Inflationsredovisning enligt ED 18

Den engelska Accounting Standards Committee har nu kommit ut med ett förslag till rekommendation om inflationsredovisning baserad på Sandilandskommitténs rapport. Auktor revisor Hans Edenhammar ger här en redogörelse för förslagets huvuddrag.

Översikt

I England har diskussionen om inflationsredovisning varit livlig. På basis av Sandilandskommitténs förslag tillsatte Accounting Standards Committee (en sammanslutning av revisorsorganisationerna i England, Skottland och Irland, The Institute of Cost and Management Accountants and the Chartered Institute of Public Finance and Accounting) en grupp som skulle utarbeta ett förslag till rekommendation. Gruppen har efter sin ordförande blivit kallad Morpeth-gruppen.

Morpeth-gruppen tillsattes 29 januari 1976 och de framlade sitt förslag (ED 18) 29 september. Gruppen har således arbetat mycket snabbt. Remisstiden utgår 31 maj 1977. Den slutgiltiga rekommendationen beräknas bli publicerad 31 januari 1978. Den träder i kraft för de största företagen (omsättning eller balansomslutning större än 100 milj pund) för bokslut påbörjade från och med 31 juli 1978. För företag med kalenderår som räkenskapsår blir första året således 1979. Mellanstora företag (10 – 100 milj pund i omsättning eller balansomslutning) startar ett år senare, företag mellan 1 – 10 milj pund ytterligare ett år senare.

I stora drag innebär förslaget att redovisningen i första hand skall baseras på återanskaffningsvärden (current cost). I resultaträkningen belastas resultatet (current profit) med de sålda varornas återanskaffningskostnad på försäljningsdagen och med kalkylmässiga avskrivningar (i allmänhet baserade på återanskaffningskostnader). I balansräkningen skall varulager och anläggningar värderas med utgångspunkt från återanskaffningsvärden. Omvärderingsdifferenserna, vanligast för lager, anläggningstillgångar samt kursdifferenser, redovisas ej i resultaträkningen utan i en särskild dispositionsräkning, som kopplar ihop resultat- och balansräkningarna. I denna dispositionsräkning har man lämnat företagsledningen mycket fria händer att avgöra om ett större eller mindre belopp än summan av omvärderingsdifferenserna skall avsättas till den s k omvärderingsreserven i balansräkningen.

Gruppen har avvisat möjligheten att göra inflationsredovisningen supplementär. Denna möjlighet uteslöts eftersom man då bara skapar osäkerhet om vilka siffror som är ”the right ones”.

ED 18 är ett betydelsefullt dokument i inflationsredovisningens långa och vindlande historia. Det finns därför all anledning för oss att granska detta dokument noga i synnerhet som det är mycket välskrivet.

Jag skall nedan redogöra för huvuddragen i ED 18. Sten Fagerkvist tar i nästa artikel upp den intressanta frågan hur man mer i detalj löst värderingsproblemen för varulager och anläggningar.

Resultaträkning

Resultaträkningen innehåller enligt ED 18 följande huvudposter:

Rörelseresultatet belastas med en varukostnad i allmänhet beräknad som de sålda varornas återanskaffningsvärde på försäljningsdagen. Avskrivningarna på anläggningstillgångar skall normalt baseras på genomsnittligt återanskaffningsvärde under året. Skattekostnaden består av årets verkliga skattekostnad plus/minus eventuella förändringar i den latenta skatteskulden (se nedan).

Observera alltså att resultaträkningen inte innehåller några omvärderingsdifferenser. Dessa redovisas i dispositionsräkningen (se nedan). Däremot innehåller den inflationsvinster och -förluster på monetära tillgångar och skulder.

Balansräkning

Efter svensk praxis skulle ED 18:s balansräkning se ut så här:

De väsentliga skillnaderna mot en traditionell balansräkning är vad beträffar värderingen av tillgångarna att

• varulagret normalt värderas till återanskaffningskostnad på balansdagen och

• anläggningstillgångar normalt värderas till nuanskaffningsvärde (återanskaffningsvärde med avdrag för värdeminskning).

Beträffande latent skatteskuld skall jag återkomma. För att hantera omvärderingen av tillgångarna har en omvärderingsreserv införts som bör ses som ett bundet eget kapital.

Dispositionsräkning

För att koppla ihop resultat- och balansräkningen har en dispositionsräkning (appropriation account) införts. Den ser ut så här:

Nettoöverskottet vid omvärderingen av tillgångarna består i allmänhet av omvärderingsdifferenser på lager och anläggningar. Här skall också ingå omräkningsdifferenser på utländska mellanhavanden och vid omräkning av utländska dotterbolags redovisningar.

Omvärderingsöverskottet

Enligt ED 18 måste ”nettoöverskottet vid omvärdering av tillgångar” (omvärderingsöverskottet) i en not specificeras till sina olika delar, dvs lager, anläggningar och utländska mellanhavanden. Dessa differenser är nämligen av väsentligt intresse för analysen av företagets resultat därför att:

• omvärderingarna påverkar väsentligt kostnaderna i det kalkylmässiga resultatet,

• vissa företag kan vara mera skickliga än andra i att förutsäga prisförändringar på framför allt varor,

• omvärderingarna kan variera mellan olika företag beroende bl a på tillgångsstrukturen

• här inkluderas kursvinster och -förluster.

Det föreskrivs också att uppvärderingar och nedvärderingar skall redovisas var för sig så att inte t ex en stor nedvärdering döljs av samtidiga uppvärderingar.

Avsättning till omvärderingsreserv

Man har alltså inte låtit omvärderingsöverskottet automatiskt gå till omvärderingsreserven. Istället är det styrelsens uppgift att avgöra hur mycket som skall avsättas till omvärderingsreserven. Som exempel på situationer då avsättningen till omvärderingsreserven kan behöva vara större än omvärderingsöverskottet nämns bl a:

• En prishöjning kan innebära en ökning av finansieringsbehovet för kundfordringar utöver ökningen av leverantörsskulder.

• Nettoinvesteringen i kontrakterade pågående arbeten kan kräva ökade finansiella resurser.

• Styrelsen kan anse att reservering behöver göras för att täcka bristande avskrivningar tidigare år. I företag med ett fåtal stora anläggningar kan de ackumulerade avskrivningarna vara otillräckliga för att säkerställa reinvestering.

• Styrelsen kan vilja visa hur mycket ytterligare vinstmedel som kan behöva kvarhållas i företaget för att köpkraften av aktieägarnas kapital skall kunna bibehållas.

Också den motsatta situationen, att avsättningsbehovet understiger omvärderingsöverskottet, kan enligt ED 18 föreligga i bl a följande fall:

• Ett företag kan ha sitt lager helt eller delvis finansierat av leverantörer eller andra utomstående finansiärer och därför blir ”lagervinsten” helt eller delvis obehövlig för finansiering av en återanskaffning av lagret.

• Styrelsen kan och ämnar finansiera återanskaffningen av t ex anläggningar med lån och ändå behålla en rimlig relation mellan skulder och eget kapital.

Om styrelsen beslutat en allmän minskning av företagets verksamhet kan avsättningarna till omvärderingsreserven minskas eller t o m tidigare års avsättningar bli obehövliga och kan då återföras i dispositionsräkningen. Om styrelsen vill expandera verksamheten har man också möjlighet att öka avsättningen till omvärderingsreserven.

Eftersom man har lämnat stor frihet åt företagets styrelse att bestämma hur mycket som skall överföras till omvärderingsreserven har ED 18 också föreskrivit att styrelsen skall förklara och motivera sitt beslut.

Denna konstruktion av dispositionsräkningen får ses mot bakgrund av att det finns så många olösta problem när det gäller grunderna för inflationsredovisning (se t ex Sven-Erik Johanssons artikel i BALANS nr 4/1975). Det lämnar möjlighet för årsredovisningsläsaren att identifiera de olika omvärderingsposterna och med detta som bakgrund bedöma rimligheten i styrelsens förslag till avsättning till omvärderingsreserven. Samtidigt är det naturligtvis värdefullt att få styrelsens bedömning av avsättningsbehovet även om det naturligtvis blir fråga om en mycket subjektiv bedömning. I första hand tycks ED 18:s författare ha haft det finansiella behovet i sikte.

Bolagsskatt

Redovisningen av bolagsskatt har vållat gruppen problem. Huvudproblemet är att skattesystemet är byggt på historiska kostnader. Företaget får inte avdrag för kalkylmässiga avskrivningar eller sålda varors återanskaffningskostnad. Å andra sidan behöver uppvärderingarna av anläggningstillgångar och lager ej tas upp till beskattning.

En strikt lösning vore att hänföra hälften (om skattesatsen är 50 %) av omvärderingarna till den latenta skatteskulden istället för till omvärderingsreserven. Dessa uppvärderingar blir i varje fall vad gäller lager så småningom föremål för beskattning. Detta gäller också anläggningar och då i den formen att de skattemässiga avskrivningarna understiger de kalkylmässiga. Sedan får den latenta skatteskulden återföras mot årets skattekostnad då omvärderingsreserven minskar.

Morpeth-gruppen har emellertid sagt sig att detta är en orimlig lösning. Företagen har i England (liksom i Sverige) möjlighet att avsätta till lagerreserv. Eftersom lagerreserven även med konstant lager kan ökas i takt med prishöjningarna finns ofta goda möjligheter att undvika beskattning av ”lagervinsterna”. Dessa lagerreserver kan bibehållas så länge företaget fortsätter sin verksamhet med oförändrat lager. Om det inte finns särskild anledning anta att lagret behöver minskas i framtiden har man därför inte ansett det nödvändigt att redovisa någon motsvarande latent skatteskuld i balansräkningen.

För maskiner föreligger möjlighet till snabba avskrivningar. För den reserv som uppkommer i förhållande till normala planenliga avskrivningar gäller motsvarande, dvs att den ökar i takt med inflationen och man kan åtminstone i gynnsamma fall i realiteten få avdrag för avskrivningar som ligger i nivå med de kalkylmässiga. Så länge det inte finns anledning anta att denna reserv kommer att minska behöver företaget enligt ED 18 inte ta upp någon latent skatteskuld.

Ej heller för uppvärderingar av anläggningstillgångar har man ansett det nödvändigt att redovisa någon latent skatteskuld om det med rimlig säkerhet kan antas att det ackumulerade beloppet av uppvärderingar kan bibehållas. Skall tillgången däremot säljas under överskådlig tid skall den bolagsskatt som då uppkommer tas upp som latent skatteskuld.

Supplementär inflationsredovisning

I en not till årsredovisningen skall visas hur mycket det egna kapitalet har ökat i konstant penningvärde mätt med allmänt konsumentprisindex. Ingående eget kapital enligt balansräkningen och nyemissioner omräknas till penningvärdet vid slutet av året och reduceras med utdelningen för året. Därefter framkommer den reala vinsten (förlusten) för aktieägarna förutom utdelningen.

Vidare skall i en annan not finnas en analys av inflationsvinster och -förluster på monetära tillgångar och skulder också denna gjord med konsumentprisindex.

Avslutande kommentarer

Inflationsredovisning har diskuterats framför allt bland teoretiker sedan i varje fall 1920-talet. Den modell engelsmännen tycks ha fastnat för har påtagliga likheter med den s k organiska principen som presenterades i Tyskland 1929 av Schmidt (Der organische Tageswertbilanz) och som Oskar Sillén tog upp i undervisningen vid Handelshögskolan i början av 1930-talet.

Nu har man i England tydligen definitivt tagit ställning för en redovisning som sätter återanskaffningsvärdena i centrum. I Holland har denna typ av redovisning varit accepterad sedan lång tid. I USA pågår diskussionen, SEC (Securities and Exchange Commission, dvs övervakningsmyndigheten för aktiebörserna) har under 1976 kommit med en föreskrift att alla större börsnoterade företag (dvs med en summa inventeringar i lager och anläggningar på minst 100 milj dollar) skall som supplementär information tala om lagrets och anläggningarnas ”current replacements cost” och anläggningarnas återanskaffningsvärde efter värdeminskning liksom också varukostnaden till återanskaffningsvärde på försäljningsdagen och kalkylmässiga avskrivningar. Detta gäller redan från 1977. Inom FASB pågår också arbete med inflationsredovisning.

Hans Edenhammar, auktor revisor