Finns det någon läsekrets som utan ytterligare bearbetning har nytta av de årsrapporter som publiceras av företagen och är uppgjorda enligt aktiebolagslagen? Chartered accountant Ronald Hathorn framhåller här att årsrapporterna skulle ha större värde om de kompletterades med upplysningar om bolagens verkliga skattekostnader för innevarande och kommande år.
Jag har tidigare skrivit om problemen i samband med redovisningen av latenta skatter.... hur är det egentligen med redovisningen av ”riktiga” skatter? Det finns tre punkter som jag tror kunde förbättras:
Upplysningar rörande bolagets skattekostnad för innevarande år.
Upplysningar om bolagets möjligheter att minska kommande års skattekostnader.
Behandlingen av kommunalskatteavdrag.
Jag kommer här att diskutera frågeställningarna var för sig, även om de har samband med varandra.
1 För beräkning av vinst per aktie, är det nu allmänt accepterat att använda en skattesats på ungefär 54 – 56 %. Är detta egentligen korrekt i en situation där ett bolag har kunnat utnyttja de permanenta minskningar i sin skattebörda, vilka erhålls genom t ex investeringsavdrag eller FoU-avdrag? Sådana företeelser kan vara intimt förknippade med just det speciella stadium i sin utveckling som företaget befinner sig i. Ska man försöka dra alla bolag över en kam, eller är det mer intressant att förvissa sig om hur bra det egentligen går för just det bolaget?
Det finns inget svar som är helt riktigt och den enda praktiska lösningen är att lämna läsaren av årsrapporten tillräcklig information för hans ändamål. Därför föreslår jag att noterna bör lämna uppgifter om alla faktorer av betydelse som har påverkat den effektiva skattesatsen såsom:
FoU-avdrag
investeringsavdrag (och motsvarande avgifter, om de skulle återkomma)
större, icke avdragsgilla, kostnader jämte icke beskattningsbara inkomstposter utnyttjande av förlustavdrag
effekten av dubbelbeskattningsavtal
Vad jag är ute efter är naturligtvis inte att man återger deklarationen i noterna till årsrapporten, utan meningen är att enbart faktorer av väsentlig betydelse i bedömningen av bolagets finansiella ställning bör kommenteras.
2 En kortsiktig bedömning av utdelningsmöjligheterna kanske inte kräver någon större insikt i ett bolags spelrum när det gäller framtida skattebetalningar, men jag tror att de flesta användare av årsrapporter skulle ha nytta av upplysningar om de förväntade (med oförändrad lagstiftning) avdrag som bolaget kommer att kunna utnyttja under följande år såsom:
förlustavdrag
uppgift om senaste årets outnyttjade lagerreservmöjligheter
outnyttjade avskrivningsutrymmen
Än en gång, endast väsentligheter skall uppges: i de flesta fall skulle det inte vara nödvändigt med någon upplysning överhuvudtaget.
3 Hur skall kommunalskatteavdraget behandlas? Det tas med i beräkningen av den allmänt använda effektiva nettoskattesatsen”, 54 – 56 %, som vi alla känner till. Det bör, tycker jag, redovisas på precis samma sätt som de övriga skattedifferenser jag har skrivit om. En reservation bör emellertid göras då det här är fråga om en skattetillgång, om vars framtida värde man måste kunna försäkra sig, dvs om bolaget kommer att utnyttja avdraget mot framtida statliga inkomster. Som en tumregel föreslår jag att man inte behöver forska längre om det finns uppskjutna skatter på kreditsidan uppgående till ett belopp som är minst lika stort och som kan tas fram till beskattning inom tiden för utnyttjande av kommunalskatteavdraget. Naturligtvis förekommer situationer då revisorn kan misstänka att avdraget kanske går förlorat och i sådant fall ska avdraget inte tas med i beräkningen.
HUR BÖR NÄSTA REDOVISNINGSLAG SE UT?
En praktisk definition som täcker in de flesta av dagens attityder är ”Ändamålet med redovisning är inte att ge en abstrakt ”rättvisande” bild av ett företag, utan att ge den bild som den stora skaran av läsare har mest användning av”. Vem har egentligen mest nytta av den rapportering som den nya lagstiftningen kräver från början av detta år? Det är definitivt inte revisorerna; även om de nya lagarna kommer att kräva mycket av oss alla vid genomförandet av de utökade upplysningsskyldigheterna, så blir slutklämmen i revisionsberättelsen ”årsrapporten är uppgjord i enlighet med aktiebolagslagen”, egentligen inget yrkesmässigt utlåtande. Kommer vi inte varje gång vi undertecknar en sådan rapport att tänka på hur det skulle ha varit om vår uppgift istället varit att uttala oss om redovisningens riktighet eller ej? Nästa gång bör vi ha det som mål.
Om man accepterar att lagens uppställning definitivt inte visar hur det har gått för ett aktiebolag utan ytterligare bearbetning, finns det då någon läsekrets som kan ha nytta av årsrapporterna som de kommer att se ut? Möjligen de som vill kontrollera maximal utdelning direkt (men varför kan den uppgiften inte stå i en not?), eller långivare respektive leverantörer. emedan dessa kategorier säkert har ett intresse i, men inte enbart i, relationen mellan t ex skulderna och kapitalet direkt tillskjutet av aktieägarna, har inte även de större nytta av en redovisning som direkt visar kredittagarens verkliga vinstkapacitet? Naturligtvis har de nya lagarna inte skrivits med en sådan begränsning av läsekretsen i tankarna, men man får en känsla av att den stora uppgiften återstår, nämligen att införa en mer rättvisande redovisningsform och den medföljande ändringen i vår uppgift att gå vidare från att uttala oss om konformitet med lagen (”compliance opinion”) till ett uttalande om redovisningens riktighet eller ej (”fair presentation opinion”). Vågar man säga att juristerna kanske har haft lite för mycket att säga till om vid utformningen av både den nya bokföringslagen och rapporteringsavsnitten i aktiebolagslagen?
Ronald Hathorn, chartered accountant