BAS-planen – en missad chans

Den av SAF och Sveriges Industriförbund framtagna BAS-planen är grunden för ett redovisningssystem. Kontoplanen ges genom Sveriges Standardiseringskommission ut som svensk standard. Lektor Olle Möller framför här kritik mot kontoplanen och hävdar att hela dess uppläggning är diskutabel. Artikeln bemöts av Bengt A Nyström i detta nummer av Balans.

Behov av standardisering inom redovisningen

Det har länge funnits ett klart uttalat behov av standardisering inom redovisningsområdet. En kontoplan som kan användas av alla, små som stora företag, föreningsväsende och samhälle, skulle medföra stora fördelar för undervisning, arbetsmarknad och alla organisationer som över huvud taget har någon form av redovisning. Om kontoplanen samtidigt är ett uttryck för god redovisningssed och ett underlag för enkla men klara och informativa rutiner så skulle en sådan standardplan göra stor nytta för lång tid framåt.

Den BAS-plan som utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund och som genom Sveriges Standardiseringskommission ges ut som svensk standard för mindre och medelstora företag uppfyller tyvärr på intet sätt de krav man kan ställa på en sådan plan.

Varför inte en enhetlig kontoplan för alla?

BAS-planen är avsedd att användas i mindre och medelstora företag. BAS-planen avviker starkt från de stora företagens kontoplaner och från den kommunala planen (K-planen). Detta är djupt olyckligt för all undervisning i Sverige på alla nivåer från gymnasier till universitet och studieförbund med kurser i redovisning. Timantalet är ofta starkt begränsat och en lärare får i regel vara tacksam om det går att lära ut redovisning med en kontoplan som grund. Vilken plan skall man då välja? Skall man inrikta undervisningen på de mindre och medelstora företagen och använda BAS-planen eller skall man ha de stora företagens kontoplaner och K-planen som förebild? BAS-planen ställer undervisningen inför ett svårt problem. Man kan väl i rimlighetens namn inte inrikta all undervisning i redovisning enbart på mindre och medelstora företag! Och att undervisa efter flera planer är omöjligt. Det skulle leda till stress och kaos och tiden skulle aldrig räcka till.

Att göra en plan för extern redovisning (affärsbokföring) som kan användas av alla kan inte vara något större problem och kan inte medföra någon nackdel. Vanliga affärshändelser såsom inköp och försäljning, löner och moms förekommer i både stora och små organisationer. Det är endast frekvens och beloppens storlek som skiljer.

De som utarbetat BAS-planen har skapat svårigheter för all undervisning i redovisning. Omplacering av ekonomipersonal blir försvårad. Omskolning blir nödvändig. Själva systemet med en specifik plan för mindre och medelstora företag skapar dessa problem. Onödiga kostnader blir följden. Och allt detta helt i onödan!

En kontoplan bör vara ett stöd för konteringen

Om det skall vara någon mening med en kontoplan skall den vara ett stöd för konteringen. Kontoklasserna bör inte vara fler än nödvändigt för att man inte skall få för många konteringsfall. De som utformat BAS-planen har lyckats åstadkomma 8 kontoklasser när det behövs 3. De stora företagen som har kontoplaner med M-planen som förebild har 3 kontoklasser för löpande affärshändelser. Varför skulle då småföretagen behöva 8?? Affärshändelserna består i alla företag av utgifter, inkomster och finansiella överföringar. Det blir 3 konteringsfall. Vid användning av BAS-planens 8 kontoklasser blir det minst 16 konteringsfall! Professor Västhagens lärobok som dominerade undervisningen i bokföring för 20 – 30 år sedan talade om 8 konteringsfall. Detta är nu ett passerat stadium. BAS-planen innebär ett stort steg tillbaka i tiden!

Vad vinner man förresten på att ha tillgångar och skulder i skilda kontoklasser? Svar: inget! Tillgångar och skulder kan med fördel ligga i samma kontoklass. Saldots karaktär (debet- eller kreditsaldo) klargör, för alla behov, om det är tillgångs- eller skuldkonto. Trots all strävan efter rena konton kan man inte helt undvika växlande saldo (t ex momskontot). Har man då skilda kontoklasser för tillgångar och skulder måste man av det skälet i sådana fall byta kontoklass och göra en överföring, vilket är en fullständigt onödig operation.

BAS-planen med sina 8 kontoklasser skapar krångel, onödiga felkällor och massor med onödigt arbete!

Viktigt för all ekonomisk redovisning är klara begrepp

Utmärkande för BAS-planen är begreppsförvirring. I synnerhet blandar man ihop begreppen utgift och kostnad. Periodiseringen krånglar man till till oigenkännlighet. Man definierar visserligen begreppen rätt på s 19 i skriften Redovisning i mindre och medelstora företag men sedan rör man ihop det. Man talar om ”den kontoplanmässiga elegansen med rena konton” (sid 22) och menar tydligen M-planen som i klass 1 har utgifter och i klass 9 kostnader. För affärsredovisningen inkl bokslut blir det i M-planen 4 kontoklasser med den ”kontoplanmässiga elegansen” att man ändå har klart skiljt på utgifter och kostnader. En grundregel vid utarbetandet av en modern kontoplan borde vara att ett kontos saldo alltid borde betyda det som står som kontonamn.

Saldot på kontot Varuinköp (utgift) skall vara varuinköp både under löpande år och i bokslutet. Saldot på kontot Varuförbrukning (kostnad) skall vara varuförbrukningen. Vad annars? Detta är elegant, ändamålsenligt, lätt att tillämpa och ett stöd för konteringen. Detta är löst i M-planen i 4 kontoklasser men detta kan inte BAS-planen lösa i 8 kontoklasser. Ett fruktansvärt underbetyg åt BAS-planen. Att gå in i BAS-planens anvisningar för periodisering är ett jättearbete även för en sakkunnig. Inte har man gjort periodiseringen lättare precis. Jag skall peka på några punkter. Lagerdifferenser skall enligt BAS-planen redovisas på särskilt konto 409. Inköpen redovisas på konto 401. Summan av kontona i varugrupp 40 skall sedan vara varuförbrukningen. BAS-planens lösning är alltså att i stället för ett kostnadskonto som mottager utgift ± lagerdifferens = varuförbrukning så skall man lägga tillsammans saldon från flera konton för att få varuförbrukningen. Vad är det för mening med detta? En kommentar står på sid 22 ”Under verksamhetsåret samlar de inkomster och utgifter. Efter erforderliga periodiseringar ger saldona uttryck för kostnader och intäkter”. Varken saldot på konto 401 eller 409 är uttryck för någon kostnad! För att göra förvirringen total finns ett lagerdifferenskonto dessutom i klass 7 nämligen 781. Vilket lagerdifferenskonto skall användas, konto 409 eller 781? Nästan exakt samma text finns under båda kontona. Varför skall man ha ett särskilt konto för lagerdifferenser? Det förefaller helt meningslöst!

Men inte nog med det. På sid 137 i Kontoplan med anvisningar talas om ”Ändring av värdet av lager... som icke specificerad korrektivpost i resultaträkningen”. Om man skulle tro denna text skall någon sammanläggning av kontona i kontogrupp 40 icke ske utan utgiften (inköpen) skall tydligen redovisas som kostnad i resultaträkningen och sedan lagerdifferensen som en icke specificerad korrektivpost. Vad skall den kallas då om den inte skall vara specificerad? ”Korrektivpost” enbart? Varför denna kurragömma-lek? Kan man komma längre i begreppsförvirring? Kan detta vara i överensstämmelse med den nya bokföringslagen, att man skall kalla utgift för kostnad och sedan ha dunkla ”korrektivposter”?

Periodisering behandlas också på sid 56. Enligt anvisningar där skall periodiseringsposterna återföras till resp ”resultatkonto”!? vid det nya årets början. Det innebär att de olika utgifts- resp inkomstkontona skall mottaga en ingående periodiseringspost (interimspost). Dessa konton, som man påstått under löpande år skall innehålla utgifter och inkomster, kommer nu att löpande redovisa saldon, som varken är utgift eller kostnad, varken inkomst eller intäkt. Inbalanserad interimspost ± utgift, vad är det? Inbalanserad interimspost ± inkomst, vad är det? Grumligt onödigt och felaktigt!

Om man har en stor löneskuld inbalanserad på lönekontot vad betyder då saldot på lönekontot? Man kan ju rent av få ett kreditsaldo de första månaderna! En föråldrad och meningslös teknik! Särskilda utgifts- och kostnadskonton med periodisering direkt på kostnadskontona är den enda vettiga lösningen och den finns redan i praktisk användning. BAS-planen misslyckas med periodiseringen och missar helt en renodlad utgifts- och inkomstredovisning som kortperiodiskt kan stämmas av mot den finansiella förändringen dvs förändringen av likvida medel, fordringar och skulder.

Detta är bara några få exempel på BAS-planens oklarhet och begreppsförvirring. Exemplen kan mångfaldigas.

BAS-planen – en plan eller en gigantisk kontoförteckning

Hela BAS-planens uppläggning är diskutabel. Endast ett mycket begränsat antal konton kan bli aktuella för egen och offentlig statistik, för rapportering med nyckeltal etc. Varför då denna otroligt detaljrika uppdelning på tusen och ett konto? Ingen kan tro att allt detta riktar sig mot småföretagen. Inte ens den största koncern kan gärna ha mer än en bråkdel av alla dessa konton. Jag vet väl att meningen är att man skall välja ut de konton som behövs i det enskilda fallet, men själva principen med denna långtgående uppspaltning, som verkar som ett självändamål, är skrämmande och kan locka svaga själar att tro att det skall vara så. Det skall ju vara svensk standard!! Om man kastar en blick på BAS-planen så känns det som om man drunknar i ett hav av konton.

Passar BAS-planen datorbaserad redovisning?

Att ta in BAS-planens alla konton i ett datasystem är ett stort arbete och kostar mycket pengar. Om många företag ansluter sig till denna plan kan naturligtvis kostnaden per företag sänkas. Detta vinner man ju genom standardiseringen. Denna tanke är det naturligtvis inget fel i. Men med en enklare standardplan hade dessa fördelar inte gått förlorade och kostnaden hade blivit lägre. Dataföretagen bör se upp! Kostnaden för data-körningen blir ofta större än man tror. Varför då välja en kontoplan som drar med sig onödiga kostnader?

Men detta är inte det värsta. Det värsta är att BAS-planen försvårar konteringen. Blir det onödiga fel redan innan inmatningen i datorn så hjälper ingen dator i världen. Det kostar stora pengar att rätta till felen och risken för felaktiga rapporter och bokslut!