Vinst/förlust på monetärt nettokapital

För att kunna illustrera inflationseffekterna i resultatredovisningen måste vinst/förlust på monetärt nettokapital beaktas. Innebörden av begreppet ”den monetära effekten” behandlas i denna artikel av auktor revisor Clas Blix som är medlem i den undergrupp till redovisningskommittén, som fått i uppdrag att presentera underlag för en eventuell rekommendation avseende ”inflationsredovisning”.

Redovisning byggd på historiska anskaffningskostnader är i tider av kraftig inflation behäftad med allvarliga brister. Redovisat resultat och redovisad ställning kan vara missvisande. Därom är de flesta av oss ense. Formerna för att avhjälpa eller motverka detta har diskuterats intensivt under 70-talet bland företagsekonomer, finansanalytiker och revisorer. Någon enighet eller likformighet har icke ännu vunnits.

I Sverige förekommer i årsredovisningarna för många av våra större företag under senare år information om inflationens (och specifika prisutvecklingars) effekter som kompletterar eller är inbyggd i den ”historiska” redovisningen. Vad som då står i förgrunden är redovisning av avskrivningar beräknade på återanskaffningskostnader (nupriser) av anläggningstillgångar – se Reidar Peters artikel i detta nummer – och redovisning av skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnad (nu pris) på sålda varor, (”lagervinster”) – se Sten Fagerkvists artikel i föregående nummer av BALANS. Detta är ju också två viktiga komponenter i resultaträkningen. Det som saknas för att i huvudsak illustrera inflationseffekterna i resultatredovisningen är vinst/förlust på monetärt nettokapital, den monetära effekten. Denna artikel avser att behandla innebörden av detta begrepp.

VAD ÄR VINST/FÖRLUST PÅ MONETÄRT NETTOKAPITAL

Vad förstås med vinst/förlust på monetärt nettokapital? Det kan illustreras med ett exempel. Ett bolag har vid ingången, då kapitalet inbetalades, och utgången av året denna balansräkning. (Se figur 1)

Figur 1

Om inflationen är 10 % och ingående monetära poster omräknas till köpkraften vid utgången av året blir de monetära tillgångarna 55 och skulderna 66. Detta beror på att posterna vid årets början representerade en högre köpkraft. Således har köpkraften hos de monetära tillgångarna under året sjunkit 5, (10 % av 50 från 55 till 50), medan skulderna sjunkit 6 (10 % av 60, från 66 till 60). Nettoskillnaden är 1, i detta fall en vinst. Det monetära nettokapitalet (50 – 60) kan återbetalas i enheter med lägre köpkraft.

Om båda balansräkningarna uttrycks i penningvärdet vid utgången av året skulle alltså det ingående monetära nettokapitalet anges till -11 (1.10 (50 – 60)). Vid årets slut kvarstår endast -10. Uttryckt i samma penningvärde har skulder reducerats, en ”vinst” har framkommit. Ofta är situationen mer komplicerad än i detta exempel, men allmänt sett kan posten vinst/förlust på monetärt nettokapital uträknas som förändringen i köpkraft under året x genomsnittet av monetärt nettokapital under året.

Man kan också beräkna nettoeffekten på de andra balansposterna: realtillgångar resp eget kapital. Nettoeffekten av värdeförändringen på realtillgångarna, 5 (10 % av 50), minus köpkraftsförlust hos egna kapitalet, 4 (10 % av 40) blir densamma. Samma nettoeffekt erhålles givetvis endast då värdeändringen på realtillgångarna överensstämmer med allmänna prisutvecklingen. Denna variant återkommer jag till senare, den har bl a ansetts hanterligare av dem som förordar beaktande av den specifika prisutvecklingen. Så mer om specifik prisutveckling senare.

CPP-REDOVISNING

Den första av ovanstående varianter (den som räknar på monetärt netto) lanserades i förslag till rekommendationer från de engelska och amerikanska revisorsorganisationerna till supplementär inflationsjusterad redovisning baserade på allmän köpkraftsförändring (sk CPP, Current Purchasing Power). Den fulla effekten, oftast intäkt, skulle intagas i resultaträkningen och ingå i redovisad vinst. Posten skulle särredovisas.

Rekommendationerna mötte kritik bl a på denna punkt. Det ansågs att begreppet vinst/förlust på monetärt nettokapital, som inte motsvarade någon betalning, (invändningen kritiserad av Cecilia V Tierny, Journal of Accountancy, sept 1977) var svårt att förstå. Vidare ledde det till missbedömningar av resultatet m h t olika skuldsättningsgrad. Slutligen ansågs vinsten icke utgöra det direkta uttrycket för utdelningsbart belopp. I resultatet kom ju att ingå vinst också på långfristig upplåning, en vinst som först långt fram i tiden skulle komma att realiseras.

I vissa varianter i praktisk tillämpning av CPP-redovisning har posten intagits som justeringspost till räntenettot. Nominalränta innefattar vanligtvis ett inflationselement. Genom att i den inflationsjusterade redovisningen mot nominalräntan ställa posten vinst/förlust på monetärt nettokapital kan redovisat räntenetto sägas få ett mer reellt innehåll (jfr Sven-Erik Johanssons artikel i BALANS nr 4/1975).

Bolag med olika skuldsättningsgrad får olika stora effekter på sitt ”historiska” resultat till följd av dessa monetära effekter. Motsvarande olikhet åt motsatt håll har givetvis räntenettot vid en jämförelse mellan bolag. Företag med hög andel externt kapital kan förbättra avkastningen på det egna kapitalet, men utsätter sig samtidigt för större risker. Särskilt betänkligt har det ansetts vara, om företag med låg soliditet med inflationsjusterad redovisning redovisar stora monetära vinster (även om det utgör en motpost till räntan) och om denna vinst till alla delar anses utdelningsbar. Detta skapar osäkerhet om resultaträkningen framlägges med det dubbla syftet att mäta utfallet av verksamheten och utdelningsbar vinst.

Olika lösningar för att komma till rätta med en sådan ofullkomlighet i CPP-redovisning lanserades. Som alternativ till att i helhet beakta den monetära vinsten har föreslagits dels en uppdelning i resultaträkningen av posten på lång- resp kortfristig del, dels att endast kortfristiga nettoskulder får beaktas (eller att hela nettoskulden får beaktas, men andelen avseende långfristiga lån fonderas). Att icke alls i resultaträkningen redovisa dessa effekter har också övervägts, vilket närmare utvecklas nedan.

CCA-REDOVISNING

Kritik riktades mot CPP-redovisning även på andra punkter. Tendensen kom (tillfälligt?) att gå mot redovisning justerad för förändring i specifik köpkraft. Återanskaffningskostnaden (nypris) på ianspråktagna insatsvaror och anläggningstillgångar ansågs utgöra bättre underlag för informationen. Bibehållande av kapaciteten blev ledstjärnan, ej köpkraften. Längst i detta avseende har man gått i England, där ett rekommendationsförslag, ED 18 1976, lanserade sk CCA-redovisning (Current Cost Accounting) som t o m helt skulle ersätta redovisning i historiska kostnader. ED 18:s resultatbegrepp belastas med nupris vid försäljningen på sålda varor och avskrivningar på återanskaffningskostnaden av anläggningstillgångar. Det beaktar inga monetära effekter, innehåller inga värdeändringar på realtillgångar (holding gains/losses). Via en särskild dispositionsräkning (Appropriation Account) förs de specifika värdeändringarna direkt till/från omvärderingsfonder under eget kapital.

I not jämförs sedan den totala förändringen under året av egna kapitalet med den allmänna köpkraftsförändringen under året beräknat på ingående eget kapital enligt följande.

ED 18, not avseende:

Förändring av eget kapital efter beaktande av köpkraftsförändring:

Detta liknar, om ej i detalj uppdelat, den andra metod som inledningsvis presenterades för beräkning av monetära effekter.

Modellen utgick från värdeändringen på realtillgångar och jämförde den med köpkraftsförändringen hos egna kapitalet. Fördelen är uppenbar då fråga är, som här, om omräkning sker efter specifika prisändringar. Uppställningen kan inte anses helt lyckad. Två vinstbegrepp introduceras: vinst/förlust för året efter beaktande av (den allmänna) köpkraftsförändringen före och efter föreslagen utdelning, inget av dem igen kända från resultaträkningen. Dessutom ingår ju såväl ”rörelseresultat” som ”holding gains/losses” till här ej särredovisade belopp i det utgående kapital som jämförs med köpkraftsjusterat ingående kapital.

Till yttermera visso kräver förslaget i not en analys av vinst/förlust på monetärt nettokapital fördelat på enligt följande:

Analys av vinst/förlust på monetära tillgångar och skulder efter beaktande av köpkraftsförändring hos pengar:

Beaktande av köpkraftsförändringen har gjorts med användande av konsumentprisindex (1949:100). 197x-01-01 var index y och 197x-12-31 z.

Summan av detta eller någon enskild post är ju icke direkt avstämbar mot någon uppgift i tidigare nämnda not, där förändringen i egna kapitalets allmänna köpkraft illustreras. Inte ens i den mycket utförliga handledning som utarbetats kring ED 18 behandlas om och hur kvittning mellan monetär tillgång och skuld skall ske. Posten Övriga kommer att innehålla nettot av poster som vardera kan vara betydligt större än de särredovisade.

ANDRA MODELLER

Det ansågs (sommaren 1977) icke f n lämpligt att upphöja ED 18 till rekommendation i sin nuvarande form. I stället har man i England nyligen utgivit en förkortad rekommendation om supplementär information, som skall gälla tills vidare (Interim Report). I denna föreslås en särskild uppställning i t ex not. Här presenteras ett exempel visande relevant del av uppställningen. (Se figur 2)

Figur 2

Nuprisredovisning

I det fall nettomonetära tillgångar finnes skall den negativa posten betecknas ”Justering för nettomonetära tillgångar”. Beloppet beräknas med köpkraftsindex på genomsnittligt belopp. Innebörden av detta är att justeringen för värdeminsknings- och varukostnad får reduceras till den del realtillgångarna finansierats med främmande kapital och att risk för monetär förlust bara behöver bäras till den del som finansierats med eget kapital. Parallell till detta resonemang finns i förslag som diskuterats i Tyskland.

Hur denna nya engelska rekommendation skall mottagas/tillämpas i praxis återstår att se, klart är dock att man avser att illustrera den monetära effekten.

I de bestämmelser rörande redovisning av inflationseffekter som utgivits av SEC (Securities and Exchange Commission) för större bolag i USA har icke intagits något om monetära effekter. Omarbetning har dock aviserats.

UTVECKLINGEN I SVERIGE

Här i Sverige har Bröms-Rundfelt, Inflationsredovisning, Industriförbundet 1974, lanserat en intressant lösning. I den resultaträkning som föreslås redovisar man de specifika prisfluktuationseffekterna för sig, före skatt, och låter sedan resultatet påverkas också av allmän köpkraftskorrigering på eget kapital. Detta kan sägas vara en bruttoredovisning enligt inledningsvis nämnda andra variant.

Mats Åkerblom: Inflationsjustera Din årsredovisning, Studentlitteratur 1977, låter i sin modell (Fortia) realiserade värdeändringar ingå i resultatet, men reducerar senare detta med bl a den del av värdeändringen som med hänsyn till finansieringspolitiken icke anses kunna utdelas.

De större bolagen i Sverige redovisar, som framgår av Sten Fagerkvists och Reidar

Peters artiklar, i allmänhet på ett eller annat sätt skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnad på sålda varor och avskrivningar beräknade på återanskaffningskostnaderna. Denna information lämnas ofta i not eller bokslutskommentar.

Härigenom gör man det möjligt att uppställa ett resultat före finansiella kostnader och intäkter som beaktat prisändrings- och inflationseffekter på förbrukade varor och produktionsmedel. Detta begrepp kan användas bl a som effektivitetsmått och för beräkning av avkastningen på totalt sysselsatt kapital.

Vid beräkning av räntabiliteten på egna kapitalet måste dock ränteposten beaktas. Att belasta resultatet efter avskrivningar med fulla nominella räntor kan, som tidigare angivits, ge felaktiga tolkningar. emellertid är man bland de större svenska företagen uppenbarligen tveksam till om och hur de monetära effekterna/köpkraftsförändringen av eget kapital därvid skall beaktas. Det är förhållandevis få av de större företagen i Sverige som lämnar information om de monetära effekterna/köpkraftsförändringen av det egna kapitalet. Uppskattningsvis 10 – 20 av de börsnoterade bolagen (motsv) gör det, men någon fullständig kartläggning har icke ägt rum.

Bland dem finner man också flera lösningar. Några bolag med omräknade resultaträkningar redovisar den monetära effekten i speciell post (t ex Monark, SCA), medan andra i bokslutskommentarer eller noter angivit beloppet (t ex Euroc, Gränges). Flera bolag har verbalt angivit eller antytt storleksordningen (t ex Bofors, Esselte, Fläkt, Incentive).

Kanske kan man vad avser rekommendationer och praxis i främst England och USA inom detta område vänta en intressant utveckling, som vi i Sverige har all anledning att följa.

Clas Blix, auktor revisor