Chartered Accountant Ronald Hathorn vänder sig i denna artikel mot Redovisningskommitténs rekommendation att avskrivning i koncernredovisning av goodwill-element i förvärvat dotterbolags aktier måste ske retroaktivt. Hans Edenhammar bemöter den framförda kritiken på sid 29.
Från Hans Edenhammars kommentar (BALANS nr 3/1977) syns det som om redovisningskommittén kommer att rekommendera att avskrivning i koncernredovisning av goodwill-elementet i förvärvat dotterbolags aktier måste ske retroaktivt – med det lilla övergångsundantaget att man kunde tänkas få ett par år fr o m nu att komma ikapp med en tio-års avskrivningsperiod räknad från förvärvsdagen. Jag tycker att det finns flera invändningar mot en sådan rekommendation.
RETROAKTIVITET
I Det är alltid lite farligt med retroaktivitet – det är självklart när man själv föreslår att en regel ska ha retroaktiv inverkan att de enda som kan tänkas lida av just retroaktivitet, har redan fått tillräckligt mycket förvarning och följaktligen kan ingen i god tro framställa att retroaktivitet är orättvis. Vad som är solklart för lagstiftaren – eller den som ensam tolkar lagen – kanske inte alls är så enkelt i praktiken. Vill FAR, som antagligen i princip är emot retroaktiv lagstiftning, hamna i en situation där man är beredd att tillåta egna undantag, i synnerhet när elaka kritiker kan peka på den långa utvecklingstiden för rekommendationen – mer än ett halvt årtionde från första utkastet till....?
REALISM
2 En sådan rekommendation riskerar att upplevas av näringslivet som en ganska orealistisk ändring i spelreglerna – läs t ex Bruno Niklassons artikel i Affärsvärlden nr 3/1977. Det blir kanske inget problem för bolag som alltid har skrivit ned aktierna i dotterbolag till en krona; det verkar nästan fel om de verkligen ska kunna dra nytta av sin tidigare uppnådda ”välkonsoliderade” ställning, dvs oftast en helt redovisningsmässigt omotiverad behandling som egentligen gav en långt ifrån rättvisande bild av sin resultatutveckling. Å andra sidan, ska nu de företag som har gjort betydande förvärv under senare tid och sedan har gjort dispositioner (ytterligare förvärv, omstrukturering av det egna kapitalet, utdelningar m m) som skulle ha påverkats av en tvångsavskrivning av goodwill stilla acceptera att grunden för deras tidigare beslut undermineras på detta sätt? Risken är, som jag ser det, att näringslivet tappar en del av sin tilltro på revisorsorganisationen som det mest lämpade tolkningsorganet för redovisningsfrågor, om tolkningarna är så restriktiva att de i praktiken förbiser verkligheterna i affärslivet. Yrkeskårerna i England och Förenta Staterna har hamnat i precis samma situation. I det förra fallet har debaclet med både inflationsredovisningen och latenta skatter allvarligt skadat kårens trovärdighet, medan redovisningsproblematiken i USA redan har flyttat över från AICPA till FASB och nu synes på väg mot SEC eller något annat mer eller mindre halvstatligt organ.
Med andra ord, man ska vara rädd om revisorskårens goodwill.
ENHETLIGHET
3 Är det meningen att aktier som klassificeras som ”Aktier i dotterbolag” i moderbolagets balansräkning ska skrivas ned i samma takt som de underliggande tillgångarna i koncernbalansräkningen? Om så är fallet, borde man då inte skriva ned aktier i intressebolag på samma sätt, eller finns det någon särskild anledning till att just dotterbolag borde särbehandlas? Å andra sidan, om man tillåter aktier i dotterbolag att kvarstå vid förvärvspriset med ett nedskrivningstvång endast i fall av en bestående nedgång i deras värde, blir då inte resultatet att man använder sig av olika principer i moderbolagets och dotterbolagets koncernbalansräkningar? Vilket blir då det mest rättvisande? Ett svar är naturligtvis att det inte är meningen att någondera ska vara rättvisande – det räcker med att båda överensstämmer med lagens krav. Allvarligt talat, borde man inte acceptera att den enda rättvisande bilden av ett moderbolags finansiella ställning och resultat är den som kan hämtas ur ett koncernbokslut? Hur länge dröjer det till dess svenska koncerner får slopa de icke-konsoliderade siffrorna i sina årsredovisningar precis som sker i USA redan nu?
SYFTE?
4 Ett exempel på konsekvenserna av en restriktiv retroaktiv tolkning av avskrivningsproblem med goodwill är följande:
Anta att bolag C, ett tillverkningsföretag, har förvärvat bolag D, som bedriver en serviceverksamhet. D har varit och fortsätter att vara mycket vinstgivande. Förvärvspriset är relativt högt och består, som är normalt med serviceföretag, nästan uteslutande av goodwill – goodwillen i sin tur består av ett kundunderlag som förblir nästan helt oförändrat under efterföljande år. Anta vidare att förvärvet ägde rum under 1970, samt att D:s vinster till stor del har gått åt till att, genom koncernbidrag, täcka C:s dåliga resultat från sin tillverkningsaktivitet, så att koncernens behållna vinstmedel inte är särskilt höga. Man har inte skrivit ned aktierna eller goodwillen eftersom det enda som är säkert är att D fortsätter att vara en bra vinstmaskin. Ska man nu år 1977 bli tvungen att retroaktivt skriva av goodwillen i koncernbalansräkningen? Vilken affärsverklighet kommer den att avspegla? Om man, för att vara konsekvent, skulle skriva ned aktierna i moderbolagets balansräkning i samma takt, kommer kanske C att hamna i en ”tvångslikvidations-”situation, som avvärjes genom att styrelsen, när den gör upp likvidationsbalansräkningen, tar upp aktierna i D till sina verkliga värden. Vad är då meningen med det hela? Det är självklart att den idealiska lösningen skulle vara om avskrivningstakten vore avhängig av situationen i varje enskilt fall. Tio-årstaket som överförts till den nya lagen kan vara berättigat i sådana fall som när en enskild näringsidkare säljer sin rörelse till ett för ändamålet nystartat bolag, men det är inte alls säkert att det är relevant när det är fråga om förvärv av stora aktiebolag av andra stora bolag.
ALTERNATIV
Om det inte går att undvika tio-årsregeln, föreslår jag att man delvis följer samma linje som man har gjort i samma situation utomlands, dvs att man skiljer mellan den goodwill som uppkom innan den nya avskrivningsregeln trädde ikraft och den som uppkom efter. En modell kunde vara att acceptera att goodwillen i det första fallet inte alls behöver skrivas av, medan avskrivningsperioden i det andra fallet kunde bli en maximerad period. I USA t ex har man en längsta period på 40 år med det (kanske önskade) resultatet att bolagen där nästan inte alls märker den annars smärtsamma nedskrivningsprocessen. I Sverige kunde man tänka sig att för gammal goodwill acceptera en tioårsperiod fr o m 1977, naturligtvis med förbehåll för en snabbare takt, om dotterbolagens utveckling så skulle kräva – för ny goodwill börjar de tio åren på förvärvsdagen.
SLUTSATSER
Det där med spelregler och retroaktivitet – det är teoretiskt möjligt att, om till exempel offside-regeln skulle bli ändrad, i efterhand bortdöma ett mål under en av förra säsongens matcher, som blivit bandad för TV och på så sätt kanske ändra hela sluttabellen för Allsvenskan. Men i så fall, kan man tänka sig invändningen att det skulle ha varit en frispark samt att ingen kan nu säga hur resten av matchen kunde ha utvecklat sig. Det är just poängen – ändra regler i efterskott och ingen kan säga hur spelarna skulle ha reagerat eller i affärsvärlden vilka dispositioner företagsledningen skulle ha gjort annorlunda. Det enda som är känt är det som faktiskt hände. Redovisning skall avspegla verkligheten så långt det går och jag tycker att redovisningskommitténs förslag går lite för långt i fel riktning – bakåt.
Ronald Hathorn, chartered accountant