Equity Funding, ett amerikanskt rättsfall rörande revisors straffrättsliga ansvar, refereras i boken ”Revisorns roll – Aktuell praxis under debatt”. Länsåklagare Klas Lithner kommenterar här rättsfallet och redogör för andra liknande fall i Sverige och i utlandet. Bl a framhålles att det är svårt att komma åt en revisor i ett aktiebolag med nuvarande straffbestämmelser, hur oförsvarligt han än handlat.
Auktor revisor Sven-Erik Johansson har i sin ganska nyutkomna bok Revisorns roll – Aktuell praxis under debatt (1976, sid 19 – 21 och sid 26 not 11) bl a redogjort för ett amerikanskt rättsfall, kallat Equity Funding, där det var fråga om revisors straffrättsliga ansvar. Referatet lyder sålunda:
”Både i Sverige och utomlands har revisorerna tidigare som regel gått fria från ansvar när det inträffat förskingringar eller andra bedrägliga förfaranden inom företagen. Den enda påföljden – givetvis med undantag för de få fall när revisorer varit direkt inblandade i något brottsligt – har oftast varit att de förlorat sitt uppdrag. Under de senaste åren har emellertid, framför allt i USA, en radikal förändring skett. I ett antal uppmärksammade fall har revisionsbyråer blivit åtalade för vad som ansetts vara försummelser i samband med revisionen. I en del fall har domstolarna haft en annan uppfattning än de stora revisorsorganisationerna om de avgränsningar i revisorernas ansvar som kan tolereras. Anmärkningsvärt är också att i en del av fallen har varit inblandade några av världens största revisionsbyråer – byråer som varit ledande när det gäller utvecklingen inom revisionen.
Många av fallen är principiellt intressanta och refererade både i facktidskrifter och i andra sammanhang. Ett av de färskaste fallen skall vi ta upp här framförallt av två skäl. Dels blev enskilda revisorer (från olika byråer), som varit ansvariga för uppdraget – utan att ha haft någon befattning med det löpande arbetet – dömda till hårda straff för försummelser i samband med revisionen. Dels handlar fallet om den ofta debatterade frågan om vilka krav som rimligen kan ställas på revisorernas kompetens och arbetsmetoder när det gäller granskning av avancerade datarutiner.
Det fall som vi tänker på är jättebedrägeriet inom Equity Funding – stor offentlig skandal i USA 1973. Equity Funding sålde livförsäkringar till privatpersoner och återförsäkrade huvuddelen av försäkringarna genom ”paketförsäljning” till andra försäkringsbolag. Equity Funding svarade för inkasseringen av premierna från försäkringstagarna. De inkasserade premierna efter avdrag för en särskild provision överlämnades till återförsäkringsbolagen som ägde försäkringsbreven. Inom denna allmänna uppläggning ägde ett närmast fantastiskt bedrägeri rum genom laborering med bl a fiktiva försäkringsbrev.
Ungefär två tredjedelar av Equity Fundings totalt 100 000 försäkringsbrev var helt fiktiva och några kunder fanns inte för dessa brev. Data för dessa brev lagrades i filer, magnetisk tape, och behandlades i företagets datamaskin. Revisorerna i Equity Funding spårade aldrig förskingringen. Enligt referat av fallet var inte revisorerna uppmärksamma på riskerna för felaktig information i dataregistren. Det bör nämnas att bedrägeriet var iscensatt och genomfört av ledande tjänstemän i företaget.
Vissa av kommentatorerna i facktidningarna säger, att denna förskingring väl illustrerar hur väsentligt det är att revisorerna i framtiden går in i datasystem och kartlägger och analyserar flödesscheman och på andra sätt ser över systemen. Tekniskt blir emellertid sådan revision ofta så krävande, att revisorerna måste anlita personal med stor ADB-kunskap och bedriva intensiv utbildning av den ”ordinarie” revisionspersonalen för att de skall få erforderlig kunskap om datamaskiner, datasystem och viss elementär kunskap i programmering.
Andra kommentatorer säger att det inte finns något behov av att revisorerna skall bli speciellt kunniga i programmering, lära sig granska kodning av system och kunna läsa detaljerade flödesscheman. De kan göra ett professionellt revisionsarbete också i en avancerad datamiljö utan sådan kunskap. I själva verket, ju mer de behandlar datamaskinen som en ”black box”, ju bättre kommer de att lyckas som revisorer. Enligt dessa kommentatorer är det mest intressanta med Equity-fallet från revisionssynpunkt att revisorerna inte insåg, att vad som fordrades var normalt god revisionsstandard. Det fanns inget behov av att granska detaljerade flödesscheman eller kodning av program. När man ser litet närmare på arten av förskingringen, var det enda sätt, som man skulle ha kunnat upptäcka den på, en grundlig och genomtänkt analys av företagets rutiner – och en ”normal” bedömning och jämförelse av de uppgifter som matades in i maskinerna och de uppgifter som kom ut.
I början av 1975 väckte Equity Fundings konkursförvaltare talan vid domstol mot de tre revisionsföretag som svarat för revisionen i både moderbolag och dotterbolag. Ett av dessa revisionsföretag tillhör världens största och mest ansedda. Inför rättegången hävdades bl a följande:
boksluten var felaktiga och missvisande, och revisorerna borde ha insett detta
underlaget till balans- och resultaträkningarna granskades inte i erforderlig omfattning
revisorerna tillämpade inte vedertagen revisionsstandard
revisorerna anlitade för revisionsarbetet inte personer med erforderlig kunskap och erfarenhet
revisionen genomfördes på ett vårdslöst sätt
revisorerna iakttog inte tillräcklig omsorg i sitt arbete.
Rättegången pågick i fyra månader och i maj 1975 kom domen. Fällande domar drabbade tre av de ansvariga revisorerna. Straffen omfattar fängelse och böter till betydande belopp. En av de fällda revisorerna framhöll vid rättegången att han endast var extern representant – ”försäljare” – för den revisionsbyrå som han var partner i, och att han aldrig deltog i eller hade kännedom om detaljarbetet i revisionen. Domstolen tog emellertid ingen hänsyn till hans argumentering.
Visserligen ansåg domstolen, att det inte fanns några bevis för att revisorerna skulle vara inblandade i förskingringen men man intog den ståndpunkten, att revisorerna måste ta ansvar för det revisionsintyg som de lämnat med innebörden att boksluten var riktiga och rättvisande. Alla yrkesrevisorer måste vara medvetna om sitt ansvar i detta avseende. Domstolen uttalade att försummelser vid genomförande av en revision i och för sig är lika allvarligt som deltagande i en förskingring.
En orsak till den ”fräna” attityden från domstolens sida i Equity Funding-fallet kan vara storleken hos de revisionsbyråer som var inblandade – och det faktum att de hade tillgång till all den erfarenhet och kunskap som rimligtvis kunde erfordras för att utföra ett högklassigt revisionsarbete.”
Källan är en rad artiklar i den amerikanska tidskriften EDPACS, The EDP Audit Control and Security Newsletter, som Statskontorets bibliotek varit vänligt nog att överlämna, nämligen
1 Ronald C Smith, Equity Funding Implications for auditing and data processing, Vol II, No 4, October 1974, s 1 – 7
2 Harold Weiss, Rebuttal to ”Equity Funding Implications”, ibid s 8 – 11
3 densamme, The Latest from Equity Funding, Vol II, No 6, December 1974, s 1 – 9
4 Donn B Parker, Further Comment on the Equity Funding Insurance Fraud Case, January 1975, s 16
5 HW (Harold Weiss?), notis, March 1975, s 19
6 HW, notis, June 1975, s 17.
I dessa artiklar har fallet skildrats mera utförligt, och av en artikel framgår också, var och hur man kan beställa kopia av protokollet från den första huvudförhandlingen, där särskilt vissa vittnesförhör torde vara av intresse för fackmän.
Två skilda rättegångsförfaranden
En liten korrigering skall emellertid göras till en uppgift av Johansson, som på sid 20 – 21 först uppgiver, att konkursförvaltaren väckte talan vid domstol mot de tre revisionsbyråerna och därefter att den fällande domen mot de tre revisorerna kom efter en fyra månaders rättegång. Förstnämnda uppgift gjorde mig något fundersam, eftersom det tydde på ett enskilt åtal, något som är minst lika sällsynt i USA som i Sverige. Av artiklarna framgår emellertid att det var fråga om två helt skilda rättegångsförfaranden. Först väcktes åtal av en federal åklagare (United State Attorney) vid den federala US District Court, Central District of California, mot dels 19 anställda i Equity Funding med direktören i spetsen, dels mot de tre utomstående revisorerna.
Åtalen gällde olika typer av bedrägeri, osant intygande m m. De tre revisorerna hade varit anställda hos revisionsbyrån Wolfson & Weiner, som under den tid åtalet omfattade uppgått i byrån Seidman & Seidman. Av praktiska skäl utskildes emellertid de tre revisorerna till en särskild rättegång, liksom det även är möjligt att göra i det svenska förfarandet. När båda rättegångarna voro avgjorda, hade verkställande direktören i Equity Funding, Stanley Goldblum, fått det strängaste straffet, nämligen fängelse 8 år. Revisorerna hade befunnits skyldiga i åtskilliga åtalspunkter, men deras straff framgick inte av de artiklar jag sett. Enligt amerikanskt brottmålsförfarande kan det dock förflyta ganska lång tid mellan att någon befinnes skyldig och att straffet bestämmes. Artikelförfattaren räknade det dock som självklart, att de skulle få betydligt lindrigare straff än huvudboven Goldblum. Först efter dessa fällande domar stämde förvaltaren i Equity Fundings konkurs de tre revisionsbyråerna och yrkade skadestånd för misskötsel av uppdraget, vilket alltså blev ett tvistemål, även om det grundades på brottsligt handlande. Beträffande de båda huvudansvariga byråerna Wolfson & Weiner resp Seidman & Seidman yrkade man dessutom förutom vanligt skadestånd 10 miljoner $ av vardera byrån i sk punitive damages, alltså ett skadestånd, som är avsett som ett straff, men tillfaller målsäganden. Vid det yrkade beloppet behöver man dock icke fästa så stort avseende, då amerikanska skadestånd alltid brukar tagas till i överkant. Även utdömda belopp ligger dock mycket högt, jämfört med svenska förhållanden, särskilt när det gäller fysiska skador.
The Royal Mail Steam Packet Company
Det finns även ett annat utländskt rättsfall på samma område, som nu tyvärr är ganska gammalt, men som på sin tid var mycket känt i England. Det gäller ett brottmål 1931 vid The Central Criminal Court (Old Bailey) i London, där verkställande direktören i The Royal Mail Steam Packet Company, Lord Owen Kylsant, åtalades för svindleri i tre avseenden, gällande två årsredovisningar och en inbjudan till aktieteckning i bolaget. Vidare åtalades bolagets revisor Harold Morland för medhjälp beträffande de båda första gärningarna. Morland var delägare i Londonfilialen av Price Waterhouse och mycket ansedd i sitt yrke. Ansvarsyrkandet gällde dels att årsredovisningarna ej upplyste om rörelseresultatet eller att utdelningarna togs ur kapitalet, dels att inbjudan till aktieteckning var ofullständig beträffande de gångna årens resultat. Morland bestred åtalet och gjorde gällande att hans bestyrkande av årsredovisningarna överensstämde med god revisorssed. Som sakkunniga hördes bl a ordförandena i de båda branschsammanslutningarna The Institute of Chartered Accountants och The Society of Incorporated Accountants and Auditors. Juryns utslag blev fällande för Kylsant i en av de tre åtalspunkterna, nämligen att han genom förtigande lämnat oriktiga uppgifter i inbjudan till aktieteckning. I och med att han frikändes i de båda åtalspunkter där Morland var åtalad för medhjälp, följde automatiskt, att även denne blev frikänd. Eftersom en jury aldrig motiverar sitt utslag, vet man inte, om den i dessa båda punkter funnit Kylsant oskyldig, funnit bevisningen otillräcklig för en fällande dom eller ansett, att han var skyldig, men inte förtjänade någon påföljd. Vissa slutsatser kan man emellertid draga av domarens instruktioner till juryn. Ordförande var den framstående specialisten på handelsrätt Wright, senare Lord Wright of Durley. Hans instruktioner till juryn ger en god bild av vad man vid denna tid ansåg som god revisorssed.
Fallet finns refererat i serien Notable British Trials i Collin Brooks, The Royal Mail Case (William Hodge, London-Edinburgh, 1933).
Liknande fall i Sverige
För att återgå till våra dagars problem, så efterlyser Johansson (sid 98 och 106), när den första fällande domen och skadeståndsdomen mot revisorer kommer i Sverige. Frågan har faktiskt varit aktuell i ett fall för några år sedan, där den dock icke prövades av domstol, och därför icke har något prejudikatvärde. Bakgrunden var den att länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län under några år var ovanligt hårt belastad. Själv sysslade jag 1969 – 70 enbart med de s k Blöj- eller Huleviksmålen (jämför min artikel ”En trasslig härva når sitt slut”, Företagsekonomi 1975:11:15 – 17). Under tiden skötte en tf länsåklagare den vanliga tjänsten. Samtidigt sysslade en annan tf länsåklagare med partiellt förordnande med en annan ”trasslig härva”. Den gällde transaktioner mellan en ekonomisk förening, som ägdes av en kommun, ett fastighetsbolag, som ägdes av föreningen, och ett byggnadsbolag, som byggde åt dessa. Här förekom bl a en från revisionssynpunkt så fantastisk företeelse som att byggnadsbolagets kamrer var tjänstledig från sin befattning för att tjänstgöra som kamrer i föreningen och fastighetsbolaget med befogenhet att utställa och endossera checker samt utkvittera medel på bankräkningar. Samtidigt kvarstod han emellertid på deltid som konsult i byggnadsbolaget, där han upprättade bokslut och underlag för fakturering samt gav råd för bokföringen. Förundersökningen var så omfattande och besvärlig att Rikspolisstyrelsen måste ställa till förfogande två specialister från andra län därtill. Den avslutades 1971 med att åtal väcktes mot åtta personer. Häribland ingick de båda revisorerna i fastighetsbolaget, som var specialister, icke förtroendemän, som valts på politiska grunder.
Ansvarsyrkandet mot dem gällde för det första grov trolöshet mot huvudman och osant intygande med följande gärningsbeskrivning:
”X och Y har missbrukat sitt uppdrag att som revisorer öva tillsyn över den ekonomiska förvaltningen i fastighetsbolaget genom att vid revisionen av 1968 års förvaltning inte för styrelsen anmäla att 400 000 kronor av bolagets kapital placerats ut som lån utan någon säkerhet under tiden 6/8 – 9/10 1968, dels godkänna säkerheten för den samlade kreditgivningen från oktober – november 1968 på 750 000 kronor utan att kontrollera att denna säkerhet var fullgod.
X och Y ha därtill i den på bolagsstämman 3/7 1969 framlagda revisionsberättelsen intygat att de utan anmärkning tagit del av styrelseprotokoll och bolagets räkenskaper, trots att de måste ha känt till att fastighetsbolagets utlåning till byggnadsbolaget om 750 000 kronor inte behandlats i styrelsen eller tagits upp i dagbokföringen utan redovisats som ett förskott till föreningen istället för en lånefordran på byggnadsbolaget. X och Y ha härigenom lämnat osann uppgift om revisionsarbetet, vilket inneburit fara i bevishänseende.
X och Y ha sålunda genom sitt handlande utsatt fastighetsbolaget för en betydande risk för att ej få tillbaka det utlånade beloppet och sålunda lida skada, vilket de båda måste ha insett.
Deras underlåtenhet är med hänsyn till omständigheterna att betrakta som grovt trolöst handlande i förening med osant intygande.”
Vidare blev de åtalade för osant intygande med följande gärningsbeskrivning:
”Som framgår av åtalspunkten 2 intygade X och Y i en 24/9 1969 dagtecknad revisionsberättelse att inventeringen av fastighetsbolagets tillgångar inte gav anledning till anmärkning från revisorernas sida.
Fastighetsbolagets lånefordran på byggnadsbolaget om 750 000 kronor mot säkerhet i låntagarens kundfordran på ca 1,2 miljoner kronor hos föreningen hade emellertid försämrats i säkerhet genom att kamrern 1/7 1969 från föreningen till byggnadsbolaget betalat ut 1 miljon kronor. Revisorernas uppgift att inventeringen ej gav anledningen till anmärkning kan alltså ej vara riktig, eftersom någon kontroll ej utförts. X och Y måste nämligen under i varje fall tiden 15/7 – 24/9 1969 ha observerat att fastighetsbolagets lånefordran starkt reducerats genom kamrerns utbetalning 15/7 1969. X och Y har sålunda i sin berättelse 24/9 1969 lämnat osann uppgift om deras inventering av fastighetsbolagets tillgångar efter bolagsstämman 3/7 1969. Deras handlande har inneburit fara i bevishänseenden.”
Då åtalet väcktes, hade det förflutit mer än två år från att gärningarna förövades. Före utgången av den tvååriga preskriptionstiden hade emellertid åtal väckts i den första av de ovannämnda åtalspunkterna jämlikt 213 § 7 p i 1944 AB-lag (”uppsåtligen eller av grov vårdslöshet”). Samtliga åtta tilltalade begärde emellertid genom sina offentliga försvarare överprövning av åtalet hos RÅ. Efter lång förberedelse avgjordes ärendet 1972 av biträdande riksåklagaren, som beträffande X och Y angående åtalet för grov trolöshet mot huvudman och osant intygande uttalade:
1 beträffande de 750 000 kronorna:
”Väsentlig för bedömningen av utlåningen till byggnadsbolaget av fastighetsbolagets medel är frågan, om utlåningen var till skada för fastighetsbolaget, närmast i bemärkelsen om detta utsattes för ett riskåtagande innebärande sådan fara för slutlig förlust, att skaderekvisitet kan anses uppfyllt.... Den ställda säkerheten var alltså från början fullt betryggande när det gäller såväl dess storlek som säkerhetsgäldenärens solvens.... Då det inte bör ifrågasättas annat än att föreningen är solvent även för ytterligare 750 000 kronor, måste det anses att utbetalningen inte innebar risk för att fastighetsbolaget skulle drabbas av förlust. Beloppet 750 000 kronor har, sedan förhållandena klarlagts, enligt uppgift upptagits i föreningens bokföring som skuld till fastighetsbolaget.
Med den stora marginal som fanns mellan skuldens och säkerhetens högsta belopp kan det ej anses att fastighetsbolaget utsatts för någon risk för förlust genom att säkerheten godtogs redan flera månader före garantibesiktningen.
Den säkerhet som ställdes för reverserna ....har alltså enligt min mening varit betryggande. I detta läge har utbetalningen inte varit till skada för fastighetsbolaget. Trolöshetsbrott förutsätter skada för huvudmannen.”
2 beträffande en utlåning av 400 000 kronor:
”Vad gäller utbetalningen av 400 000 kronor 6/8 1968 framstår det som sannolikt att ingen betryggande säkerhet fanns och att därför under en tid av två månader fastighetsbolaget var utsatt för en betydande risk för slutlig förlust. Åtalsbeslutet (som gällde andra personer än X och Y) fastställdes därför.... För revisorernas vidkommande kan det nu i efterhand te sig som en anmärkningsvärd underlåtenhet, att man ej observerat och anmärkt på utlåningen av de 400 000 kronorna, vilken utlåning som förut nämnts varit äventyrlig och dessutom inte från början bokförts. Vidare framstår det som en brist att revisorerna inte anmärkt på det förut nämnda förhållandet att utlåningen inte underställts styrelsens prövning. Det torde emellertid inte kunna visas att revisorerna i revisionsberättelsen lämnat någon i verklig mening osann uppgift. Inte heller finns skäl för antagande, att revisorerna haft något uppsåt att skada fastighetsbolaget. Underlåtenheten att fullständigt granska tillgängliga handlingar har i och för sig varit medveten. Det torde emellertid överensstämma med vedertagen praxis vid revision att i vissa hänseenden inskränka sig till stickprovsgranskning. Vid det förhållandet att vid revisionstillfället betryggande säkerhet fanns och att, sedan lånet 10/10 1968 omskrivits och utökats, någon äldre revers med därtill möjligen hörande säkerhet inte längre skulle finnas i fastighetsbolagets besittning, fanns det ingen större anledning att närmare kontrollera förhållandena kring den första delen av utlåningen. Revisorernas åtgärder och underlåtenhet kan inte anses ha varit kausala i förhållande till den risk för förlust som fastighetsbolaget var utsatt för under de två månaderna som utlåningen av 400 000 kronor bestod utan tillbörlig säkerhet. Delaktighet i trolöshetsbrott kan inte anses ha förelegat från revisorernas sida.
Även om här ej varit fråga om uppsåt, så utesluter detta inte att vårdslöshet enligt 213 § 7 aktiebolagslagen kan ha förekommit. Någon grov vårdslöshet synes dock inte kunna påstås i de anmärkta avseendena. För Y:s vidkommande har enligt vad som upplysts preskription inträtt för angivna förseelse.”
3 angående det separata osanna intygandet:
”Som förut nämnts svarade föreningen med hela sin förmögenhet för åtagandet att utbetala 750 000 kronor jämte ränta till fastighetsbolaget och torde den 15/7 1969 verkställda utbetalningen ej i nämnvärt större mån än andra utbetalningar ha minskat möjligheterna för bolaget att bli gottgjord för sin lånefordran. Den revisionsberättelse som avses under denna åtalspunkt utgör i verkligheten endast en omskrivning av den tidigare revisionsberättelsen och har inte föranletts eller bort föranledas av någon ytterligare revision. Det kan därför ej hävdas att X och Y i revisionsberättelse som avser år 1968 gjort något osant intygande.”
Samtliga åtal mot X och Y nedlades alltså. Som ovan nämnts, är beslutet dock icke prejudicerande, bl a för att sådana beslut i allmänhet icke publiceras.
Aktuell förundersökning
För egen del känner jag icke till något svenskt rättsfall, som kan belysa frågan om revisors straffrättsliga ansvar eller skadeståndsskyldighet. Däremot pågår f n under min ledning en förundersökning på grund av misstanke om gäldenärsbrott, som kan nämnas som jämförelse. Ehuru varken beslut i åtalsfrågan eller lagakraftvunnen dom föreligger, anser jag det icke felaktigt att referera vad handlingarna innehålla, eftersom domstolens konkursakt är offentlig och den lokala publiciteten varit omfattande. Målet inkom den vanliga vägen från konkursdomaren, sedan konkursförvaltaren i sin berättelse uttalat misstanke om gäldenärsbrott. Det gällde en ”stor” aktiebolagskonkurs i en bransch, där sådana är ytterst ovanliga. Bristen i bouppteckningen var mycket stor, och rörelsen hade drivits under lång tid efter inträffat obestånd. Att detta varit möjligt, hade dels berott på statliga lån och krediter, dels på den vanliga ”skattekrediten”. Från början hade misstanken preciserats till att gälla vårdslöshet mot borgenärer och bokföringsbrott från verkställande direktörens sida. Sedan ytterligare material inkommit, utvidgades misstanken till att även gälla det ytterst ovanliga brottet svindleri. Detta skulle bestå i att felaktiga årsredovisningar insänts till Patentverket. Bolaget gick i konkurs den 9/1 1975. Redovisningsåret var lika med kalenderår. Vid konkursen förelåg årsredovisningar t o m 1973. Samtliga revisionsberättelser var utan anmärkningar. T o m redovisningsåret 1972 hade de upprättats av två pensionärer med vissa kunskaper på området. För 1973 hade revisionsberättelsen upprättats av en nyvald revisor med mycket goda kunskaper på området. Hans föregående verksamhet finns skildrad i min ovannämnda artikel i Företagsekonomi. En andre revisor saknades detta år. En statlig myndighet, som var stor fordringsägare gentemot bolaget, lät redan före konkursen en auktor revisor göra en utredning. Denna, som framlades i slutet av 1974 i tre etapper, innehöll mycket allvarliga anmärkningar mot bl a revisorerna. Sålunda saknade de fem senaste årens balansräkningar skulder till betydande belopp, betydande övervärderingar av tillgångar förelåg, uppskrivningar hade skett i strid med AB-lagens regler, och avskrivningar hade icke skett. Balansräkningen per den 31/12 1973 utvisade sålunda av denna anledning en ställning, som var ca 1 miljon kronor för bra.
Dessutom innehöll de tre senaste revisionsberättelserna varken något uttalande i frågan, huruvida anmärkning förelåg eller ej, eller något tillstyrkande av ansvarsfrihet. Samtliga tre revisorer förklarade detta påfallande utelämnande med glömska eller förbiseende.
Den sista revisionsberättelsen var daterad den 16/2 1974, och ansvaret för brott mot AB-lagen skulle sålunda preskriberas den 16/2 1976. Jag fick in handlingarna rörande det misstänkta gäldenärsbrottet, som då endast gällde verkställande direktören, den 10/11 1975. Detta är ovanligt långt efter konkursen, men berodde på att förvaltarens arbete varit så omfattande och komplicerat. Efter genomgång av handlingarna kunde jag sända dem till förundersökning med sedvanliga anvisningar den 9/12 1975. Vid samma tidpunkt fanns det i Blekinge län 20 icke redovisade äldre gäldenärsbrott, där jag var undersökningsledare, och ett mindre antal under de lokala åklagarnas ledning. I dessa 20 fall pågick antingen förundersökning eller hade ännu icke hunnit påbörjas. 10 av mina egna förundersökningar var från samma polisdistrikt som det nu aktuella fallet, och där dessutom distriktets egen kriminalpolispersonal måste ha biträde av den s k stödjande verksamheten från residensstaden för att kunna hinna med uppgifterna. Visserligen kunde jag ha begärt, att den nu aktuella förundersökningen skulle tagas med förtur, men det är högst osäkert, om den blivit klar inom sådan tid, att åtal kunnat väckas mot den siste revisorn för brott mot de speciella ”revisorsreglerna” i AB-lagen. Det hade nämligen inte gått att utreda hans skuld separat, utan den hade måst tagas tillsammans med utredningen om verkställande direktörens eventuella gäldenärsbrott. En begäran om förtursbehandling hade också i motsvarande mån försenat ett antal äldre förundersökningar, där det också i vissa fall var fråga om en kontinuerligt pågående preskription, som gällde brott med 5-årig preskriptionstid.
– – –
Med det senast sagda hoppas jag ha ådagalagt, varför det är så svårt att komma åt en revisor i ett aktiebolag med nuvarande straffbestämmelser, hur oförsvarligt han än handlat.
Vad angår skadeståndstalan, så är visserligen preskriptionstiden där längre, men jag känner ej till något exempel på att frågan varit aktuell.
Länsåklagare Klas Lithner