Koncernredovisningsrekommendationen och det nya utkastet till denna

I detta nummer (närmast efter detta inlägg) återfinnes FARs redovisningskommittés nya utkast till skriften ”Metodproblem vid upprättande av koncernredovisning”, publicerad i senaste ledamotsförteckningen som ”förslag till rekommendation”. Det nya utkastet presenteras här av auktor revisorn, adjungerade professorn Per V A Hanner, som är en av redovisningskommitténs ledamöter.

Normalt brukar det inte ta många år från det första utkastet till en av FARs redovisningsrekommendationer till dess utgivning som färdig rekommendation. Ofta har hela processen genomförts på mindre än ett halvår, under vilket redovisningskommittén först hunnit avbeta flera utkast, föreningens styrelse granskat det sista av dessa, utkastet varit utsänt på remiss till föreningens ledamöter och styrelsen slutligen fastställt rekommendationen.

Man kan då fråga vad det kan vara för fel på den epistel om ”Metodproblem vid upprättande av koncernredovisning”, som nu varit publicerad i FARs ledamotsförteckningar 1971 t o m 1976 – sistnämnda år i omarbetad och utvidgad form – utan att ändå bli mer än ett ”förslag till rekommendation”. Svaret på denna fråga är att det förhoppningsvis inte varit några större fel på den – det skulle i så fall vara att den i versionen 1971–75 känts något ofullständig – utan att andra överväganden förklarat denna behandling. Anledningen till att man 1971 valde att publicera ”rekommendationen” som ett utkast var att det då stod klart att den i motsats till övriga rekommendationer ej kunde beräknas leda till allmän efterföljd förrän efter en flera år lång övergångstid. Avsikten med publiceringen som utkast var att man härigenom ville ”påskynda den i svensk praxis pågående övergången till riktigare koncernredovisningsmetoder”, såsom det påpekades i en ingress till den ursprungliga versionen.

Att denna verkan har uppnåtts genom publiceringen är obestridligt. Fastän grundtankarna i utkastet alls icke var nya 1971 utan väl kända i svensk litteratur sedan 1940-talets slut, är det under 1970-talet som den stora strömmen av omläggningar till de rekommenderade metoderna kommit. Härtill har givetvis bidragit att texten gett underlag för FARs koncernredovisningskurser och för undervisningen på andra håll.

Den version, som intogs i ledamotsförteckningen 1976, innehöll flera nyheter, varav de viktigaste var:

1. Ett helt nytt avsnitt om omräkningen av utländska dotterföretags redovisningar.

2. En översyn av terminologin: ”förvärvsvärdemetoden” ändrades till ”förvärvsmetoden” och begreppet ”poolingmetoden” infördes. Den senare hade förut bara kallats för ett ”undantagsfall”. Genom ändringarna erhölls en svensk parallell till ”purchase method” och ”pooling of interests method”.

3. Genom tillägg av några nya stycken utvidgades redogörelsen för förvärvsmetodens tillämpning.

4. Texten anslöts till 1975 års aktiebolagslag.

Det året upphöjdes aktstycket från ”utkast” till ”förslag till rekommendation”. Det förhållandet att texten anknöt till en ännu icke ikraftträdd lag skulle i vart fall ha förhindrat att man då gick längre.

Vad som nu publiceras i BALANS är ett nytt utkast från redovisningskommittén. Till detta har i skrivande stund föreningens styrelse icke tagit ställning. Det är sålunda ännu icke möjligt att uttala i vilken form ”koncernredovisningsrekommendationen” kommer att publiceras i nästa års matrikel. Det nu framlagda utkastet kommer bl a att diskuteras vid FARs revisorsdagar i slutet av november.

Det nya utkastet

Betydande delar av det nya utkastet är helt eller nästan helt oförändrade sedan närmast föregående upplaga. Detta gäller bl a inledningen, redogörelsen för poolingmetoden, avsnitt 3 om förvärv och avyttring av dotterföretag under löpande år och avsnitt 4 om omräkningen av utländska dotterföretags redovisningar.

På åtskilliga punkter har gjorts mindre tillägg och justeringar av texten. Den stora förändringen gäller emellertid redogörelsen för förvärvsmetodens tillämpning.

Vid utarbetandet av den första versionen av texten – 1971 års – ansåg textförfattarna, den dåvarande Stockholms-sektionen av redovisningskommittén, att det var bäst överensstämmande med stilen i föreningens övriga rekommendationer att endast redovisa de grundläggande idéerna bakom förvärvsmetoden. Man ansåg, att om detta gjordes på ett tillräckligt klart sätt borde lösningen av de tekniska problemen (”koncernredovisningens bokföringsteknik”) vara helt självklar. Efter hand har man måst konstatera, att denna förhoppning icke helt infriats. Det har blivit uppenbart att det i praxis uppstått många varianter när det gäller lösningen av olika tekniska problem. Man har också fått se årsredovisningar, där ”förvärvsmetoden” angetts ha blivit tillämpad men där den slutliga lösningen inte har den avlägsnaste likhet med vad åtminstone redovisningskommittén tänkt sig. Det enda som i dessa fall har varit igenkännbart är att förvärvat eget kapital eliminerats, men detta är ju bara en detalj i metoden.

Erfarenheterna från bl a kursverksamheten hade visat att en klar brist i den första versionen var att den inte berörde frågan om hur man skulle behandla den latenta skatteskulden på obeskattade reserver. Det är ju vid analys av ett förvärvat dotterföretag ofta just betr varulagret, som man finner att koncernens anskaffningskostnad måste anses överstiga dotterföretagets bokförda värde efter avdrag för dess lagerreserv. Investeringsfonderna erbjuder ett motsvarande problem vid analysen. Skall de räknas med i förvärvat eget kapital helt, till ungefär hälften eller inte alls? För att råda bot på osäkerheten i detta avseende infördes i den år 1976 publicerade upplagan ett stycke om de obeskattade reserverna och latenta skatteskulderna på dessa. I anslutning härtill insattes ett annat stycke som innehöll en påminnelse om att avskrivningar på koncernmässiga ”övervärden” inte är avdragsgilla och att detta behövde beaktas vid beräkningen av koncernens anskaffningskostnad antingen genom en ”nettometod” eller genom en ”bruttometod”.

Dessa två stycken (i 1976 års ledamotsförteckning de två längre styckena på sid 104) visade sig inte lätta att på lämpligt sätt infoga i den tidigare mera översiktliga texten om förvärvsmetoden. De innebar också att en fråga av mera teknisk natur blev behandlad medan däremot andra av kanske lika stor vikt förbigicks. Och såsom ovan sagts har det nog blivit en väl stor flora av lösningar på åtskilliga viktiga tekniska frågor, vilket inte kan vara önskvärt, då det leder till ojämförbarhet mellan olika företag. Detta leder tanken till att texten borde utvidgas med ett större tekniskt avsnitt om förvärvsmetodens tillämpning, så att en större enhetlighet kunde uppnås i praxis.

Inom redovisningskommittén var det Hans Edenhammar som framförde denna tanke och sedan han också framlagt ett utmärkt första utkast till text blev kommittén snabbt ense om att detta var en lämplig lösning. Den fortsatta bearbetningen av idén visade att det inte blev lämpligt att intaga denna utvidgade redogörelse för tekniken på den plats i avsnittet ”överväganden”, där förvärvsmetodens grundprinciper presenteras. Det skulle ha lett till en klar obalans i texten. Kommittén stannade därför i sitt förslag vid den lösningen, att det tekniska avsnittet överförs till en bilaga med rubriken ”Tekniska anvisningar för tillämpning av förvärvsmetoden”. För att inte det misstaget skall behöva upp komma, att bilagan skall betraktas som mindre betydelsefull och vägledande än texten i övrigt, har i huvudtextens avslutande rekommendationer insatts ett särskilt stycke, av vilket framgår att även bilagan gäller som rekommendation.

A, B och FE

Ett sätt att beskriva huvudpunkterna i de ”tekniska anvisningarna” på ett överskådligt sätt kan vara följande. Vi rör oss med tre grundläggande storheter/belopp:

A = anskaffningskostnaden för aktierna

B = aktiernas bokförda värde

FE = förvärvat eget kapital

och med eventuella differenser mellan dessa storheter.

I anvisningarna definieras först FE, varvid påpekas att eget-kapital-delen av obeskattade reserver skall medräknas i FE. Denna andel anges som ”ungefär hälften”, vilket medger att man antingen räknar med en mera exakt skatteprocent, t ex 55 %, eller avrundar till 50 %, vilket innebär en liten neddiskontering.

Behandlingen av differensen mellan storheterna A och FE är ju kardinalpunkten i förvärvsmetodens teknik. Av anvisningarna framgår, att denna differens inte får lämnas oanalyserad som ett odefinierat ”övervärde” i koncernbalansen, vilket man tyvärr då och då ser. Vad skulle det vara för slags tillgång? Den vid aktieförvärvet gjorda analysen skall visa vilka tillgångar (eventuellt också skulder), som kan anses ha förvärvats av koncernen till annat värde än det hos dotterföretaget bokförda. Vad som ej kan hänföras till specifika tillgångar (skulder) – givetvis inkl specifika immateriella tillgångar – får lov att redovisas som goodwill resp ”badwill”. Anvisningarna inskärper sedan vikten av att koncernmässiga övervärden och goodwill avskrives och att dessa avskrivningar belastar rörelseresultatet och inte t ex upptas som bokslutsdispositioner. Betalar man ett aktieförvärv dyrt, så skall detta också komma till synes som en belastning av resultatet.

Storheterna A och FE är ju på visst sätt ”heliga tal”, ty de skall elimineras i alla framtida koncernbalansräkningar. Anvisningarna klargör emellertid, dels att det finns fall, då både A och FE i fortsättningen skall reduceras med ett lika stort belopp (moderbolaget har som utdelning tagit hem en del av det förvärvade kapitalet), dels att även om FE är ett fast totalt belopp dess fördelning på olika poster vid elimineringen i framtida koncernbalansräkningar måste rätta sig efter de förändrade förhållandena i dotterföretaget. Sådana ändrade förhållanden kan vara upplösning av en förvärvad obeskattad reserv eller överföringar, som dotterföretaget gjort till bundet eget kapital.

Vid förvärvet av dotterbolagsaktier är ju storheterna A och B identiska. (Detta gäller åtminstone om man bortser från förvärv som gjorts genom apportemission med ”för låg” emissionskurs, en fråga till vilken jag återkommer längre fram.) Senare kan de emellertid komma att skilja sig åt beroende på ned- och uppskrivningar av aktierna. Hur man skall göra i detta fall har icke behandlats i tidigare versioner. Det är ju differensen A–FE som skall elimineras enligt förvärvsanalysen, inte differensen B–FE. Följaktligen måste differensen A–B behandlas separat. De tekniska anvisningarna klargör att uppkomsten av denna differens A–B inte har något med koncernresultaträkningen att göra. En nedskrivning i moderbolaget av dotterbolagets aktier berör endast moderbolagets resultaträkning. I koncernredovisningen är en ”nedskrivning av aktier i dotterbolag” en otänkbar kostnadspost (tyvärr ändock då och då påträffad i praxis), eftersom den är intern inom koncernen. Man kan ju inte i koncernresultaträkningen visa nedskrivning av en tillgång som inte finns i koncernbalansen. Ej heller är uppskrivning av dotterbolagsaktier någon resultatpost i koncernen.

Däremot kan ned- och uppskrivningar av dotterbolagsaktier påverka fördelningen av koncernens kapital på bundna och fria reserver. Lagen lägger stor vikt vid en riktig gränsdragning för vad som är fritt eget kapital. Tekniska anvisningarna innehåller följaktligen redogörelse för synpunkter att beakta vid inplaceringen av differensen A–B som tilläggs- resp avdragspost vid bundna resp fria reserver.

Genom denna redogörelse för behandlingen av differensen A–B bör det vara klart, att det icke är möjligt att smita från att behandla avskrivningen av bl a goodwill som en rörelseresultatbelastande post genom att moderbolaget gör en engångsnedskrivning av dotterbolagsaktierna och under något slags beteckning upptar denna nedskrivning i koncernresultaträkningen som ”bokslutsdisposition” eller gör en motsvarande uppskrivning av andra anläggningstillgångar. Den ”tekniken” har tyvärr kunnat observeras i praxis i ett antal fall.

Vad finns inte med i rekommendationen?

Det klargörs redan i inledningen till förslaget till rekommendation att denna inte behandlar alla metodproblem. Givetvis ingår inte elementa på koncernredovisningsområdet – dessa förutsättes bekanta. Några problemområden har vid olika tillfällen varit uppe för diskussion i kommittéarbetet såsom eventuellt lämpliga att intaga i rekommendationen. Vilka dessa är och varför de ej har tagits upp skall nu redovisas.

1. Om ett dotterbolag förvärvas genom en apportemission i moderbolaget, kan ett fiktivt lågt anskaffningsvärde komma att bli redovisat i moderbolaget. Antag att moderbolaget anser ett bolag vara värt 1,8 mkr och som likvid utger 10.000 nya aktier å nom 100 kr, eftersom marknadsvärdet på moderbolagets aktier är 180 kr. Om nu, såsom så ofta sker, emissionskursen på apportemissionen sätts till 100 eller 120 kr, blir apportegendomen, dotterbolagsaktierna, bokförd till 1,0 resp 1,2 mkr. För att rätt anskaffningskostnad skulle blivit redovisad hade emissionskursen måst sättas till 180 kr. Problematiken kring fastställandet av emissionskursen vid apportemissioner behandlades i ett utkast till särskild redovisningsrekommendation, som var utsänt på remiss inom FAR i slutet av 1971. Utkastet ledde ej till någon rekommendation. Eftersom denna fråga om emissionskurs vid apportemission inte är enbart eller ens huvudsakligen ett koncernredovisningsproblem, har det inte ansetts lämpligt att lägga in behandlingen därav i koncernrekommendationen. Inom redovisningskommittén har vi den uppfattningen, att förvärvsmetodsanalysen bör bygga på ett riktigt värde för storheten A, dvs i exemplet ovan 1,8 mkr. Skillnaden mellan detta A och det B, som blir det fiktiva värdet av anskaffningskostnaden, får då behandlas såsom en bunden reserv, eftersom den motsvarar den icke redovisade överkursen och i vart fall icke representerar något utdelningsbart kapital.

2. Frågan om redovisning vid fusion av helägt dotterbolag i koncernredovisning enligt förvärvsmetoden kunde ju vara intressant. Det är emellertid bara att konstatera att lösningen är så ytterligt enkel på koncernplanet. Såsom varande en rent intern transaktion får fusionen ingen som helst inverkan på vare sig koncernens resultaträkning eller dess balansräkning, med undantag för att i den sistnämnda något belopp kan bli flyttat mellan bundna och fria reserver. Redovisningsproblemet ligger snarare på moderbolagsnivå men även där är lösningen ganska given om man tillämpar samma grundidéer som i förvärvsmetoden.

3. Slutligen kunde man tänka sig att i rekommendationen behandla en del frågor om redovisningen av minoritetens intresse i kapital och resultat. Vad skall minoritetsintresset kallas i koncernbalansen och var i denna skall det sättas in? I vilken utsträckning bör man kräva att minoritetsandelen i olika resultatbegrepp – t ex resultat före extraordinära poster eller resultat före bokslutsdispositioner – anges? Åtminstone tills vidare har dock dessa frågor ansetts vara så mycket enklare än de i rekommendationen medtagna, att de lämnats utanför.

Det skall också här nämnas att frågan om koncerndefinitionen med hänsyn särskilt till de s k 50/50-bolagen ansetts böra behandlas på annan plats. Eventuellt intas uttalande härom i den nya redovisningsrekommendationen nr 1.

Polemik i lärobok

FARs redovisningskommitté är naturligtvis angelägen om att till prövning upptaga alla förslag till ändringar av rekommendationer och förslag till rekommendationer. Kommittén har därför med intresse konstaterat att ekon dr Lennart Eriksson i den nya tredje upplagan av sin lärobok Koncernredovisning, som utkom i september 1976, visserligen refererar föreningens förslag till rekommendation och har en uppläggning av framställningen som rimmar väl med förslaget men också på åtminstone fem punkter anmäler avvikande mening. Fyra av dessa har sammanställts till ett särskilt avsnitt av boken (s 70–75), den femte återfinnes på s 80 i boken.

Ingen av dessa fem punkter har föranlett redovisningskommittén att ändra texten i rekommendationen. Med hänsyn till att dr Erikssons bok kommer att bli mycket använd som lärobok kan det vara lämpligt att på detta ställe förklara varför vi ansett att den inställning kommittén och styrelsen tidigare kommit till i dessa punkter är den riktiga. Dock måste jag be om ursäkt för att det till stor del blir en upprepning av ett tidigare replikskifte mellan dr Eriksson och mig (Ekonomen nr 2/75).

1. Enligt FARs text bör poolingmetoden i regel endast användas om ”det ena företaget icke är helt dominerande i storlek i förhållande till det andra”. Eriksson anser det felaktigt att medtaga detta storlekskriterium och påpekar att det inte finns med i motsvarande amerikanska regel. Kommittén anser däremot att storleksregeln är lämplig, och att den i viss utsträckning kan ersätta de många andra spärregler som amerikanarna satt upp. Att det är viktigt att dra snäva gränser för användningen av poolingmetoden visade den amerikanska utvecklingen under 1960-talet. Typiska missbrukare av poolingmetoden var då konglomeratföretag, som i rask takt genom utgivande av egna aktier absorberade det ena mindre företaget efter det andra. (Åtskilliga paralleller till dessa konglomerat kan vi se i svenskt näringsliv.) Vid poolingmetoden behöver betalda övervärden och goodwillvärden inte belasta rörelseresultaten. Ändock föreligger här ingen större skillnad mot den situation då förvärvsmetoden bör tillämpas. Att förvärvet skett genom apportemission har inte inneburit någon förändring av makten i det förvärvande företaget, då det förvärvade företaget är förhållandevis litet. Poolingmetodens tillämpning bör därför enligt kommitténs mening begränsas till just de fall, då förvärvsmetoden faktiskt ter sig onaturlig med hänsyn till de ”sammanslagna” företagens relativa jämbördighet.

2. Elimineringen av dotterbolagsaktiernas bokförda värde vid poolingmetoden sker enligt FARs text i första hand mot dotterbolagets bundna egna kapital, i andra hand mot dotterbolagets och den övriga koncernens fria egna kapital. Denna teknik är identisk med vad som kallats ”bundetkapital-metoden”. Eriksson påstår för det första, att detta sätt att göra elimineringen icke är egentlig poolingmetod, vilket är obegripligt eftersom begreppet poolingmetod givetvis hänför sig till värderingen av tillgångar och skulder och ej till aktieelimineringen. För det andra vill Eriksson göra elimineringen i första hand mot dotterbolagets aktiekapital, i andra hand mot hela koncernens bundna reserver och först om dessa ej räcker till mot koncernens fria reserver. Erikssons idé synes då vara, att koncernbalansen bör som fritt eget kapital om möjligt visa det belopp som utgör summan av moderbolagets och dotterbolagets var för sig visade fria egna kapital. Detta kan synas vara en riktig tanke, men felet i Erikssons poolingeliminering framträder klart i de fall då de bägge elimineringsmetoderna ger olika resultat, nämligen då aktierna i dotterbolaget är bokförda till högre belopp än däremot svarande bundet eget kapital i dotterbolaget. I dylikt fall leder vid Erikssons teknik intagandet av ett nytt dotterbolag som skall ”poolas” till att det bundna egna kapital, som tidigare funnits i koncernen, plötsligt minskar. Detta är i och för sig omotiverat men alldeles särskilt klart framträder detta i ett exempel på s 68 i Erikssons bok, där det bara finns ett dotterbolag och resultatet då givetvis blir att koncernen visar ett mindre bundet eget kapital än moderbolaget. Definitionen av fritt eget kapital är ju att det är utdelningsbart, och det är därför en orimlighet att koncernens bundna egna kapital kan understiga moderbolagets.

3. Eriksson opponerar mot rekommendationen att goodwill som framkommer vid förvärvsmetodens analys skall avskrivas enligt ”de allmänna grunder som gäller för avskrivning av goodwill (jfr 17 § bokföringslagen)”. Han vill lämna goodwillen oavskriven till tidpunkt ”då den förvärvade goodwillen ej täcks av (dotterföretagets) totala goodwill på balansdagen, dvs upparbetad och förvärvad goodwill”. Eljest, menar han, belastas koncernens resultat dubbelt, dels med avskrivningen på förvärvad goodwill, dels med löpande utgifter för vidmakthållandet av denna goodwill. Denna invändning kan det väl vanligen, om också inte alltid, ligga något i, men mot denna nackdel står tre motiv som stöder FARs inställning att goodwill skall avskrivas: 1) man bör ha samma värderingsprinciper i koncernredovisning som i ett enskilt bolags redovisning och även om det inte klart framgår av lagtexten bör koncernredovisningen därför vara underkastad samma balansvärderingsregler som lagen eljest föreskriver; 2) det skulle vara ytterst besvärligt att på varje balansdag bestämma det goodwillvärde dotterbolaget har; 3) slutligen leder Erikssons metod till att när det plötsligt går dåligt för dotterbolaget drabbas koncernen på en gång av dess förlust (resp minskade vinst) och av en goodwillnedskrivning. Det är särskilt tråkigt att Eriksson i sin lärobok i denna och nästa punkt lanserar egna idéer eftersom bokens exempel på dessa punkter inte ger vad läsare och kursdeltagare skulle behöva.

4. Eriksson vill inte ha någon redovisning av ”latenta skatteskulder” (och tydligen inte medräkna någon del av obeskattade reserver i förvärvat eget kapital). I detta avseende kan jag hänvisa till Lennart Erikssons inlägg i BALANS nr 7 i år och Hans Edenhammars svar i nr 8.

5. Slutligen uttalar sig Eriksson kritiskt över sista stycket av avsnittet om kursomräkning, där ett försiktigt förfarande tillrådes för att inte orealiserade kursvinster skall redovisas. Han anser detta vara överdriven försiktighet och säger att ”försiktighetsprincipen” i värderingssammanhang bara bör tillämpas i ”de fall, där det finnes uttryckliga lagföreskrifter eller där det eljest kan motiveras med hänsyn till god redovisningssed”. Är det verkligen obekant för dr Eriksson att både lag och god sed i detta land förutsätter realisation för redovisning av valutakursvinster? Se f ö exemplet i nästa avsnitt nedan.

Omräkningen av utländska dotterföretags redovisningar

Det avsnitt om omräkningsmetod, som lades in i rekommendationsförslaget förra året, tycks ha varit välkommet. Detta är också naturligt, eftersom ”monetary-nonmonetary-metoden” har en sådan uppenbar stringens i konstruktionen. Den är också den enda som leder till en framräkning av kursvinst resp kursförlust på monetära poster, så att dessa kan redovisas som resultatelement i koncernresultaträkningen.

Intressant är f ö parallelliteten mellan denna kursomräkningsmetod och indexmetoden för inflationsredovisning. Om det kan antagas som i grova drag korrekt att anse valutakursändringar som utslag för skillnaden i inflation mellan olika länder, kan man säga att om ett svenskt moderbolag omräknar sina utländska dotterbolags redovisningar med monetary-nonmonetary-metoden konverteras det hela till svensk inflationstakt. Man skulle sedan, utan att det blir alltför fel, kunna på koncernredovisningen lägga en inflationsredovisning av indexkaraktär byggd på svenskt index och få det hela omräknat till nollinflation.

Jag är säker på att det för många skulle vara värdefullt med ett sifferexempel som visar omräkningsmetodens tillämpning. Följande enkla exempel, som jag använt i min undervisning, ger huvuddragen i metoden. Avsiktligt har valts ett fall utan varulager, eftersom ett sådant skulle kräva litet extra utvikningar och förutsättningar.

Förutsättningar i exemplet: Frost Patagonia SA grundas år 0 och uppför då ett fryshus, som står färdigt vid årets slut. Balansräkning vid slutet av år 0:

Den patagoniska pesons värde i Skr är:

Fryshuset avskrivs med 5 % per år fr o m år 1. Nedanstående balansräkningar visar beloppen i (tusental) pesos och dessa omräknade enligt monetary-nonmonetarymetoden till kronor.

Balansräkningar

Observera att beloppet för årets vinst i Skr inte framkommer genom en omräkning av motsvarande belopp i pesos utan genom saldering av balansräkningen i Skr sedan övriga poster omräknats. Hur kan nu t ex år 1 vinsten 300 pesos har blivit 790 kr? Svaret är att i kronbeloppet ingår kursvinst på monetär nettoskuld i den svaga pesovalutan. (Observera att lösningen tills vidare inte beaktat, huruvida denna kursvinst är realiserad. Detta behandlas vidare nedan.) Denna kursvinst kan framräknas på två sätt. Det ena består i att den vinst, som framkommer i Skr i balansräkningen insättes som slutsumma i resultaträkningen, varefter – övriga poster omräknats där – vinsten på den monetära nettoskulden kommer fram sedan som ett saldo.

Resultaträkningar

Denna kursvinst kan kontrolleras mot en fristående beräkning enligt följande metod:

Monetär nettoskuldsättning:

Vinst på monetär nettoskuld:

Den bild som framkommit här med kursvinsten ingående i årsvinsten måste emellertid närmare undersökas, så att vi inte redovisar en orealiserad kursvinst. För år 1 kan konstateras att det långa lånet på 3.000 pesos kvarstår obetalt vid årets slut. Den beräknade kursvinsten på detta lån är 600 kr (3.000 x 0,20). Här rör det sig alltså om en orealiserad kursvinst och enligt rekommendationsförslaget bör antingen 545 eller 600 – beroende på hur försiktig man är och på hur långt man vill gå i sin analys – tills vidare reserveras, vilket betyder att motsvarande belopp inte ingår i koncernens resultat för år 1. År 2 har en större amortering skett på det långa lånet och den kursvinst, som faller härpå (under år 1 och 2) kan redovisas som realiserad. Som synes kan det redan i ett så här enkelt exempel vara vissa svårigheter med att renodla realiserade och orealiserade kursresultat. Detta förklarar utformningen av sista stycket i rekommendationens avsnitt om omräkningsprinciper.

Avslutning

För redovisningskommittén har arbetet med just denna blivande rekommendation alltid setts som en spännande uppgift, och vi har nedlagt ett betydande arbete under årens lopp för att genom den lämna vårt bidrag till att främja utvecklingen mot riktigare koncernredovisningsmetoder. Det var på sin tid mycket lyckligt att det första arbetet gjordes just under senare hälften av år 1970. Vi hade då möjligheten att avstämma våra idéer mot arbete som samtidigt pågick på området i andra länder. Bl a gav oss publiceringen under andra halvåret 1970 i USA av APB opinions no 16 och 17, behandlande koncernredovisning och goodwillavskrivning, en bekräftelse på att de idéer vi redan varit inne på verkade hållbara. Vad som senare skett med detta ”utkast” till en rekommendation har varit kompletteringar. Vi hoppas att nyheterna i det utkast vi nu lägger fram skall visa sig lämpliga.

Slutligen några rent personliga reflektioner. Såsom FARs representant i juryn för ”Bästa Årsredovisningen” har jag årligen att läsa ca 150 årsredovisningar för huvudsakligen större företag, däribland alla börsbolagens. Trots alla förbättringar under senare år måste intrycket av koncernredovisningarna alltjämt bli att ingen bör förlita sig på en svensk koncernredovisning och särskilt dess resultaträkning utan att först studera hur den är gjord. Det finns fortfarande ett antal koncerner med helt oriktig metodik. Några exempel på felaktig metodik vid förvärvsmetoden har nämnts tidigare i denna artikel. Här kan nämnas några andra typer av fel. Det finns alltjämt några börsbolag som använder parivärdemetoden, ehuru deras situation klart indikerar förvärvsmetoden. Ett par företag av konglomeratkaraktär använder en, som det förefaller, hemmagjord metod (dock med viss anknytning till den s k ”lagberedningens metod” av 1941). I ett av dessa visas en årsvinst i koncernens balansräkning, en annan och högre i dess resultaträkning. Den sistnämnda vinsten bär ingen avskrivning på övervärden, medan koncernbalansens ”årsvinst” visar sig vara moderbolagets.

Slutligen kan nämnas en metod, använd av två börsbolag, som innebär att dotterbolag med minoritet icke medtas i sin helhet utan med den andel moderbolaget innehar (vid 60 % andel sålunda 60 % av tillgångar och skulder, intäkter och kostnader). Man konstruerar alltså en fiktiv koncern utan motsvarighet i sinnevärlden. Metoden sägs i det ena bolagets berättelse vara ”den modernaste metoden för hantering av minoritetsintressen”. Jag känner mig något överraskad, bl a emedan jag uppfann den på sittande fot då jag den 10 april 1943 tenterade skriftligt i balanslära. Givetvis ledde detta till stor bock vid svaret från professor Sillén. Andra studenter har gjort om samma prestation i tentamina för mig. Och i ett ”paper” till UEC-kongressen i Köpenhamn redovisades samma metod av en italiensk revisor, som då fick frågan om detta var en metod som accepterades i Italien i motsats till alla andra länder. Han måste då erkänna att han uppfunnit den vid skrivbordet eftersom det inte fanns någon italiensk litteratur som beskrev hur man skulle förfara med minoritetsintressen. Metoden är alltså många gånger uppfunnen och lika många gånger utdömd eftersom den leder till en fiktion.

Per V A Hanner, auktor revisor, adjungerad professor och ledamot i redovisningskommittén.