiserad del därav är i allmänhet besvärlig. Ett försiktigt förfarande kan då vara att reservera kursvinsten och uppskjuta dess redovisning ett eller flera år beroende på omständigheterna. Ett dylikt förfarande bör anges i den av aktiebolagslagen föreskrivna redogörelsen för koncernredovisningsmetoder.”
”Vid omräkningen framkommen kursvinst eller -förlust skall ingå i koncernens resultat med iakttagande av att kursvinster icke bör redovisas förrän de är realiserade.”
Professor Hanner visade i en artikel i samma nummer av BALANS hur svårt renodlandet av orealiserade kursvinster är.
Det frågeformulär som vid Revisorsdagarna låg till grund för behandlingen av utkastet innehöll bl a frågan huruvida utkastets text beträffande realisering var för vagt. Majoriteten av deltagarna svarade ja på denna fråga. Redovisningskommittén har därför i den senaste versionen av utkastet skärpt texten genom att stryka stycket ”I den mån kursvinst föreligger .... föreskrivna redogörelser för koncernredovisningsmetoder.” Svårigheterna med hur man skall fastställa vilka kursvinster som skall skjutas till följande års resultat kvarstår dock.
I förra numret av BALANS publicerade FARs redovisningskommitté sin uppfattning beträffande redovisningen av fordringar och skulder i utländsk valuta. Denna uppfattning kan sammanfattas så att viss avräkning av orealiserade kursvinster och kursförluster får göras enligt följande:
Inom balansens kortfristiga avsnitt:
Vinster på fordringar och förluster på skulder resp förluster på fordringar och vinster på skulder avräknas mot varandra så långt ske kan. Överskjutande förlust belastar resultatet, medan överskjutande vinst ej tillåts påverka detta. Ingen separatavräkning för olika valutor.
Kortfristiga fordringar för vilkas skydd långfristigt lån upptagits i samma valuta:
Även här kan kursförlust avräknas mot kursvinst så långt vinsten förslår.
Långfristig fordran:
Vinst kan redovisas till den del den svarar mot tidigare redovisad kursförlust eller till den del den svarar mot kursförlust på långfristig skuld, upptagen för att finansiera fordringen.
I övrigt redovisas orealiserade kursförluster enligt läget på balansdagen, medan kursvinst redovisas först sedan den realiserats.
Redovisningskommittén publicerade i början av 1976 ett förslag till rekommendation som var mera restriktivt vad beträffar möjligheten till kvittning av ”orealiserade” vinster och förluster. Förslaget till rekommendation angående koncernredovisning anknyter till denna mera restriktiva hållning, varför det finns anledning förmoda att redovisningskommittén nu kommer att omarbeta koncernredovisningsrekommendationen för att få behandlingen av kursfrågor likformig i redovisningen för moderbolag och koncern.
Min uppfattning är att alla kursdifferenser, dvs både vinster och förluster, bör redovisas i den redovisningsperiod då de uppstår och jag skall i det följande motivera min ståndpunkt (huvudsakligen med argument hämtade från FASB Statement nr 8).
FÖRETAG – KONCERN
FARs förslag till rekommendation konstaterar att: ”Utgångspunkten för val av omräkningskurs för de olika posterna i utländska dotterföretags balans- och resultaträkningar bör vara regeln att man skall få samma redovisning som om behållningarna och transaktionerna i utländsk valuta redovisats direkt i det svenska moderbolaget.”
Denna utgångspunkt, som överensstämmer med den utgångspunkt FASB haft, bör inte bara gälla själva värderingen, utan även frågan om vilka kursdifferenser som skall få påverka resultatet. Om en koncern har två valutafordringar om vardera DM 100 uppkomna den 15 oktober då kursen var 2,05, varav den ena fakturerats av det svenska moderbolaget och den andra av det tyska dotterbolaget bör naturligtvis dessa fordringar ha samma värde i koncernens balansräkning vid årsskiftet. Det vore ologiskt och teoretiskt felaktigt att i händelse av en kursförändring till 2,20 värdera den ena tillgången till kr 220 och den andra till kr 205 endast av den anledningen att tillgångarna finns bokförda i olika juridiska enheter. Antingen skall vinsten på kursförändringen redovisas för båda tillgångarna eller för ingen av dem. Låt oss först diskutera frågan med utgångspunkt från ett svenskt bolags bokföring.
INFORMATIONSVÄRDE
När en fordran eller en skuld i en främmande valuta uppkommer i ett företag så uppkommer samtidigt en kursrisk. Kurserna kan antingen utvecklas i positiv eller negativ riktning och företaget gör då en vinst resp en förlust. Om företaget inte vill spekulera i kursförändringar på detta sätt kan det utjämna sin position i valutan genom att terminsäkra den eller genom att låna resp placera pengar i valutan i fråga (under förutsättning av Riksbankens tillstånd). Dessa alternativ kostar förmodligen räntor vilket medför att företaget får väga räntekostnaden mot risken för en kursförlust.
Låt oss anta att ett bolag köper varor i England, och får en faktura med tre månaders kredit på 100 pund. Bolaget har nu givetvis möjligheten att ta en risk och utan vidare åtgärder behålla denna pundskuld till betalningsdagen. Bolaget har också möjligheten att köpa 100 pund på ett tre månaders terminskontrakt. Eventuellt kan bolaget fakturera kunder i Storbritannien i pund. En eventuell kursförlust på skulden skulle då uppvägas av en kursvinst på fordran. Till slut finns förstås även möjligheten att omedelbart betala av skulden.
Låt oss vidare anta att motvärdet av 100 pund vid inköpstillfället den 15 november är Skr 840, att värdet per den 31 december (bokslutsdatum) är endast Skr 820 men att kursen sedan stiger så att den 15 februari 100 pund motsvarar Skr 860. Bolaget har en skicklig finansman och han beslutar sig i detta fall för att spekulera i en pundnedgång fram till årsskiftet. Den 1 januari bestämmer han sig för att betala skulden omedelbart. Bolaget behöver endast betala 820 och har alltså gjort en kursvinst på 20.
Finansmannen fattade här två riktiga beslut. Det första var att spekulera i en kursvinst (eller en kursförlust som högst fick uppgå till kostnaderna för att skydda sig mot kursförlusten). Det andra var att ta räntekostnaden för att finansiera förtidsbetalningen av skulden vilket gjorde att företaget undgick att göra en kursförlust på Skr 40.
Antag nu i stället att finansmannen vid det andra tillfället fattat fel beslut och låtit bolaget behålla sin position i valutan. Hade då hans beslut för den första halvan av kredittiden blivit sämre? Självfallet inte!
Om värderingen av skulden vid årsskiftet sker till den ursprungliga kursen av 1 pund = Skr 8,40, hade bolaget den sista december inte visat något resultat på kursförändringen, medan år två bolaget visat antingen en vinst på Skr 20 (minus räntekostnaden) eller en förlust på Skr 20, beroende på vilket beslut finansmannen fattat. Om däremot skulden värderas till slutkurs vid årsskiftet redovisar bolaget en vinst på kursnedgången för år 1 med 20 och för år 2 antingen en räntekostnad för vad det kostar att låna Skr 820 i en och en halv månad eller en kursförlust på 40.
Jag anser att läsare av årsredovisningar är mer betjänta av att få veta hur en kursförändring påverkade ett företag än av vilka kursvinster som inkasserades av bolaget. I detta exempel skulle en läsare kunna dra slutsatsen att ett företag har netto monetära tillgångar i pund och alltså tjänar på en kursuppgång i stället för en kursnedgång. Att finansmannen på ett förtjänstfullt sätt skött företagets pundposition märks inte i den första perioden. Beloppet är här ganska litet men för bolag med huvuddelen av fordringar och skulder i utländska valutor blir effekten mycket väsentlig. Effekten av att skjuta på vinster till de perioder när man antingen gör förluster eller ”realiserar” vinsten i svenska kronor gör att företag kan bilda reserver, som sedan minskar de redovisade förlusterna under senare perioder.
Gränsen mellan kursdifferenser och övriga finansiella intäkter och kostnader är i många fall svår att dra. Ett företag kan kanske låna pengar i Tyskland till 8 % ränta men får då dessutom finna sig i att lånet ökar med ett antal procent per år på grund av kursförändringar. Ett annat företag kanske lånar pengar i Brasilien till 38 % ränta men genom att den brasilianska cruzeiron sjunker i värde gentemot kronan med större delen av denna procentsats, blir nettokostnaden kanske lägre än för det tyska lånet. Effekten av att i detta fall bokföra räntekostnaden men att inte bokföra kursvinsten förrän lånet betalats (då den ackumulerade kursvinsten kan snedvrida hela bolagets resultat) måste bli att läsare av årsredovisningen får fel intryck.
En regel som inte tillåter att ”orealiserade” kursvinster tas in i resultatet förrän betalning sker, innebär naturligtvis att svenska bolag skapar dolda reserver. Dessa reserver kan användas till att manipulera resultatet för företaget. Om, i det ovannämnda fallet med det brasilianska bolaget, företaget har dåligt resultat ett år, kan det vara frestande för företagsledningen att återbetala det brasilianska lånet och refinansiera det någon annanstans. Genom denna refinansiering, som kanske kan innebära att den effektiva räntan på lånat kapital höjs, har företagsledningen i ett slag lyckats förbättra resultatet för företaget. Detta kan inte vara ett riktigt sätt att redovisa.
Genom de kvittningsregler som föreslagits av redovisningskommittén kommer resultatet i många fall att bli mycket likt det som skulle ernås om alla fordringar och skulder redovisades till balansdagens kurs. Men för de bolag där gjorda kursvinster väsentligt överstiger gjorda förluster kvarstår problemet, och även om det för närvarande har liten omfattning kan det i framtiden komma att bli mycket betydelsefullt.
Jag tycker att en redovisning som inte skapar dolda reserver, som bygger på effekterna av de för företagsledningarna opåverkbara kursförändringarna (och inte av de påverkbara betalningsströmmarna) och som ger läsarna information om hur ett företag påverkas av kursförändringar och information om företagets hela finansieringssituation måste vara att föredra framför en redovisning baserad på en ”försiktighetsprincip”, som i detta fall har tvivelaktigt värde.
FÖRSIKTIGHETSPRINCIPEN
Först måste påpekas att försiktighetsprincipen är försiktig endast i vad avser balansräkningen. Genom att värdera fordringar och skulder i utländsk valuta till det mest konservativa av värdet på den dag då fordran resp skuld uppstod och värdet enligt balansdagens kurs får man givetvis ett lägre eget kapital än om man konsekvent tillämpade balansdagens kurs. Däremot påverkas ett företags vinst vissa år negativt och andra år positivt. Principen slår här alltså åt olika håll och kan därför inte sägas vara generellt försiktig.
Behöver vi ”försiktighetsprincipen”? Att inte använda försiktighetsprincipen skulle innebära att hela grunden för vår redovisning skulle ryckas undan. Alla icke-monetära tillgångar (exempelvis lager) redovisas nu till det lägsta av anskaffningskostnad och verkligt värde, till dess att tillgångarna omvandlats till monetära tillgångar (exempelvis fordringar). Anledningen härtill är dels att bedömningen av en ickemonetär tillgångs försäljningsvärde är osäker fram till försäljningstidpunkten, dels att säljaren inte fullgjort alla skyldigheter förrän vid det tillfälle då faran övergår. Men vad beträffar monetära fordringar och skulder använder vi normalt inte försiktighetsprincipen. Upplupna intäktsräntor bokförs och inräknas i resultatet i den period då den intjänas. Upplupna provisioner, licensintäkter etc likaså. I dessa fall värderas fordran till vad som faktiskt beräknas inflyta. Om försiktighetsprincipen applicerades på fordringar, skulle inga försäljningsintäkter redovisas förrän i de perioder, då likvid inflyter.
Det värde som en fordran och en skuld i främmande valuta har, kan mätas med användande av bankernas växelkurser, och tillsammans med det faktum att inga fler skyldigheter föreligger, betyder detta enligt min åsikt, att skälen att tillämpa försiktighetsprincipen inte gäller vid värderingen av sådana fordringar och skulder. Att inte redovisa vinster på inträffade kursförändringar är detsamma som att förneka att kursförändringarna inträffat.
Skälet för att uppskjuta bokföringen av en vinst skulle väl då vara att det finns en risk för att kursen skulle kunna återfå sitt forna värde för betalningstillfället, och att företaget därigenom skulle tvingas bokföra en förlust under en senare redovisningsperiod. Att döma av de senaste årens utveckling på valutaområdet torde dock sannolikheten att en valuta på vilken man gjort vinst skall återfå sitt forna värde före betalningstillfället i de flesta fall vara mindre än sannolikheten att de valutor man gjort förlust på kommer att stiga/ sjunka ytterligare i värde före betalningsdagen. Skall vi vara konsekvent försiktiga, borde vi väl sätta av reserver för framtida kursförluster, med allt vad detta för med sig i form av möjligheter att skapa och lösa upp reserver allt efter växlande resultat hos företagen. Att reservera endast ett belopp som uppkommit genom historiska kursförändringar för att täcka förluster som eventuellt kan uppkomma genom fristående framtida kursförändringar är enligt min mening felaktigt.
Redovisningskommitténs nya uttalande har till stor del släppt försiktighetsprincipen. Man har åstadkommit en kompromiss som går lätt att tillämpa, men som teoretiskt är mycket svår att förstå. Det kan väl knappast vara så att uttalandet är baserat på antagandet att om vissa valutor, på vilka ett företag tidigare gjort vinst, återgår till sitt värde vid tidpunkten för fordrans resp skuldens uppkomst, även andra valutor, på vilka företaget tidigare gjort förlust, kommer att återfå sina forna värden. Snarare får man intrycket att kommittén gärna skulle vilja att alla ”orealiserade” vinster togs in i resultatet i den period då de uppstår, men av hänsyn till bokföringslagens nuvarande skrivning inte anser att detta kan ske, och man har därför skapat denna kompromiss, som alltså dels ger resultat, som är svåra att förstå, och som dels inte konsekvent följer försiktighetsprincipen.
Om vi nu helt skulle släppa försiktighetsprincipen, finns det då risk att medel utdelas genom att det egna kapitalet innehåller ”orealiserade” kursvinster? Nej. Utdelningar påverkas av många hänsyn, såsom likviditet, finansiell struktur och framtida kapital behov. De fria vinstmedel som visas i balansräkningen är inte automatiskt utdelningsbara och i många fall är faktiskt utdelningsbart belopp betydligt mindre än vad som visas i balansräkningen. ”Orealiserade” kursvinster skapar inga nya problem i detta avseende.
”OREALISERAD”?
Realiseringstidpunkten bör definieras som den tidpunkt då bolagets position i en utländsk valuta minskar eller upphör. Då minskar eller försvinner också risken att företaget skall åsamkas förlust eller att den tidigare uppkomna kursvinsten skall försvinna. Om ett företag har en leverantörsskuld i pund och har gjort en vinst på en sänkning av pundkursen, är det inte orealistiskt att tala om att kursvinsten slutligen realiseras när skulden betalas med svenska kronor.
Men då betalningen sker genom att det svenska företaget tar upp ett lån i pund, har transaktionen inte haft någon betydelse för företagets position i pund. Företaget är lika utsatt för kursförändringar efter betalningen som före. Det bör inte vara möjligt att göra vinster endast genom att omsätta lån, och realiseringen inträffar i detta fall först den dag då lånet betalas.
Om företaget efter att pundkursen fallit får en lika stor fordran i pund som förfaller samma dag som leverantörsskulden och använder denna fordran för att betala lånet, realiseras förstås vinsten redan när fordran uppkommer. Varje senare inträffad kursförändring kommer inte att ha någon effekt på bolagets ställning.
Att på detta sätt följa ett bolags position dag för dag för att utröna när vinster skall anses realiserade förefaller praktiskt ogenomförbart. Att inte göra det ger resultat som kan avvika med väsentliga belopp från dem som man eftersträvar.
Dessa fall är teoretiska och sällan förekommande. Det vanligaste är att ett företag med utlandstransaktioner ständigt har ungefär samma position i varje valuta. För ett importerande företag gäller att en leverantörsskuld ersätts av en annan så att betalningarna inte minskar positionen utan hindrar den från att öka. De vinster bolaget gör på denna position realiseras aldrig slutligen, dvs risken för förlust på valutan försvinner aldrig.
Redovisningskommitténs uttalande kräver inte att positionen följs dag för dag, vilket alltså får till effekt att vissa kursvinster som har realiserats (genom att positionen upphört existera) inte får tas in i resultatet medan andra kursvinster som enligt ovannämnda definition inte realiserats tas in i resultatet, därför att bolaget gjort kursförluster på andra valutor.
De problem som framkommer vid bestämningen av realiseringstidpunkt för kursdifferenser i utländska dotterbolag är ännu mycket svårare att lösa. Även i detta fall uppkommer vinster och förluster genom att dotterbolagen har en nettoposition i olika valutor (inklusive sin egen). Även här gäller att med användande av den ovannämnda definitionen en omsättning av fordran och skuld i samma valuta inte gör att kursvinster realiseras. Om koncernen har en nettoskuld i den för ett utländskt dotterbolag lokala valutan, innebär varje försäljningstillfälle i detta dotterbolag att en liten bit av de ackumulerade ”orealiserade” kursvinsterna skulle kunna föras till resultatet, eftersom koncernens position något minskat. Detta kan i många fall inte bedömas på bolagsnivå eftersom man där inte har tillgång till information om hela koncernens valutaposition i varje ögonblick.
Det är med andra ord praktiskt omöjligt att genomföra en konsekvent realiseringsprincip, och detta gäller både enskilda bolag och koncerner. Kompromisser kan visserligen göra tillämpningen enklare, men eftersom den teoretiska basen då rycks undan, och man i många fall får resultat, som väsentligt avviker från dem som man med ett konsekvent genomförande av principen eftersträvar, förefaller de mig onödiga. En redovisning av kursvinster vid det tillfälle då de uppstår, dvs då kurserna förändras, ger bättre information åt läsaren, underlättar företagets redovisning och är teoretiskt tillfredsställande.
BOKFÖRINGSLAGEN OCH SKATTESYNPUNKTER
Bokföringslagen innehåller i sig inga regler om värdering av fordringar och skulder i utländska valutor. Propositionen innehåller dock uttalanden om att försiktighetsprincipen skall tillämpas och att vinster bör redovisas först vid betalningstillfället. Beträffande kursdifferenser i koncernredovisningen sägs inget.
Som jag ovan framhållit ger redovisningskommitténs överväganden intrycket av att man inom kommittén anser att kursvinster bör visas i de perioder då de uppstår, men att bokföringslagen och proposition för närvarande lägger hinder i vägen. Man försöker tänja lagens uppfattning utan att direkt komma i konflikt med den.
Vid tidigare tillfällen har FAR tagit ställning mot den gamla aktiebolagslagen. I rekommendation nummer 1 rekommenderade FAR uppställningsformer för balans- och resultaträkningar som avvek från de i lagtexten givna. Likaså rekommenderade FAR att lagerreserver skulle redovisas öppet.
Lagtexten hänvisar ideligen till god redovisningssed. En redovisningsprincip som i tider av få kursförändringar var riktig, är i dag inte längre möjlig att tillämpa, och, som jag ser det, har den goda redovisningsseden förändrats. FAR har med sina kontakter i hela det svenska näringslivet unika möjligheter att bestämma vad god redovisningssed är, och att påverka förändringen av god redovisningssed till bättre redovisningssed. I stället för att i detta fall låsa redovisningen vid tolkningen av en lag som arbetades fram under andra valutaförhållanden, tycker jag, att FAR bör arbeta för att ändra redovisningen så att läsarna av årsredovisningar får bättre information. Eftersom det i detta fall snarare är propositionens text än lagtexten, som bereder svårigheter, anser jag att FAR utan att komma i konflikt med lagen kan göra ett uttalande av det slag jag föreslår nedan. (Om redovisningskommittén har annan åsikt, skulle jag vilja föreslå att man av Bokföringsnämnden eller i sista hand av Riksdagen försöker få ett uttalande, som stöder en ändring av redovisningen i den riktning jag föreslår, och att FAR innan dess inte ger någon rekommendation.)
Nu gäller att redovisning av kursvinster för skatteändamål inte behöver göras förrän betalningen sker. Detta är enligt min mening det tyngst vägande skälet mot en redovisning av kursvinster vid kursförändringar. Den teoretiska redovisningen ställs här mot faktiska likviditetshänsyn. Med nedanstående förslag åstadkommes normalt att beloppet av ”orealiserade” kursvinster blir större än vad det skulle bli enligt redovisningskommitténs förslag, och att företagen alltså erhåller en större skattekredit.
FÖRSLAG
Jag föreslår att FAR rekommenderar att alla kursförändringar, vinster som förluster, i såväl svenska företag som i utländska, skall ingå i resultatet före bokslutsdispositioner och skatter i den period då kursförändringar inträffar. För att dra fördel av möjligheten att skjuta på skattebetalningen avseende kursvinster på obetalda fordringar och skulder i främmande valutor bör dessa kunna redovisas bland obeskattade reserver. Förändringar i denna reserv bör då redovisas bland bokslutsdispositionerna. Sådana obeskattade reserver sätts endast upp i svenska företag och i utländska dotterbolag i länder med liknande redovisningsregler. Däremot behöver ingen avsättning av detta slag göras för kursvinster, som uppkommer vid omräkningen av utländska dotterbolags bokslut till kronor.
Olof Herolf, auktor revisor