Mot bakgrund av att den sämst redovisade aspekten i ett svenskt aktiebolags finansiella ställning är dess skattesituation föreslår chartered accountant Ronald Hathorn i denna artikel att man övergår till en fullständig redovisning av latenta skatter i officiella årsrapporteringssammanhang.
Det finns inte mycket i litteraturen som berättar hur en fusion skall gå till när man – åtminstone enligt den gamla lagen – äntligen hade rättens tillstånd i handen.
Ta ett vanligt exempel – ett helägt förvärvat dotterbolag skall gå upp i moderbolaget. Tidigare har man normalt använt sig av en variant av parivärdemetoden – en jämförelse av bokvärdet av aktierna i modern mot dotterns bokförda eget kapital. Om det blev vinst, grönt ljus för fusion även om det ofta inte var något annat än framtagande av en tidigare ganska planlös aktienedskrivning, genomförda i konsolideringens namn. Om det däremot blev förlust, glömde man fusionstankarna utom när det fanns någon annan extraordinär vinst som kunde utnyttjas.
Så – litet tillspetsat – har det tidigare gått till. Vad jag skulle önska är att fusioner av denna typ redovisas enligt förvärvsvärdemetoden – t o m att den eventuellt återstående goodwillposten tas upp i den överlevande moderns balansräkning och avskrives/amorteras enligt konstens alla regler. Jag hade ett fall för några år sedan i vilket man använde sig av just den metoden. Visserligen var det under relativt okomplicerade omständigheter – ingen fastighet att omvärdera osv – men modern mådde bra av operationen och övervärden/goodwillen amorteras än idag på ett ordnat sätt. Alternativet skulle antagligen ha varit att man fortsatt att driva två bolag – till ingens gagn.
Ett litet medgivande, i det ovannämnda fallet gick det inte att få styrelsen att acceptera den riktiga – om än mera sofistikerade – lösningen att lagerreserven vid förvärvstillfället skulle ha redovisats efter avdrag för latent skatteskuld som en minskning av den fusionerade lagerreserven, medan dotterns redovisade vinster efter förvärvet skulle ha lagts till moderns disponibla vinstmedel. I stället fick nettot av de två beloppen behandlas som den egentliga goodwillen och amorteras över tio år. Behandlingen var acceptabel eftersom effekten på det årliga amorteringsbeloppet var relativt oväsentlig. Hur skulle revisorn – och styrelsen – reagera idag?
Latenta skatter – svenska redovisningens törnrosa?
På tal om latenta skatter – har inte ett överdrivet skattetänkande resulterat i den ironiska situationen att den sämst redovisade aspekten av ett svenskt aktiebolags finansiella ställning är just dess skattesituation? Man kan säga – om igen lite tillspetsat – att ett svenskt bokslut mest liknar en deklaration. Jag har en känsla av att samma järnhårda koppling mellan böckerna (och det ”riktiga” bokslutet) och de skattemässiga siffrorna inte existerar i de flesta andra länder. Detta har gjort livet lätt för svenska deklaranter och taxeringsnämnder, men alla andra användare av bokslutsmaterial måste direkt ta upp papper och penna och börja omarbeta de siffror, om vilka revisorn – gudskelov – endast är tvungen att säga att de är ”uppgjorda enligt aktiebolagslagen”. En aktiesäljare, en aktieköpare eller de aktieägare som endast vill se hur deras innehav verkligen har skött sig under året måste, med hänsyn till den latenta skattesituationen, börja med en omräkning. Visserligen får de ibland i det senare fallet en omarbetad uppgift om vinst per aktie i en not till bolagets egen redovisning, men det är mest efter impulser utifrån. T o m ägaren av aktierna i ett familjebolag vet mycket väl att skattemyndigheterna själva tar latenta skatter i beräkning när de fastställer värdet av hans aktiepost.
Är det i längden en hållbar situation att det enda stället där man aldrig kommer på latenta skatter som sådana, är just i bolagets officiella årsrapporter? Frågeställningen har mycket gemensamt med diskussionerna runt inflationsredovisning – motargumenten går ut på svårigheterna i att komma överens om i det ena fallet ett acceptabelt index och i det andra ett sätt att diskontera de olika typerna av uppskjuten beskattning. Reformisternas förkrossande argument är det samma i båda situationerna – – ”Ni säger att det är svårt att komma överens om vad som ska göras, men är vi inte i praktiken redan överens om det vi redan gör – – vi använder omarbetade siffror så snart vi ska fatta något beslut av större vikt, att köpa eller sälja, att göra upp långsiktiga investeringsplaner, osv?”
Vad jag skulle föreslå, är att man övergår till fullständig redovisning av latenta skatter i officiella årsrapporteringssammanhang. En annan fråga är, var – i det spektrum av tänkbara metoder – svensk praxis skulle ligga? I ett avsnitt i APB 11 har man definierat den amerikanska metoden, som innebär bruttoredovisning av alla skattedifferenser, dvs alla situationer när skatteeffekten ligger i en annan period än den i vilken den berörda kostnaden/intäkten redovisas i böckerna, inkl utnyttjande av förlustavdrag. I England håller man just nu på att diskutera möjligheten att skilja mellan kortfristig latent skatt, vilken endast uppskjutes ett eller två år och långfristig latent skatt (typ överavskrivning, lagerstöd m m) som ”aldrig kommer att betalas”. Ännu en variant är den holländska, i vilken man diskonterar latenta skatter på avskrivning över tillgångens livslängd. Gemensam praxis för de tre länderna är att de reserveringar o dyl, vilka görs skattemässigt inte görs i böckerna. Där kan man tala om riktiga skattedifferenser som i definitionen ovan. Det innebär inga större praktiska konsekvenser att dessa reserveringar måste in i de svenska böckerna för att vara skattepåverkande. Jag kan tänka mig att allt som behövs i nästan varje situation är att flytta hela kontoblocket ”Lagerreserv m m” efter avdrag för latenta skatter in under ”Eget kapital” med någon lämplig underrubrik.
Man har då kommit fram till den uppställning som de flesta användare redan är tvungna att själva ta fram. Det verkar enkelt. Skulle det verkligen vara så svårt att genomföra i praktiken? Är det verkligen så att problemet ligger i skattemyndigheternas sätt att betrakta bokföring, redovisning och deras funktion?
Jag kanske skulle understryka att allt jag har skrivit om latenta skatter i och för sig inte har någonting att göra med koncernredovisningsproblem – det är en annan mycket intressant historia – men innan vi går in på detta tror jag att vi först och främst måste ha klart för oss hur vi skall behandla skatteredovisning överhuvudtaget.
Personligen lutar jag åt den amerikanska modellen – då jag för det första av erfarenhet vet hur svårt det kan vara att uppnå enighet om lämpliga diskonteringsmetoder, även när relativt likartade bolag ska jämföras – man kan bara förskräckt föreställa sig hur mycket svårare det skulle vara att komma fram till en allmänt accepterad basis. För det andra tror jag att vi nu har lämnat de lyckliga år av evig tillväxt som t ex 60-talet innebar för Sveriges del, även om tillväxten fortsätter genom inflationens makt. Man kan inte längre räkna med att den nedre högra hälften av en svensk balansräkning automatiskt kommer att växa – och det var på grund därav man tidigare, med en stor dos sanning, kunde säga att huvudparten av de uppskjutna skatterna i praktiken var permanenta. Vi har nu kommit in i en period av större konjunktursvängningar, med förluster och reservupplösningar som en av konsekvenserna. Under sådana omständigheter tror jag att, lika mycket som man bör vara djärv i att gå över till en mer rättvis redovisningsmetod, man också bör vara lika försiktig med att använda denna metod. Med andra ord, ingen diskontering av latenta skatter – företagen kommer kanske att behöva använda/betala dem fortare än de tror.
Förresten, hur är det med redovisningen av de skatteeffekter som uppkommer på grund av rörelseförluster och alla andra faktorer som påverkar ett svenskt aktiebolags skattebörda? Jag återvänder gärna till detta kapitel en annan gång.
Ronald Hathorn, chartered accountant