Inflationsredovisning – än en gång

Redan vid mycket låga inflationsnivåer kan man få stora överskattningar av vinsten om inflationen ej beaktas i redovisningen. När bör man börja med inflationsredovisning? Denna fråga och frågorna varför? hur? var? och vad? diskuteras här av ekon lic Kaj Sundqvist, överassistent vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi.

När man funderar på att börja beakta inflationen i företagets redovisning och bokslut kommer följande frågeställningar naturligt över en:

när

varför

hur

var

vad

Låt oss granska frågorna i tur och ordning för att få en översikt över var vi står för tillfället.

NÄR?

Den första frågan gäller vid vilken inflationsnivå man bör sätta igång med inflationsredovisning. På den här frågan kan man inte ge något entydigt svar. I sista hand beror det av hur pass negativa effekter som kan uppstå vid olika inflationsnivåer och hur pass mycket resurser det krävs för att genomföra en inflationsredovisning.

Om man gör ett axplock bland det empiriska material som finns tillgängligt gällande inflationens effekt på det redovisade resultatet kan man bl a konstatera följande:

Jarmo Leppiniemi har undersökt metallindustrin i Finland åren 1970–73.

Omräkningarna gjordes med partiprisindex och inflationsvinsten på skulderna beaktades. Ur följande tabell framgår årsvis den redovisade vinsten, den korrigerade vinsten och inflationstakten mätt med partiprisindex. (Se figur 1.)

Som framgår har metallindustrin i Finland under perioden 1970–73 redovisat en vinst på 249,62 milj mk. I själva verket borde den ha varit 670,90 milj mk mindre. Något exakt beroendeförhållande mellan inflationsprocent och överskattning av vinsten kan inte konstateras. Stora överskattningar av vinsten kan dock noteras för de år då inflationstakten legat över 6%.

AICPA (American Institute of Certified Public Accountants) gjorde en undersökning bland 18 företag i USA år 1966/67. Inflationsnivån låg vid den tiden i USA under 3 %. I undersökningen beaktades också inflationsvinsten på nettoskulder. Man redovisade följande resultat: (Resultatet är angivet i procentuell avvikelse från redovisad vinst, plustecken innebär att den redovisade vinsten varit för stor, negativt tecken att den varit för liten.)

AICPA:s undersökning visar också att det inte finns något entydigt samband mellan ”felbedömningen” av vinsten och inflationsnivån. Av de undersökta företagen är det 13 som har redovisat för stor vinst medan 4 har redovisat för liten vinst.

J Pearcy gjorde en undersökning bland 12 företag i Storbritannien åren 1959–68. Den årliga inflationen låg mellan 1 och 4 procent, uppgående totalt till 29 % under perioden. Pearcy fann att företagen under den här perioden överskattat vinsten med 25 %. I beräkningarna beaktades också här inflationsvinsten på nettoskulder.

Några entydiga konklusioner på basen av empiriska undersökningar kan alltså inte göras. Det som dock torde kunna konstateras är att man redan vid mycket låga inflationsnivåer kan få stora överskattningar av vinsten. Att en hög inflationsnivå automatiskt leder till en stor överskattning av vinsten kan inte entydigt fastslås, utan detta kommer i stor utsträckning att bero på hur stora nettoskulderna är och den härigenom uppnådda inflationsvinsten. Att det finns större risk för stora överskattningar vid högre inflationsnivåer är dock självklart.

Att få uppgifter om den arbetsbörda som är förknippad med inflationskorrigeringen av bokslutet är inte lika lätt. Det tycks tillsvidare finnas förhållandevis litet empiriskt material som kan belysa den frågan.

R C Dockweiler fann på basis av en casestudie i USA år 1969 följande: Om bokslutet korrigerades med hjälp av återanskaffningsvärdet tog det första året 157,7 tim att genomföra arbetet; det tredje året åtgick det endast 66,4 tim. Om korrigeringen gjordes med generellt prisindex åtgick det 35,6 tim resp 22,8. Det tog alltså 3 ggr mera tid om man använde återanskaffningsvärdet.

I en intervju uppskattade bokföringschef Aimo Laaksonen från Oy Rosenlew Ab, där man internt genomför inflationsredovisning, att det arbete man nedlade på att genomföra den första korrigeringen uppgick till ca 3 månaders arbete. Av detta åtgick en månad till att klarlägga omräkningsprinciperna och två månader till materialinsamling och omräkning. Det andra året gick omräkningen på mindre än en vecka. Det kan noteras att Rosenlews metod närmast motsvarar återanskaffningsvärdet (man använder olika branschindex). Man var för övrigt av den åsikten att nyttan av omräkningen vida översteg besväret.

Den arbetsinsats som själva omräkningarna kräver kan inte anses vara speciellt stor. Till detta bör man dock addera skolningskostnader, extra tryckningskostnader och ett eventuellt högre arvode åt revisorerna.

Om man försöker väga det knapphändiga empiriska materialet rörande effekterna av inflationen mot arbetsbördan av en inflationskorrigering, måste man otvivelaktigt dra den slutsatsen att inflationskorrigering bör ske redan vid en förhållandevis låg inflationsnivå. Ett flertal experter på området (t ex AICPA, S-E Johansson, Reginald Jägerhorn m fl) anser att bokslut baserade enbart på historiska data är tillfyllest så länge inflationen är mindre än 5 %. Det spelar dock ingen roll i dagens läge om gränsen dras vid 4,9 eller 5,1. Det finns ”procenter”, så att det räcker till.

En naturlig följdfråga av den första är: Kommer vi i framtiden att ha en hög inflationstakt? Att så kommer att vara fallet är ytterst sannolikt mot bakgrunden av följande:

1. Också i framtiden kommer det att ställas lönekrav som inte motsvarar produktivitetsökningen p g a att,

   – splittringen inom arbetstagarorganisationerna kommer att fortgå.

   – ”middle management” gruppen kommer att organisera sig.

   – inga stora tekniska framsteg, som skulle kunna skapa en hög produktivitetsökning är att vänta.

2. Råvarupriser och energipriser kommer att fortsätta att stiga mycket kraftigt p g a att,

   – tillgången är begränsad men efterfrågan stiger hela tiden.

   – en stor del av reserverna finns i u-länder, som kommer att kräva en större andel av välfärden.

3. Multinationella företag p g a att

   – de tack vare sin styrka har i det närmaste monopolställning och kan ta ut kostnadsökningar i form av prishöjningar.

   – de är mycket flexibla och kan byta land och bransch för att undgå prisregleringar och höga lönekrav.

4. Den offentliga sektorn p g a att

   – den växer mycket snabbt.

   – den som följd av ett långt drivet rättsskydd, politiserande, svåra målformuleringsproblem etc lätt blir mycket ineffektiv.

   – det är ytterst svårt att skära ner en påbörjad verksamhet.

VARFÖR?

Den andra frågan kan besvaras med följande:

”Om den måttenhet som används för att skapa redovisningsinformation ändras över tiden så kommer inte informationen vid två olika tidpunkter att vara jämförbar.” Vi får ett systematiskt mätfel som ger en felaktig bild av verkligheten. Det är som att bygga ett hus och starta med att använda centimetermått men sedan mitt i byggandet gå över till att använda tum i stället – huset kommer att bli snett. Allt beslutsfattande som baseras på snedvriden information leder till ett snedvridet slutresultat. Därför behövs inflationsredovisning.

Vi skall i det följande i korthet granska några av de viktigaste negativa konsekvenserna av inflationen med hänsyn till företagets beslutsfattande:

1 Man urholkar företagets realkapital genom att betala ut för höga vinster och skatter. Att så är fallet har redan kommit fram i samband med diskussionen kring den första frågan. Att man betalar ut alltför stora vinster och skatter leder också det till svåra likviditetskriser för företaget.

2 Man accepterar en alltför låg avkastningsgrad. Att man gjort så i praktiken visar den lönsamhetskris som de flesta företag i dag befinner sig i. Det är lätt att kalkylera vad avkastningen på det arbetande kapitalet borde vara om man beaktar inflationen. Vi kan se på följande enkla exempel, som Palle Hansen skisserat upp för en situation med 10% inflationsnivå.

Ett företag som har 10 milj som arbetande kapital har finansierat det på följande sätt:

Det är inte många företag som i dagens läge kommer ens i närheten av 30 %. (Som framgår beaktar Palle Hansen inflationsvinsten på nettoskulderna. Om vi antar att finansieringstillgångarna är lika som räntefria skulderna skulle inflationsvinsten på nettoskulderna bli 0,4 och avkastningskravet sjunka till 26 %.)

3 Man får en felaktig avvägning mellan avkastning och risknivå vid bedömning av nyinvesteringar. Detta orsakas av att investeringskalkylerna som regel genomförs utgående från fasta priser varvid man inte beaktar skatteeffekten (se närmare Brandt Allen, 1976) och att kostnaderna som regel stiger snabbare än intäkterna. Ett beaktande av inflationen skulle följaktligen leda till att man måste acceptera en högre risknivå för att få en tillräcklig lönsamhet. (Underförstått är härvid att en hög avkastning är förknippad med en hög risknivå.)

4 Man får en felaktig utvärdering av olika profitcenters och avdelningars resultat. Detta kan uppstå när olika profitcenters eller avdelningar är utsatta för olika hög inflationstakt. Ett profitcenter eller en avdelning som är utsatt för mycket hög inflation kan visa ett ypperligt ROI-tal om beräkningarna baseras på historiska data. Dessutom kan ett beaktande av inflationsvinsten på de nettoskulder, som kan anses belasta resp profitcenter eller avdelning, ge en annan bild av situationen.

HUR?

Det finns ännu inte något allmänt accepterat system för inflationsredovisning. De två huvudinriktningar som tävlar om en plats i solen är som bekant allmän köpkraftskorrigering (current purchasing power CPP) och på återanskaffningsvärdet baserad korrigering (current cost accounting CCA). På senaste tiden har också olika kombinationer av CPP och CCA kommit med i diskussionen.

Det finns fortfarande en stor mängd öppna frågor, beträffande hur inflationskorrigeringen skall genomföras. Dessa frågor förefaller dock att vara av sådan natur att de inte kan besvaras på teoretisk väg. Det är frågor som är av policy-karaktär eller som måste underbyggas med empiriskt material. Låt oss granska några av de viktigaste öppna frågorna.

VAD?

Efter att ha gjort en korrigering av redovisningsinformationen så att man eliminerat snedvridenheten, står man inför frågan vad sedan? Svaret på den här frågan blir naturligtvis beroende av utfallet av inflationskorrigeringen. Det är inte alltid sagt att man får ett negativt utfall och måste skrida till åtgärder.

Då resultat är ofördelaktigt gäller det som alltid att skära ner kostnaderna och öka intäkterna. Det finns redan ett flertal checklistor som utarbetats just med tanke på att mildra effekten av inflation (se t ex Howe C Stidger – Ruth W Stidger. Inflation Management, 100 Practical Techniques for Business and Industry. Wiley – Interscience eller D E Hussey, Inflation and Business Policy, Longman). Vi skall här peka endast på några av de åtgärder som kan komma ifråga.

SAMMANFATTNING

Entydiga svar på de fem frågor som ställdes i inledningen kan inte ges, utan i sista hand måste företagen själva ta ställning till dem. Beträffande frågan när, kan man på goda grunder påstå att man bör sätta igång med inflationsredovisning senast när inflationstakten överstiger 25 %. Den andra frågan varför kan besvaras med att det är nödvändigt för att man inte skall få snedvriden information och följaktligen beslut som ”går snett”. Den tredje frågan hur, gällde framförallt valet av metod. Det verkar idag stå klart att det bör vara någon variant av återanskaffningsvärdet. (Detta efter de ställningstaganden som gjorts i Storbritannien och USA.) Den fjärde frågan som gällde huruvida man bör publicera eller inte publicera inflationskorrigerade bokslut, kan besvaras med att det beror på vem man önskar påverka. Vill man påverka externa intressentgruppen måste man publicera de inflationskorrigerade boksluten. Den sista frågan som gällde vad skall man göra sedan, kan besvaras med ett ”det beror på”. Är resultatet av inflationskorrigeringen positivt behöver man inte göra någonting; får man ett negativt resultat måste man vidta åtgärder. För det ändamålet finns olika typer av checklistor som man kan ha hjälp av.

LITTERATUR:

Allen, Brandt:

Evaluating Capital Expenditures under inflation: A Primer, Business Horizons dec 1976.

Gilbert, G T:

Price changes and profit determination, RIA Cost and Management, May-June, 1976.

Hansen, Palle:

Anförande, hållet i samband med introduktion av Handbok i budgetering, Stockholm 24 sept 1976.

Hussey, D E:

Inflation and business policy, London 1976, Longman.

Johansson, S-E:

Inflation – redovisning, BALANS nr 4/1975.

Kirkman, Patrick R A:

Accounting under inflationary conditions, London 1974, George Allen & Unwin.

Leppiniemi, Jarmo:

Inflaation ansiosta tilinpäätöksissä tappiotkin vaihtoksi, Talouselämässä Nr 9, 1976.

Stidger, Howe C – Stidger, Ruth W:

Inflation management – 100 Practical Techniques for Business and Industry, New York 1976, John Wiley & Sons.

Kaj Sundqvist, ekon lic, överassistent vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi.