Att värdera företag är en av revisorns konsultuppgifter. UEC, som är en sammanslutning av auktoriserade revisorer i 20 länder i Europa, har nyligen presenterat ett förslag till rekommendation om företagsvärdering. Auktor revisor Bo Fridman, som deltagit i arbetet med rekommendationsförslaget, kommenterar det här.

I artikeln ”Beslutsunderlag vid företagsöverlåtelser” i BALANS nr 4 detta år infogar Ulf Lundman företagsvärderingens problem i ett större sammanhang. Han reducerar därmed frågan om hur man bestämmer värdet till sina rätta proportioner samtidigt som han visar hur den totala situationen för beslutsfattaren är betydligt mera komplicerad än vad traditionella beskrivningar ger uttryck för. Det gäller för en köpare inte bara att bestämma vad han högst vill betala. Det är fastmer fråga om att förvärva rätt företag och rätt bedöma de risker som är förbundna med förvärvet för att sedan efter en väl planerad och genomförd förhandling undvika fel när han genomför den affärsidé som ligger bakom förvärvet.

Ulf Lundman beskriver problemen sådana de ter sig för en beslutsfattare som kan vara antingen en potentiell förvärvare eller en potentiell säljare. En person som anlitas som tekniskt biträde till en beslutsfattare kan naturligtvis överta dennes synsätt.

När en revisor, dvs en oberoende utövare av revisorsyrket, får i uppdrag att utföra en företagsvärdering tillkommer emellertid en rad andra problem än de som är aktuella för beslutsfattaren. Revisorn måste ställa sig frågor som: I vilken roll skall jag agera? Hur är uppdraget utformat? Är detta uppdrag förenligt med yrkets etik? Hur kommer värderingsrapporten att utnyttjas? Vilket ansvar har jag för värderingen?

Att sådana frågor aktualiseras beror på att revisorn som oberoende yrkesutövare tilldelats en alldeles speciell roll i samhället. Vad denna roll medför för förpliktelser när han agerar i revisorsfunktionen har alltid diskuterats livligt. En diskussion som lett till att etiska regler antagits av revisorsföreningarna i de flesta länder, hos FAR benämnda regler för god revisorssed. Dessa regler är alltid tillämpliga när revisorer agerar inom sitt yrke. Men de är helt naturligt utformade främst med revisorns huvuduppgift, dvs att utföra revision, för ögonen. Preciserade beteenderegler för revisorn när han uppträder som konsult har tidigare icke funnits.

Bland revisorns konsultuppgifter ingår av tradition att värdera företag. Orsakerna härtill är flera. Där finns sådana som har sin grund i hans allmänna yrkesroll: Han betraktas som en sakkunnig och kritisk läsare av redovisningsmaterial. Han har tystnadsplikt. Han kan tillåtas en insyn som man inte är beredd att ge en motpart i en tilltänkt affärstransaktion.

Men också sådant som man slutit sig till från hans sätt att utöva sin revisorsfunktion kan ha bidragit: Han förväntas vara opartisk och objektiv. Hans uttalanden uppfattas som exakta och preciserade.

FÖRSLAG TILL NY UEC-REKOMMENDATION

UEC lägger nu fram ett förslag till rekommendation om företagsvärdering. Rekommendationsförslaget som återges på sidan 20 i detta nummer av BALANS har rubriken ”Procedure to be followed by accountants in the valuation of an undertaking as a going concern”. Det är alltså revisorns agerande i samband med en företagsvärdering som fokuseras.

Rekommendationen innehåller beteenderegler för revisorn, alltså uttalanden om vad som är yrkesmässigt och yrkesetiskt agerande inom detta område liksom en precisering av revisorns ansvar. Därutöver finns tekniska anvisningar som består i att en viss värderingsmetod anvisas, anvisningar för hur osäkerhet kan beaktas samt uttalanden om hur vissa traditionella beräkningar skall förstås. I rekommendationen avfärdas också en tidigare förordad värderingsformel som dock aldrig torde ha tillämpats i Sverige men som synes ha haft en förvånansvärt stor genomslagskraft på många håll i världen.

Det som nu publiceras är ett utkast. Inom

UEC har man eftersträvat att få fram nytt material till världskongressen i München för att där kunna ge en fyllig presentation av sin verksamhet för de revisorer från andra världsdelar som då besöker Europa. Strävan att snabbt nå resultat kan ha satt sina spår i formuleringarna.

REVISORNS ROLL

När en revisor får i uppdrag att värdera ett företag kan uppdraget vara mer eller mindre väl preciserat. Det är inte ens säkert att uppdragsgivaren alls klargör vilken roll revisorn förväntas inta. Detta kan dock framgå av den situation i vilken värderingen görs. Det kan också följa av sedvänjorna i landet som kan variera från land till land. Förväntningarna på vad revisorn egentligen skall göra kan således skifta och de kan vara oklara för de inblandade parterna. Det är därför av den allra största vikt att revisorn själv gör klart för sig vilken ställning han intar till sitt värderingsuppdrag.

Tre funktioner

Rekommendationen skiljer mellan tre olika funktioner som revisorn kan utöva som värderingsman. Revisorn kan uppträda som en neutral värderingsman som har att framlägga ett objektivt företagsvärde vilket skall tjäna som utgångspunkt för prisförhandlingar eller möjligen som ett prisförslag. Revisorn kan också uppträda som skiljeman och ha att fastställa ett skäligt pris. Slutligen kan revisorn uppträda som teknisk rådgivare till en av parterna med uppgift att bestämma det subjektiva värdet för denne eller för motparten.

Neutral värderingsman

Skillnaderna mellan revisorns uppgifter i dessa tre olika funktioner är stora. När revisorn uppträder som neutral värderingsman bestämmer han värdet på företaget sådant det kan vara för en ospecificerad kapitalplacerare. De positiva eller negativa integrationseffekter som kan uppstå för en viss köpare kan då icke beaktas. Detta motsvarar vad Ulf Lundman i sin artikel kallar en värdering gjord från en neutral, passiv kapitalägares synpunkt.

Skiljeman

Revisorn kan uppträda som skiljeman utsedd enligt lag eller genom avtal mellan parterna. I denna funktion måste han utöver vad som ovan angivits bestämma de integrationsvinster och integrationsförluster som kan uppkomma genom den transaktion som är aktuell. Han måste också bestämma hur stor del av dessa vinster och förluster som skäligen bör tillfalla eller belasta köparen resp säljaren. Det sista kan förefalla som en omöjlig uppgift. Det måste då observeras att när revisorn uppträder som skiljeman har han antingen ett avtal mellan parterna eller lagstiftning och rättspraxis att stödja sig på.

Rådgivare

Även som rådgivare till en av parterna i en övervägd transaktion måste revisorn utöver värdet för en neutral, passiv kapitalägare beakta de integrationseffekter som kan uppkomma som en följd av den övervägda transaktionen. Vad han i denna funktion skall bestämma är det värde vid vilket transaktionen för någon av parterna övergår från att vara ekonomiskt fördelaktig till att vara ofördelaktig. Hans uppdrag för den ena parten kan då vara att bestämma detta värde för denne eller för motparten. När revisorn uppträder i denna funktion kan det ingå i hans uppdrag att härutöver ge råd om hur förhandlingarna skall bedrivas och vilka argument som bör betonas vid dessa.

Rekommendationen behandlar alla dessa tre funktioner för revisorn. Alla funktionerna är således förenliga med professionellt agerande och revisorn är i sin fulla rätt att äta sig ett uppdrag oavsett till vilken typ det hör.

Eftersom revisorns uppgift är olika i de olika fallen blir det värde han beräknar beroende av hans funktion. Härtill kommer att i varje fall när han agerar som rådgivare kan han samtidigt beräkna flera olika värden.

Förtroendet för revisorerna

En fråga som på sina håll vållat bekymmer är om förtroendet för revisorerna som yrkesmän kan upprätthållas om de åtar sig uppdrag av så olika slag eller om det då uppstår förvirring hos allmänheten och därmed misstro mot det yrkesmässiga agerandet. Man jämför med revisorns intyg på ett bokslut. I varje fall i de länder där revisorn intygar att detta ger en ”true and fair view” torde den föreställningen finnas att endast ett bokslut utformat på (i stort sett) ett enda sätt kan förses med ett sådant intyg. Det skulle onekligen verka förvirrande om revisorn samtidigt attesterar två alldeles olika bokslut för ett och samma företag vid samma tidpunkt. Men flera olika värden för ett och samma företag vid samma tidpunkt skall revisorn alltså kunna beräkna. Skillnaden är att både rollen och förutsättningarna är olika. När revisorn attesterar ett bokslut uppträder han i en väldefinierad roll och bokslutet skall vara upprättat enligt bestämda redovisningskonventioner. När revisorn gör en företagsvärdering kan hans roll variera och i den använda värderingstekniken ligger att ett värde kan baseras på olika förutsättningar.

Medlet att undgå förvirring är inte att söka efter något universellt företagsvärde utan att sprida kunskap om vad en värdering innebär. Som ett oavvisligt krav framstår då att revisorn i varje värderingsuppdrag klart anger i vilken funktion han uppträder.

Konflikter

Det förhållandet att en revisor kan åta sig uppdrag av olika slag innebär inte att han kan åta sig varje uppdrag. Det finns begränsningar i uppdraget som revisorn inte får acceptera. Det kan också uppstå konflikt om en revisor åtar sig ett värderingsuppdrag samtidigt som han på annat sätt är engagerad för någon av de inblandade parterna. Han kan vara revisor i det företag som skall värderas eller han kan vara vald revisor hos säljaren eller något annat företag denne äger eller hos köparen eller dennes företag. Detta behandlas inte i rekommendationen, vilket inte innebär att sådana uppdragskonflikter kan negligeras. Den allmänna yrkesetiken i resp land får då vara vägledande för frågan om revisorn överhuvudtaget kan åta sig uppdraget. För svenskt vidkommande vågar jag påstå att tillsynsmyndigheten inte skulle acceptera någon långtgående sammanblandning av värderings- och revisionsuppdrag bl a på grund av den latenta risken för brott mot tystnadsplikten.

TRE ROLLER MEN EN BERÄKNINGSMETOD

Rekommendationen anbefaller en metod för att bestämma ett företags värde, nämligen diskontering av framtida betalningar. Detta torde inte framstå som någon ny eller omvälvande ståndpunkt för svenska yrkesutövare. Inte minst professor Sven-Erik Johanssons skrifter och föredrag torde ha medfört att vi i Sverige ligger väl framme i utvecklingen på detta område. Även om vi således i allmänhet är medvetna om att det är betalningar som skall diskonteras, finns det nog en tendens till att tala om dessa vinster. Detta kan vara ett illavarslande tecken på att den teoretiska insikten i detta fall har svårt att vinna fullt insteg vid den praktiska tillämpningen. Här kan alltså rekommendationen bidra till att strama upp språkbruket och kanske också beräkningarna. På europeisk nivå kan det vara värdefullt att få metoden fastslagen mot bakgrund av den diskussion om för- och nackdelar med olika värderingsformler som förekommit på sina håll.

Av direkt betydelse också för svenskt vidkommande är vidare att en och samma metod anges vara tillämplig oavsett revisorns roll i värderingssammanhanget. De tre funktioner som tidigare beskrivits medför alltså inte olika värderingsmetoder. Däremot kommer förutsättningarna för beräkningarna att bli olika, och de formaliserade beräkningarna leder inte i alla situationer ända fram till det värde som revisorn skall etablera.

Rådgivare

Vad revisorn således förutsätts göra är en kalkyl som har formen av en diskontering av framtida betalningar. Detta är en följd av att företagsvärdering betraktas som ett investeringsövervägande. Enligt investeringskalkylteorin beräknas det kritiska värde vid vilket det för en bestämd köpare är lika förmånligt att förvärva företaget som att underlåta detta och för en säljare det värde vid vilket han är indifferent inför en försäljning. Kalkylen leder fram till ett värde, icke till ett pris. Ett pris är vad som begärs i en förhandling eller vad som avtalas efter en förhandling. Revisorns värdering är inte en prognos över ett förhandlingsresultat.

Sådana beräkningar ansluter sig uppenbart väl till revisorns funktion som rådgivare till en av parterna.

Skiljeman

När revisorn fungerar som skiljeman är hans uppgift att fastställa ett pris snarare än ett värde. För att kunna göra detta måste han ha tillgång till information. Det har då ansetts att den bästa informationen måste vara det beslutsunderlag som parterna själva skulle ha skaffat sig om prisfrågan istället hade avgjorts genom förhandlingar. Också i detta fall blir det därför fråga om att beräkna kritiska värden. Beräkningarna leder dock inte fram till det slutliga värde eller pris som skiljemannen har att sätta, utan här tillkommer ett bedömningsmoment som inte kan fastläggas i någon formel.

Neutral värderingsman

Även när revisorn fungerar som neutral värderingsman har samma beräkningsteknik ansetts tillämplig. I detta fall beräknas dock icke ett kritiskt värde för någon av de aktuella parterna. Värderingen måste istället göras ur en fiktiv, av revisorn konstruerad persons synpunkt. Denna fiktiva person måste förses med sådana egenskaper att dennes kritiska värde fyller avsett ändamål, t ex att vara utgångspunkt för prisförhandlingar. Den fiktiva personen kommer då att framstå som en kapitalplacerare som avser att förhålla sig passiv, som inte tillför företaget några integrationsvinster eller integrationsförluster och som fortsätter verksamheten enligt de planer som redan finns i företaget.

En viktig fråga är vilka ytterligare egenskaper revisorn i dessa fall skall förse den person med ur vars synvinkel kalkylen görs. Denna fråga har inte fått sin lösning i rekommendationen. Skall denne t ex förutsättas ha tillgång till kapital utöver vad som erfordras för köpeskillingen? Ett praktiskt synsätt är kanske att förutsätta att den neutrale kapitalplaceraren disponerar det kapital som erfordras för att göra i planen förutsatta framtida kapitaltillskott. Kända brister i finansieringsförmågan skulle då sänka värdet endast med den nominella kapitalbristen.

Anledning till att jag bedömer denna fråga vara viktig är att jag tror att rollen som neutral värderingsman är ganska vanlig för yrkesverksamma revisorer. En anledning härtill är att revisorn ofta torde sakna ingående kännedom om parternas verksamhet och planer. Han kan därför inte på ett korrekt sätt beräkna de synergieffekter som uppkommer vid en eventuell överlåtelse. Man behöver bara peka på de fall då uppdragsgivaren är ett utländskt bolag som överväger att förvärva ett företag i det land där revisorn är bosatt. Det torde inte ingå i praxis och skulle säkert mötas med viss förvåning om revisorn då började sin värdering med att noggrant kartlägga köparens framtida verksamhet. I många fall är revisorn därför inte lämpad att som rådgivare slutföra beräkningar av kritiska värden för parterna. Däremot kan han vara väl lämpad att framställa underlag för sådana beräkningar. Detta underlag kan ha formen av en neutral värdering.

ÄR TEKNIKEN UNIVERSELLT TILLÄMPLIG?

Anledningen till att ett företag skall värderas är ofta att företaget eller andelar i detta skall överlåtas från en ägare till en annan. Denna situation är så vanlig och teorin på området passar situationen så väl att den blir normbildande. Detta gäller även UEC-rekommendationen. Där påpekas visserligen att en revisor kan få till uppdrag att uttala sig om ett företags värde för många ändamål. Som exempel nämns förutom köp och försäljningar:

fusioner, kapitalökningar och rekonstruktioner,

ersättningar t ex till ägare som drar sig tillbaka,

interna företagsledningsbeslut och beskattning.

Listan är inte uttömmande. Man kan lägga till belåning och olika familjerättsliga transaktioner. Uppräkningen är dock tillräcklig för att visa att högst olika situationer kan ge upphov till värderingsuppdrag.

Ej ens om man begränsar sig till typfallet överlåtelse av ett företag från en ägare till en annan är förhållandena ensartade. Beslutsfriheten kan vara inskränkt såsom vid framtvingade transaktioner som nationaliseringar och andra fall av expropriation. Men frihet att besluta är inte någonting som antingen föreligger eller ej.

Friheten kan vara mer eller mindre reducerad genom ekonomiska eller andra förhållanden sådana som hälsotillstånd och vänskaps- eller släktrelationer. Överväganden av icke ekonomisk art kan influera på handlandet t ex då parterna huvudsakligen har andra intressen än ekonomiska, något som kan gälla exempelvis samfund och kommuner. Dessa begränsningar kan vara högst skiftande mellan olika ekonomier. Allt detta gör att det finns anledning vara försiktig att alltför generellt applicera en värderingsteknik som är baserad på investeringskalkylteori och som bl a förutsätter fritt val och ett ekonomiskt handlande.

Reservationer

I rekommendationen finns också reservationer. När värderingar skall utföras enligt regler i lag eller enligt andra bindande föreskrifter måste dessa efterkommas. Rekommendationen är således tillämplig endast i den utsträckning som den inte är i konflikt med sådana lagregler eller bindande föreskrifter. Vidare tar i kontrakt eller på annat sätt fastställda förpliktelser alltid över. I rekommendationen pekas också på möjligheten att i vissa situationer komplettera en värdering med en ”cost-benefit”-analys.

Det är dock frågan om dessa begränsningar är tillräckliga och om inte rekommendationen givits ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det är möjligt att den hårt marknadsekonomiska inriktningen är nödvändig för att revisorer från de olika UEC-länderna skall kunna enas om ett gemensamt synsätt. Jag ser dock en viss fara i detta och en grund till möjlig kritik.

Kvar står också att när det gäller vissa värderingsändamål, t ex beskattning, kan förhållandena vara så i detalj reglerade att det kan ifrågasättas om det är meningsfyllt att tala om att rekommendationen ens till någon del är tillämplig.

BEHANDLINGEN AV RISK

Den risk som ett företagsförvärv är förbundet med belyses på ett drastiskt sätt i den artikel av Ulf Lundman som jag inledningsvis refererade till. Som en viktig del i revisorns uppgift när han värderar ett företag måste ingå att fastställa vilken risk som föreligger. Denna är dock inte oberoende av från vems synpunkt beräkningen görs. Som framgår av Lundmans artikel är även egenskaper hos köparen avgörande för risken. Vilka riskfaktorer revisorn har att söka beror därför på hur hans uppdrag är utformat.

Den historiska analysen är till väsentlig hjälp när det gäller att bestämma risker. Det förhållandet att värderingen bygger på planer och på antaganden om framtiden skärper därför snarare än mildrar kraven på analys av det historiska redovisningsmaterialet. Det måste krävas att revisorn förvissar sig om att planerna är förenliga både med den tidigare utvecklingen och med företagets finansiella situation.

Det åligger revisorn inte bara att identifiera risker utan även att beakta risken vid sin värdering. Det traditionella sättet att beakta risk i investeringskalkyler är att lägga in en riskpremie i kalkylräntan. Rekommendationen är på denna punkt mycket kortfattad. Där sägs endast att diskonteringsfaktorn är en funktion av marknadsrisken. Anledningen till denna knapphändiga behandling är att ett annat arbete samtidigt pågår inom UEC. Professor Gerald H Lawson i Manchester skriver en omfattande bok om företagsvärdering. I denna avser han bl a att anknyta värderingsmodellerna till modern finansieringsteori. Det måste dock inskjutas att det matematiska framställningssättet i boken kommer att göra den ganska svårtillgänglig.

Att beakta risk endast genom kalkylräntan har emellertid inte ansetts tillräckligt. Rekommendationen kräver därför att det i rapporten skall finnas en känslighetsanalys, dvs att revisorn skall ange hur värdet påverkas av förändringar i förutsättningarna.

Rekommendationen pekar också på möjligheten att dela in framtiden i olika faser. Uttalanden om den närmaste framtiden kan i allmänhet göras något mera preciserade än uttalanden som gäller förhållanden längre fram i tiden. Man kan urskilja en fas – från 1 till 3 år – där man kan göra detaljerade antaganden, en andra fas – upp till 5 år – där man kan göra antaganden om utvecklingar och trender och en tredje fas där man egentligen inte vet någonting men som ändå inte kan negligeras. I sin rapport skulle en revisor kunna ange hur stor del av värdet som hänför sig till var och en av dessa faser.

SUBSTANSENS BETYDELSE

Det enda invändningsfria sättet att beräkna ett företags värde är att diskontera framtida betalningar. Trots detta görs nästan undantagslöst substansvärdeberäkningar som ett led i företagsvärderingar, vanligen tillsammans med andra beräkningar. Vad är orsaken till detta? I rekommendationen anges substansvärdet vara ett hjälpvärde som behövs av två anledningar: För att utröna om det råder korrespondens mellan de framtida betalningar som värderingen bygger på och företagets aktuella situation och för att bidra vid bedömningen av de risker som är involverade i värderingen.

Den första orsaken till att substansberäkningar görs är alltså att man vill veta om företagets tillgångsmassa till sin storlek och sammansättning är ägnad att producera de överskott som antas uppkomma och om de reinvesteringsbehov som har förutsatts svarar mot företagets anläggningar. Beräkningen behövs också för att bedöma om skuldbelastningen är den som förutsatts vid beräkningen av framtida räntor och amorteringar och om företagets finansiella situation är sådan att antagen framtida upplåning dels är möjlig att genomföra dels är förenlig med den finansiella struktur som man avser att arbeta med.

Substansberäkningen behövs alltså för en kritisk granskning av antagandena om framtiden och för att parterna skall få veta vad man egentligen avser att köpa resp sälja. Det är därför inte fråga om att beräkna ett substansvärde, sammanfattat i ett tal, utan vad som erfordras är en total beskrivning av företagets tillgångar och skulder och sammansättningen av dessa.

Substansberäkningen är även till hjälp vid riskbedömningen. Investerat kapital måste bestämmas för att den framtida räntabiliteten skall kunna beräknas. Det är onekligen av intresse att se om ett företags värde beror på att ett mycket litet kapital förväntas ge en osedvanligt hög avkastning eller om värdet är baserat på att ett mycket stort kapital förväntas ge endast en mycket blygsam förräntning. Substansvärdet kan slutligen utgöra en av utgångspunkterna för en beräkning av vad det skulle kosta en konkurrent att starta en liknande verksamhet genom att bygga upp ett nytt företag.

RAPPORTEN OCH ANSVARET

Ett uppdrag att göra en företagsvärdering utmynnar vanligen i en skriftlig rapport. Sedan revisorn lämnat ifrån sig denna har han inte längre någon kontroll över hur den används. Han vet varken vilka som läser den eller för vilka ändamål den brukas. Synsättet att värderingar kan göras för olika ändamål, att revisorns roll kan variera och att värderingar bygger på antaganden om framtiden ställer därför stora krav på att rapporten görs korrekt och fullständig. I rekommendationen ingår preciserade krav på vad rapporten skall innehålla. Det är en ganska omfattande lista som presenteras.

I rapporten måste således revisorn ange:

  • i vilken egenskap han utfört värderingen och från vem han fått sitt uppdrag

  • uppdragets ändamål

  • från vem han erhållit information

  • vilken information han erhållit

  • en beskrivning av värderingsmetoderna och deras begränsningar

  • värderingssituationen

  • från vems synpunkt värderingen är gjord

  • vilka förutsättningar värderingen bygger på

  • tillgänglighet och kvalitet hos underliggande data

  • värderingens känslighet vid variationer i förutsättningarna

  • de förenklingar som revisorn ansett sig kunna göra.

Med rapporter som uppfyller dessa krav kan revisorns ansvar begränsas.

I den traditionella revisorsrollen ingår att klassificera historisk information som riktig eller felaktig. Denna klassificeringsgrund kan inte tillämpas på antaganden om framtiden. Revision av framtidsinriktad information diskuterades på UEC-konferensen i Belgrad förra året. Slutsatsen av dessa diskussioner var att motsatsparet riktig – felaktig måste ersättas med trolig – icke trolig.

Både revisorns granskning och hans ansvar får därför en annan inriktning när det är fråga om antaganden om framtiden än när det gäller historisk information. Vad han kan granska är planeringsmetoderna, planernas inbördes konsistens, redan kända förhållanden med konsekvenser i framtiden liksom hur väl planerade resultat ansluter sig till vad som tidigare uppnåtts.

Revisorns ansvar måste begränsas i enlighet härmed.

I ett avseende sträcker sig dock revisorns ansvar längre. De förutsättningar som en värdering bygger på får aldrig väljas så att de kan missleda tredje man. Detta oavsett om de vilseledande förutsättningarna anges i värderingsrapporten eller ej. Redan att något förutsättes kan nämligen av tredje man tolkas som att revisorn anser det sannolikt och i varje fall att han icke anser det uteslutet.

GAMLA DISKUSSIONSÄMNEN KAN UTMÖNSTRAS

Två gamla diskussionsämnen borde nu vara mogna att bli utmönstrade, nämligen om en revisors värdering skall vara partisk eller opartisk och om hans värdering är subjektiv eller objektiv.

En revisor har enligt rekommendationen rätt att åta sig ett uppdrag där han skall vara partisk i den meningen att problemen betraktas från den ena partens synpunkt. Han har också rätt att vara partisk genom att biträda med råd om förhandlingsuppläggning och förhandlingsargumentation. Samtidigt har han i andra situationer skyldighet att vara opartisk. Att inta olika ståndpunkt i olika situationer går det ihop med yrkesetiken? Svaret ligger i att revisorn är skyldig att i varje värderingssammanhang beskriva sin funktion. Han har alltså rätt att på säljarens uppdrag göra den bedömningen att köparen A kan vara beredd att betala upp till X kronor för ett företag och att säljaren vid förhandlingarna särskilt bör lägga vikt vid ett antal för honom gynnsamma förhållanden. Men han får aldrig formulera detta: ”Jag anser företaget värt X kronor på grund av följande gynnsamma förhållanden”.

Frågan om en revisors värdering är subjektiv eller objektiv är egentligen två frågor. Den ena frågan gäller om värderingen är oberoende av vem som gjort den. Den andra om värdet är beräknat ur en bestämds persons synvinkel.

Värderingen baserar sig på antaganden om framtiden. Revisorn gör sådana antaganden som han bedömer realistiska mot bakgrund av sin yrkesmässiga erfarenhet. Denna kan inte vara identisk för alla revisorer, men bör vara likartad. Även om varje värdering därför är beroende av vilken revisor som gjort den borde det finnas en viss – förlåt uttrycket – värdegemenskap. Härtill kommer att tekniken är gemensam. Om förutsättningarna valts lika, vilket alltså aldrig inträffar, skulle alla revisorer komma fram till samma värde.

Den andra frågan var om värdet är subjektivt i meningen ett värde för en bestämd person. När revisorn uppträder som rådgivare och bestämmer ett kritiskt värde för en säljare eller köpare är svaret entydigt ja. När han uppträder som skiljeman är svaret detsamma så länge man begränsar sig till den beräkningsmässiga analysen. Men i denna funktion går revisorn ett steg längre och gör en skönsmässig bedömning av hur integrationsvinster och integrationsförluster skall fördelas mellan säljare och köpare. Han fastställer då något som inte borde kallas ett värde utan ett pris.

Hur skall då frågan besvaras när revisorn uppträder som opartisk expert? Beräkningen måste även i detta fall vara anknuten till en person. Denna person är dock icke någon av de i den övervägda transaktionen inblandade parterna utan en fiktiv, av revisorn konstruerad person som försetts med standardiserade egenskaper, t ex den neutrale, passive kapitalägaren.

VAD BÖR GÖRAS NU?

Den revisor som läst denna introduktion bör nu omedelbart göra följande: Slå upp rekommendationen på sidan 20.

Fundera sedan igenom om de värderingar som utförs uppfyller rekommendationens krav.

Skriv därefter ner synpunkter på rekommendationen och sänd dessa till UEC, eventuellt via FAR.

Bo Fridman, auktor revisor