BAS-planen, som tagits fram av SAF och Sveriges Industriförbund, har mött viss kritik. Redovisningskonsult Ilmar Roots jämför i denna artikel M-planen och BAS-planen och framhåller att BAS-planens distinkta avgränsning av externa transaktioner från övrig redovisning ger en fullständig frihet att utforma olika mätsystem för olika mätsituationer.
KRITIKEN MOT BAS-PLANEN
BAS-planen, som nu torde vara bekant för allmänheten (presenterad även i BALANS nr 5/1976 av prof Paulsson Frenckner) och som nu även börjat användas av mindre företag och redovisningsbyråer, har kritiserats huvudsakligen från två håll: (1) av vissa M-plan-anhängare och (2) av vissa lärare som byggt sin undervisning på M-planen. Denna kritik mot BAS-planen präglas av stark ensidighet. Man utgår från M-planen som norm och betraktar avvikelser från M-planen som felaktigheter. I vissa fall går man längre och hävdar att någon annan redovisningsteori än den som M-planen representerar överhuvudtaget inte är möjlig. Utgångspunkten är alltid denna: Det finns ett redan färdigbyggt system, M-planen, från vilket avvikelser inte är tillåtna. Systemet får på sin höjd modifieras. M-planen måste betraktas som kontoplanutvecklingens slutstadium!
Detta dogmatiska och okritiska synsätt på redovisningens utveckling är dock inte längre representativt för det stora flertalet som tidigare använt eller fortfarande använder M-planen. De BAS-plan-kritiker, som bygger sin argumentation på M-planen som förebild och norm, får inte längre helhjärtat stöd från Mekanförbundet och dess medlemsföretag, som redan för några år sedan börjat söka nya vägar för att utveckla redovisningen. ”1940-talets män”, som svurit evig trohet för M-planen, har därmed blivit både få och hemlösa och får utkämpa sin sista strid som partisaner.
REDOVISNINGSPLAN OCH BAS-PLAN – TVÅ OLIKA UTVECKLINGSLINJER I KONTOPLANUTVECKLINGEN?
Det har sedan länge varit klart för Mekanförbundet att tiden gått förbi M-planen och att det behövdes en ny redovisningsfilosofi. Redan i samband med andra projekt hade Mekanförbundet under 1960- och 1970-talen märkt att avvikelserna från M-planen blivit många genom anpassning till nya krav och ny teknik. För att ta reda på vad som egentligen hade hänt i redovisningssystemens utveckling hos större företag inom mekanisk verkstadsindustri gjordes 1974 en undersökning, vars resultat publicerades 1975 i en skrift kallad ”Redovisningsplan”, som torde vara känd för allmänheten (presenterad även i BALANS nr 3/1976). Man hade studerat fyra stora företags redovisningssystem och de tankegångar man arbetade med i redovisningssystemens utveckling hos dessa företag. Resultatet av denna undersökning presenterades som ”En föreställningsram för redovisningens syften, principer och instruktioner”.
Nästan tre år tidigare (1971), innan Mekanförbundet startade sitt RP-projekt, hade ett annat projekt – effektivisering av mindre företags redovisning – startats av Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund. En arbetsgrupp, med prof Paulsson Frenckner som ordförande, hade som målsättning att utarbeta en generell kontoplan för mindre företag. Denna kontoplan döptes sedan till BAS-plan och publicerades i början av 1976.
Målsättning
BAS-plan-projektet hade redan från början en konkret målsättning: att utarbeta en generell affärsredovisnings-kontoplan för mindre företag. RP-projektet däremot hade en annan och bredare målsättning, att undersöka hela redovisningsområdet och dess organisation samt hur man kunde vidareutveckla och underhålla redovisningssystem. RP-projektet var i detta avseende ”ett första steg i ett utvecklingsprojekt som på sikt kunde innebära att normalkontoplan ersattes”.
Även om RP-projektet formulerade sin målsättning som en bred undersökning var det dock klart att ställningstagandet till M-planen var en av de viktiga frågor som RP-projektets arbete skulle ge svar på. Det fanns många som väntade på ett auktoritativt besked: hur blir det egentligen med M-planen? Det kunde därför inte undvikas att BAS-plan-projektet och RP-projektet betraktades som två delvis konkurrerande projekt.
Den formella gränsdragningen av de bägge projekten gjordes så att det ena projektet avsåg mindre och medelstora företag (gränsdragningen uppåt ej definierad) och det andra var inriktat på större företag (med en deklaration att arbetsresultatet var generellt och även kunde utnyttjas av mindre företag). Att ett visst konkurrensförhållande i kontoplanutveckling hade uppstått kunde inte döljas.
Utarbetandet av BAS-planen innebar ett principiellt ställningstagande till M-planen innan Mekanförbundet själv gjort detta. Låg BAS-plan-projektet utvecklingsmässigt före RP-projektet eller tog BAS-plan-gruppen sin uppgift för lätt? Hur kunde BAS-plan-gruppen ta ställning till kontoplanfrågan när RP-gruppen inte ansåg att man kunde göra det? Dessa frågor behöver en närmare belysning.
Kontoplan
M-planen är – även om man ofta vill påstå någonting annat – en kontoplan utformad av stora företag för stora företag. Trots ett massivt stöd från opinionen och utbildningen har M-planen inte slagit igenom hos mindre företag och redovisningsbyråer. Tvärtom: de mer än 1 000 redovisningsbyråer, hos vilka mer än 100 000 mindre företags redovisning behandlas, har under 1960-talet skapat en egen redovisningstradition, som inte bygger på M-planens – i princip – ”monistiska” kontoplanmodell. Denna redovisningstradition bygger inte på någon gemensam kontoplan men har en gemensam kontoplanfilosofi: det ”dualistiska” redovisningssystemet.
I slutet av 1960-talet blev det mer och mer klart att den kontoplansplittring, som rådde hos redovisningsbyråer och hos mindre företags branschorganisationer (branschkontoplaner, redovisningsbyråkontoplaner, servicebyråkontoplaner) var ett hinder för att göra redovisningens resultat jämförbara och för att rationalisera redovisningens automatisering. Det fanns en gemensam grundfilosofi i redovisningsbyråernas kontoplaner vilket gjorde en bred uppslutning kring en gemensam standardkontoplan möjlig.
Det fanns praktiskt taget hundraprocentig enighet mellan redovisningsbyråer att den gemensamma kontoplanen inte kunde baseras på den monistiska kontoplanmodell som M-planen representerade. ADB-utvecklingen hade redan visat att M-planen inte var lämplig som bas för ett datorbaserat redovisningssystem och dessutom fanns det klara tecken på att stora företag själva hade börjat överge M-planen. Det var speciellt de erfarenheter som man hade gjort i samband med redovisningens automatisering som fällde avgörandet: M-planen hade spelat ut sin roll som kontoplan i ett datorbaserat redovisningssystem. Man kan säga att redovisningsbyråer hade bildat en klar uppfattning om M-planens olämplighet i datorbaserade redovisningssystem långt innan Mekanförbundet velat deklarera sin åsikt om M-planens ställning i redovisningssystemens utveckling i samband med ADB.
Servicebyråer
Hur hade detta kunnat ske innan Mekanförbundet självt hade börjat undersöka frågan? Här förbiser man en viktig omständighet. Medan stora företag under 1960-talet höll på med utveckling av sina redovisningssystem i samband med redovisningens automatisering, skedde detta arbete isolerat hos olika företag. Det fanns inte något samarbete i kontoplanutveckling. Redovisningsbyråerna däremot, som anlitade servicebyråer vid redovisningens automatisering, var tvungna att kommunicera med varandra via servicebyråer. För att samköra ett stort antal olika företags redovisning i ett och samma ADB-system var man tvungen att utveckla generella system. Utveckling av sådana system krävde en logisk analys av redovisningens struktur. Man var tvungen att syssla med frågeställningar som man kan kalla ”redovisningsteoretiska”. Man förbiser ofta att det skedde ett omfattande utvecklings- och forskningsarbete hos de stora servicebyråernas utvecklingsavdelningar. Detta arbete låg i vissa avseenden – på grund av problemens generella karaktär – på ett högre teoretiskt plan än det utvecklingsarbete som skedde hos stora företag, som behövde lösa endast ett företags problem.
BAS-planen bygger i många avseenden på det utvecklingsarbete som utförts hos servicebyråer i början av 1970-talet. Detta utvecklingsarbete omfattade även frågor som avser redovisningens systematisering och kontoplan. Man kan därför säga att BAS-planen bygger på de erfarenheter som man erhållit vid systemutveckling i samband med redovisningens automatisering för mindre företag.
Två olika utvecklingslinjer?
Innebär nu denna utveckling att två olika utvecklingslinjer i kontoplanutveckling har uppstått? Denna fråga kan ännu ej besvaras. BAS-planen kan betraktas som resultatet av de erfarenheter som erhållits i samband med utveckling av generella redovisningssystem hos servicebyråer. De erfarenheter som erhållits från stora företag, visar – såsom det framgår av RP – ingen enhetlig bild. Det finns två utvecklingslinjer hos stora företag: (1) företag som utvecklat sina nya redovisningssystem genom modifiering av M-planen och (2) företag som helt övergivit M-planen och byggt upp helt nya redovisningssystem. De erfarenheter som erhållits från stora företag kan alltså ännu ej sammanfattas på sådant sätt att ett klart ställningstagande kan göras i kontoplanfrågan av Mekanförbundet. Detta torde framgå av följande uttalande i RP: ”Den utvidgning av redovisningen som förutses mot flera rapporter och flexiblare rapportuttag, ställer krav på nya metoder för utformning av kontoplaner. Ett exempel på sådan metod är strukturtekniken. Ytterligare metoder behövs dock varför ett utvecklingsarbete på detta område betraktas som viktigt.”
RP har alltså inte tagit någon ställning i kontoplanfrågan. Däremot har man gjort vissa uttalanden om BAS-planen. I en intervju i BALANS nr 4/1976 ställdes följande fråga till Stig Wåhlberg, som var ordförande för RP-projektet: Hur påverkar BAS-planens tankegångar R-planen? Stig Wåhlberg besvarade frågan på följande sätt: ” Jag tycker att ett förslag om en baskontoplan kan vara ett steg tillbaka i utvecklingen. Det är olyckligt att låsa fast sig vid en kontoplan”. Samtidigt sägs det i förordet till RP: ”RP.... kan sägas vara ett första steg i ett utvecklingsprojekt som på sikt kan innebära att normalkontoplan ersätts.” (mina kursiveringar).
Ovanstående uttalanden mot BAS-planen innefattar en dold värdering: BAS-planen bygger inte på så grundlig undersökning som Mekanförbundet självt har tänkt att göra i frågan. Man bedömer BAS-planen som ett förhastat förslag. Utredningen är ännu inte avslutad. Många tolkar RP-projektet också så att RP har öppnat nya perspektiv som ger anledning att tro att en framtida kontoplan kan se helt annorlunda ut än BAS-plan-konstruktörerna har tänkt sig. ”Strukturtekniken” nämns som ett exempel som kan innebära någonting nytt.
I vilket avseende har då RP öppnat nya perspektiv i redovisningens utveckling som skiljer sig från BAS-planens redovisningsfilosofi? Att undersöka denna fråga bör vara av allmänt intresse.
REDOVISNINGENS PRINCIPER OCH PRINCIPERNA FÖR REDOVISNINGSARBETETS ORGANISATION
Det är av kardinal betydelse att skilja två saker: principerna för själva redovisningen och sättet för redovisningsarbetets organisation.
Den som har studerat RP kan konstatera att denna skrift övervägande behandlar frågor som berör redovisningens plats i företagets styrsystem, redovisningsarbetets organisation, principerna för denna organisation m m men endast i förbigående berör själva redovisningen, dvs redovisningens principer och redovisningens logiska struktur. Frågor som berör redovisningens principer tillägnas i RP inte många sidor. Huvudinnehållet för redovisningens principer sammanfattas sålunda (sid 35): ”Principerna för redovisningen anger hur redovisningen skall utföras i sina huvuddrag för att uppnå syftet med den. Två typer av principer kan urskiljas: (1) principer för mätning av ekonomiska händelser och tillstånd, (2) principer för underhåll och utveckling av redovisningen”. Här har man olyckligtvis sammanfört två logiskt helt olika saker: det som berör själva redovisningen (redovisningens principer) och det som berör underhållet av ett redovisningssystem. Det sistnämnda har ju ingenting med redovisningens principer att göra.
Vad har då RP att säga om redovisningens principer, dvs om ”mätning av ekonomiska händelser och tillstånd”? Endast två följande meningar: ”Den första typen avser sådana frågor som vilka slag av uppgifter som skall ingå i en viss rapporttyp, hur dessa uppgifter skall värderas och hur gränsen skall dras mellan olika perioder. Detta är frågor som i den traditionella redovisningslitteraturen benämns principer för urval, värdering och periodisering”.
Principerna för ”mätning av ekonomiska händelser och tillstånd” har reducerats till urval, värdering och periodisering – metoder som förutsätts vara allmänt kända genom läroböcker. RP har helt enkelt förbigått ekonomiska mätningens problem i detta sammanhang. Vad är egentligen ”mätning av ekonomiska tillstånd”? Hur sker denna mätning? Behövs det inte en mer utvecklad begreppsapparat för mätning av ekonomiska händelser?
Det finns ett kapitel i RP som representerar nytänkande beträffande redovisningens inre struktur, nämligen ”strukturteknik” (Bilaga 2, författat av Lars Attner och Jan Johannisson). Detta kapitel saknar tyvärr organiskt samband med skriften i övrigt. Det ”strukturanalytiska” synsättet tycks vara alltför nytt för författarna av RP för att kunna tillämpas när de diskuterar redovisningens principer. Vad som helt saknas i RP är tanken att själva redovisningen, dvs redovisningens principer och inre struktur, måste underkastas en logisk analys.
REDOVISNINGSBEGREPPET OCH REDOVISNINGENS SYFTE
Begreppet redovisning definieras i RP på följande sätt: ”Redovisning kan beskrivas som en systematisk registrering av ekonomiska händelser, räknemässig bearbetning av dessa registreringar samt upprättande av rapporter över det registrerade”. I denna definition sägs ingenting om redovisningens syfte. Detta hittar man på ett annat ställe (Allmänt), där det sägs följande: ”Redovisningens syfte är att som del i företagets styrsystem rapportera ekonomiska data till företagets externa och interna intressenter. Vi kan därför precisera dessa syften att ange vilka rapporter olika intressenter önskar.” (min kursivering). Detta innebär tydligen att redovisningens syfte inte kan definieras i generella termer. Det logiska innehållet av RPs definition är: Redovisningens syfte är allt som någon anser vara dess syfte (”de rapporter olika intressenter önskar”). För att få veta vad som menas med redovisningens syfte måste man studera företagens olika rapporter.
Är detta en konsekvens av den beteendevetenskapligt inriktade begreppsbildningen? Hur kan man utveckla principerna för ett redovisningssystem om man inte definierar redovisningens syfte i generella termer? Man kan inte undvika att ställa vissa metodologiska frågor i detta sammanhang.
REDOVISNINGSSYSTEM SOM ETT EMPIRISKT OCH ETT NORMATIVT UNDERSÖKNINGSOBJEKT
Bygger RP på någon redovisningsteori? Uppenbarligen inte. Ordet ”redovisningsteori” syns för RP vara ett helt främmande begrepp och denna term nämns överhuvud taget inte i skriften. Vad är anledningen till detta? Om en redovisningsteori saknas, känner man då inte något behov av en sådan teori? Eller är redovisningsteori någonting som inte hör hemma i RPs sätt att behandla redovisningen?
Förmodligen förhåller det sig så – detta är ett antagande – att den beteendevetenskapligt inriktade forskningen ser redovisningen endast som ett empiriskt undersökningsobjekt och att icke-empirisk teoribildning inte hör hemma i denna värld.
Det finns två metodologiskt olika sätt att behandla redovisningsproblemen: (1) ett beteendevetenskapligt inriktat och (2) ett normativt. Dessa båda metodologiska utgångspunkter utesluter inte varandra. De besvarar olika frågor.
Den beteendevetenskapligt inriktade forskningen studerar redovisningen empiriskt. Dess studieobjekt är t ex hur man i praktiken använder olika kontoplaner, hur redovisningsrapporterna utformas och används hos olika företag osv. Den normativa forskningen däremot ställer frågor av typen: ”Hur skall en kontoplan utformas för att kunna användas för redovisningens olika syften?”
Det syns råda en principiell åsikt hos många akademiska forskare att normativa frågeställningar inte hör till den ”rena vetenskapens” domäner. Många akademiska forskare syns ”i rena vetenskapens namn” avstå från att syssla med frågor av normativ karaktär. Det mest extrema beteendevetenskapligt inriktade synsättet är det som betraktar redovisningen som en praktisk disciplin – som ett hantverk – och som inte gör några som helst försök att från denna praktiska rutin abstrahera någon generell begreppsapparat som liknar teori. Redovisningen skall endast beskrivas som praxis, någon teori här är inte nödvändig, lyder den mest extremt beteendevetenskapliga parollen.
Genom empiriska studier av redovisningen kan man vinna ökad kunskap om redovisningspraxis men inte besvara frågor av normativ karaktär. Är möjligtvis detta metodologiska synsätt förklaringen till att redovisningsteori för RP är ett okänt begrepp? Frågan ”Hur skall företagens registreringsplan utformas för att kunna användas för redovisningens olika syften?” är en normativ frågeställning som förutsätter ett metodologiskt annorlunda angreppssätt än empiriska studier.
BAS-PLANENS REDOVISNINGSTEORETISKA UNDERBYGGNAD
Till skillnad från RP utgår BAS-planen från en bestämd redovisningsteori. Denna redovisningsteori är en vidareutveckling av den redovisningsteoretiska skola som bland amerikanska teoretiker representeras bl a av Jaedicke & Prouse, Ijiri m fl. Dess grundtankar är följande.
BAS-planen utgår från en redovisningsteori, enligt vilken redovisningens syfte är ekonomisk mätning. Om man jämför denna definition med vad Vagn Madsen räknar upp som redovisningens uppgifter, då är Vagn Madsens uppräkning en exemplifiering av ovanstående allmänna definition. Allt som Vagn Madsen räknar upp som redovisningens uppgifter är – med undantag av ”upplysningsuppgiften”, vars placering som redovisningens uppgift enligt min åsikt måste betraktas som logiskt misstag – ”ekonomisk mätning”. Ekonomisk mätning kan också definieras som värdejämförelse. All mätning är – logiskt sett – en jämförelse. Till skillnad från kvantitativa jämförelser – det som vi kallar mätning – innebär ekonomisk mätning en jämförelse där man använder monetära enheter som mätenhet. Man kan således också säga att redovisningens syfte är värdejämförelse.
Det som registreras i redovisningen är vissa data från de händelser som ingår som led i den verksamhet man bedriver – nämligen sådana data som är relevanta för ekonomisk mätning. De händelser som ingår i verksamheten är dels externa och dels interna. När man t ex anskaffar en viss produktionsfaktor av ett visst slag är man i redovisningen intresserad av en viss aspekt av denna händelse (själva anskaffningen är en ”händelse”), nämligen av relationen mellan den anskaffade nyttigheten och det lämnade vederlaget i pengar. De värderelationer som registreras i den externa redovisningen är ”ekonomiska data” – på grund av det syfte för vilket de används. ”Ekonomiska data” är logiskt sett relationsbegrepp – relationer av vissa nyttigheter och värden. Allt som registreras i redovisningen görs i bestämt syfte, nämligen för ekonomisk mätning (vilket i vissa fall kan vara föreskrivet i lag).
Ekonomisk mätning
I den ekonomiska mätningen opererar man med två kategorier av data, nämligen
arten av de värmeelement (= värderelationer) som ingår i mätningen (t ex material M, arbetsmoment A osv)
arten av de objekt man mäter, dvs de objekt till vilka värdeelementen relateras (t ex produkt, avdelning, funktion, företag).
Denna distinktion – arten av värdeelement och arten av mätningsobjekt – är grundläggande vid beskrivning av redovisningens logiska struktur.
Den ekonomiska mätningen kan avse olika objekt men i princip är det alltid fråga om relatering av ett antal värdeelement (eller värdekomponenter) till olika objekt. Dessutom omfattar den ekonomiska mätningen jämförelser mellan olika objekt (t ex vid alternativval), jämförelser mellan objekt-plan och objekt-utfall osv.
Transaktioner
Registrering av arten av de värdeelement som ingår i den ekonomiska mätningen sker i form av transaktioner, som är den tekniska benämningen för de noteringar som görs i redovisningen. En redovisningstransaktion innehåller ett antal olika dataelement som är nödvändiga för att kunna behandla transaktionerna i ett redovisningssystem (identifikation, tidsangivelse, klassificeringskoder m m) och alltid ett värdeelement – uttryckt i pengar.
Med hänsyn till på vilket sätt de värdeelement som ingår i redovisningstransaktioner erhålls kan samtliga transaktioner i redovisningen indelas i följande huvudtyper.
transaktioner som innehåller värdeelement som anknyter till externa händelser och till bytestransaktioner (värderelationer som inte är föremål för fri värdering)
transaktioner som innehåller värdeelement som anknyter till interna händelser (resursförbrukningar) och som kan vara föremål för fri värdering
transaktioner som inte anknyter till registrerade händelser utan som skapas genom beräkningar (periodiseringar, fördelningar, omvärderingar).
Baserad på denna teori – som här har återgivits endast i huvuddrag – bygger BAS-planen på följande principer:
en distinkt gränsdragning mellan två områden i redovisningen (1) registrering av arten av värdeelement som erhålls från inträffade händelser (anskaffning och förbrukning av produktionsresurser, avyttring av prestationer) och (2) sammanställning av registrerade värdeelement per mätningsobjekt (produktredovisning, avdelningsredovisning osv)
en distinkt gränsdragning mellan (1) registrering av värdeelement som anknyter till externa händelser och (2) registrering av värdeelement som anknyter till interna händelser.
BAS-planen är ett klassificeringsschema för registrering av företagets externa transaktioner eller registreringsplan för affärsredovisning. Eftersom denna klassificering sker i dubbla bokföringens form kallas BAS-planen kontoplan (= dubbelklassificering eller klassificering i kontoform).
BAS-planen bygger vidare på tanken att benämningarna för de värdeelement som ingår i de externa transaktionerna är så likartade att dessa benämningar kan standardiseras och även systematiseras på ett likartat sätt.
BAS-planen har inte standardiserat registreringen av de värdeelement, som erhålls från interna händelser (resursförbrukning). I det decimalschema som BAS-planen använder för affärsredovisning har en kontoklass (9) lämnats fri för registrering av interna transaktioner. Tanken har varit att olika branscher själva skall göra detta. Det kommer dock att presenteras ett förslag till ett klassificeringsschema för interna transaktioner i kontoklass 9, vilket skall betraktas som ett av möjliga alternativ för registrering av interna transaktioner. Ett projekt, vars uppgift är att utarbeta olika former av intern redovisning i anslutning till BAS-planen, har redan startats av SAF.
REGISTRERING AV VÄRDEELEMENT FÖR EKONOMISK MÄTNING
Arten av de objekt som är föremål för ekonomisk mätning och strukturen av dessa objekt utgör logiskt sett ett helt annat problemkomplex än registrering av de värdeelement som anknyter till externa transaktioner. De objekt, som man mäter i redovisningen – produkt, organisatorisk enhet, funktion, företag osv – har sin egen logiska struktur, som måste beskrivas för olika mätsituationer. Att försöka bygga in dessa komplexa strukturer i ett decimalindelningsschema – såsom M-planen gjorde – är en orimlig tanke för alla som analyserat dessa strukturer.
Eftersom det endast delvis är så att resursförbrukningar registreras samtidigt med resursanskaffningar (detta förekommer i vissa verksamhetsformer) kan data för den ekonomiska mätningen inte erhållas från externa transaktioner. Både registrering av de värdeelement som anknyter till interna händelser och sammanställning av dessa värdeelement per mätningsobjekt bygger i regel på data som inte kan erhållas från externa transaktioner. Registrering och klassificering av dessa värdeelement kräver en helt annan och mer sofistikerad teknik än den som används vid registrering av externa transaktioner.
Eftersom ekonomisk mätning sker dels i flera ”dimensioner”, dvs i förhållande till flera mätningsobjekt, och dels på flera nivåer, beroende av mätningsobjektens nivåindelade struktur, måste värdeelementen för en sådan mätning registreras och klassificeras i förhållande till dessa strukturer. Dessa strukturer är beroende av många variabler – av beslutssituationen (ändamålet för vilket mätning sker), av mätningsobjektens komplexitet (”dimensioner”), av mätningsnivåer osv, varför även registrering och klassificering av de värdeelement som behövs för mätningen måste ske ”flerdimensionellt”). Klassificering av värdeelement för ekonomisk mätning av flerdimensionella och nivåindelade objekt kan ej standardiseras på samma sätt som affärsredovisningens klassificeringsplan, där man använder handelsbenämningar som beteckningar för värdeelementen. Standardiseringen här kan knappast gå längre än beskrivning av ett antal generella modeller för mätning vid vissa typiska mätningssituationer.
SAMMANFATTNING
BAS-planen som registreringsplan för företagets affärsredovisning täcker endast en liten del av hela redovisningsområdet. Enligt den redovisningsteori, som BAS-planen bygger på, är det inte BAS-planens uppgift att ge regler för ekonomisk mätning av objekt med komplexa strukturer. Genom den distinkta avgränsningen av externa transaktioner från övrig redovisning ger BAS-planen fullständig frihet att utforma olika mätsystem för olika mätsituationer – en möjlighet som i M-planen var starkt begränsad. Att man med BAS-planen skulle ”låst sig fast vid en kontoplan” är en gigantisk missuppfattning. Detta redovisningsområde som BAS-planen omfattar är redan fastlåst genom lagregler.
”Redovisningsplan” behandlar huvudsakligen redovisningsarbetets organisation och principerna för denna organisation och berör endast i förbigående principerna för själva redovisningen och redovisningens logiska struktur. RPs beskrivning av principerna för redovisningens organisation strider inte på något sätt mot den redovisningsteori som BAS-planen bygger på. Endast viss terminologi kan diskuteras.
Det finns således inga logiska motsättningar mellan den redovisningsteori som BAS-planen bygger på och den forskningsinriktning som RP har slagit sig in på. Vilka resultat Mekanförbundets fortsatta utvecklingsarbete än kommer fram till, är det svårt att se att den delen av redovisningen, som avser registrering av externa transaktioner, skulle beröras av detta. Den ekonomiska mätningens problem ligger inte i affärsredovisningen och BAS-planen tillåter fullständig flexibilitet i detta avseende – en flexibilitet som var starkt begränsad i M-planen.
När allt kommer omkring har Redovisningsplan och BAS-plan förenats i samma utvecklingslinje: båda har övergivit M-planen för att söka nya och förfinade metoder för ekonomisk mätning.
Ilmar Roots, redovisningskonsult