”God revisionssed i Norden i dag och på 80-talet” och ”Revisorns berättelse och påteckning av årsredovisningen” var diskussionsämnen på den XI Nordiska Revisorskongressen. Auktor revisor Björn W Markland ger här en översikt över de behandlade delämnena och belyser de synpunkter som framkom i grupperna.
När över trehundra auktoriserade revisorer från hela Norden samlas till kongress i fyra dagar ligger det rimligtvis frestande nära till hands för kongressarrangörerna att försöka pressa in så många olösta problem som möjligt i dagordningen. Tillfället återkommer ju inte alltför ofta och saldot av olösta problem på revisionsområdet bara växer, inte minst till följd av den nya lagstiftningen på det associationsrättsliga området. Det var nog åtskilliga som reste till den XI Nordiska Revisorskongressen i Reykjavik den 19–22 juli med farhågor om att man denna gång gapade över litet för mycket. Kongressens båda diskussionsämnen var nämligen, vart för sig, lika imponerande som outtömliga: ”God revisionssed i Norden i dag och på 80-talet” och ”Revisorns berättelse och påteckning av årsredovisningen”.
Om kongressen ändå blev en framgång är förklaringen tydligen att söka i den omsorg som lagts ned på förberedelserna och som givit resultat i form av en effektiv organisation av gruppdiskussionerna och väl genomtänkta skriftliga diskussionsunderlag och andra hjälpmedel för diskussionsdeltagare, gruppledare och rapportörer. De båda huvudämnena behandlades under var sin diskussionsdag. Varje dag inleddes med ett översiktligt anförande, det ena av Bertil Edlund, Sverige, och det andra av S-E Schaumburg-Müller, Danmark. Huvudämnena hade brutits ned i vartdera fem delämnen och utförliga diskussionsunderlag förelåg för alla dessa. Avrapporteringen av gruppdiskussionerna underlättades genom förberedda frågelistor. Sista konferensdagen dominerades av en redovisning i panelform av diskussionsgruppernas synpunkter.
BALANS kommer under hösten att i artikelform närmare belysa några av de ämnen som diskuterades på kongressen. Min avsikt är därför endast att ge en översikt över de behandlade delämnena och belysa de synpunkter som framkom i grupperna, det sistnämnda utan annat underlag än den avslutande paneldiskussionen, som naturligtvis inte kunnat föregås av någon mer omfattande bearbetning av gruppsvaren.
Föreställningsram
Som bakgrund för diskussionerna tjänade en gemensam föreställningsram, som formulerats i fyra punkter:
Företagets roll i samhället förändras och intressenternas relativa tyngd förskjuts.
Företagets intressenter har olika förväntningar på yrkesrevisorerna.
Yrkesrevisorerna uppträder i olika roller, vilka inte klart åtskiljes av intressenterna.
Det är olyckligt om intressenternas förväntningar på revisorn och hans roll starkt avviker från revisorns uppfattning och den produkt som revisorn levererar. Detta kan sägas oavsett hur revisorns formella ansvar definieras.
God revisionssed formulerades som en avvägning mellan bland annat
utomstående intressenters behov och förväntningar
företagets behov och förväntningar
revisorns oberoende
revisorns kompetens och kunskaper
revisionsteknik.
God revisionssed i dag och på 80-talet
Huvudämnet om god revisionssed var som nämnts indelat i fem delämnen.
1.
”Revisorns roll på 80-talet – några utvecklingstendenser.” Till de frågor som särskilt togs upp till diskussion hörde:
Tendensen till mer framåtriktad information och frågan om revisorns inställning till prognoser.
Förväntningsgapet. Det rådde en viss enighet om att intressenternas och revisorernas uppfattningar om den levererade produkten inte är identiska. Frågan om revisorerna skall sträva efter att uppfylla intressenternas förväntningar, även till priset av ökade risker (offensiv revision) eller vara mer återhållsamma och fylla förväntningsgapet genom att tona ned intressenternas förväntningar (defensiv revision) besvarades med ett rätt massivt förord för den offensiva revisionen. Revisorns naturliga kompetensområde – en gammal bekant från FAR-dagarna 1975 i Sverige – betonades emellertid som gräns för den offensiva revisionen. Kraven på revisorn får inte bli sådana att han blir orimligt beroende av externa specialister.
Revisorn och förskingringarna. Är det möjligt i datoråldern att bibehålla t ex NRK-rekommendationens renläriga syn på revisorns ansvar i samband med förskingringar?
Oberoendet. Av tänkbara åtgärder för att stärka oberoendet avvisade grupperna i allmänhet tanken på offentliga revisorer och partsrevisorer. Styrelsens nya roll som representant för flera parter än ägarintressena väckte tanken på en ökad rapportering till styrelsen, och den amerikanska modellen med audit committees inom styrelserna vann sympati hos många.
Kvalitetskontroll. Det högaktuella ämnet behandlas för övrigt i en artikel på annan plats i detta nummer av BALANS.
Sociala årsredovisningar.
2.
”Riskanalys – budgets – företagets fortbestånd.” Riskanalysens roll som granskningsmetod framhölls som bekant i samband med diskussionerna om utvidgad förvaltningsrevision inom FAR förra hösten. Liknande reaktioner kom från grupperna i Reykjavik. Problemet med ”going concern” visade sig vara en intressant förbindelselänk mellan länder med och utan förvaltningsrevision som traditionellt inslag i revisionen.
3.
”Yrkesrevisorn som konsult.” Den som tvivlat på att Nordens yrkesrevisorer anser konsultrollen förenlig med revisorskapet bör ha kommit till klarhet i Reykjavik. Det är inte i konsultationerna som revisorn ser något hot mot sitt oberoende.
4.
”Revisorn och intressentgruppen de anställda.” Den gemensamma föreställningsramens idé om intressenternas förändrade relativa tyngd är naturligtvis mest påtaglig når det gäller de anställda. Den nya svenska lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet ägnades stort intresse. Att utvecklingen kommer att innebära ändrade förutsättningar och uppgifter för revisorerna stod klart, och granskning av särskild information till de anställda förväntades komma att ingå i revisionsuppdraget. Däremot reagerade man mot tanken på att ålägga revisorn ett ansvar för att granska efterlevnaden av arbetsrättsliga bestämmelser. Det naturliga kompetensområdet igen!
5.
”Revisorns ansvar i fråga om skatter och avgifter.” Grupperna konstaterade med en samfälld suck att revisorernas ansvar på området sannolikt skulle komma att utvidgas – men att detta inte var önskvärt från vare sig samhällets, övriga intressenters eller revisorns synpunkt.
Revisorns berättelse och påteckning av årsredovisningen
Även det andra huvudämnet var indelat i fem delämnen:
Vad täcker revisorns berättelse och påteckning av årsredovisningen?
Begreppet ”true and fair” i berättelse och påteckning.
Problemet ”going concern”.
Orena revisionsberättelser och påteckningar.
Revisionsberättelsen och allmänheten.
Diskussionerna kom i stor utsträckning att handla om revisionsberättelsens uppgift gentemot allmänheten: som innehållsrik, informativ kunskapskälla om företaget eller som ett kortfattat konstaterande att själva årsredovisningen är tillräckligt uttömmande. Några vänner av de kåserande revisionsberättelser som man ibland sett framför sig när man lyssnat till vissa inlägg i den svenska debatten stod väl inte att finna på kongressen, men det var kanske ägnat att förvåna att ändå så pass många uttryckte sympatier för kommentarer i revisionsberättelsen även där inga anmärkningar var befogade. Majoriteten uttalade sig dock för den korta, standardiserade berättelsen.
– – –
Det skall slutligen konstateras att den isländska revisorsföreningen – tidskriften BALANS’ typografiska utrustning förbjuder mig tyvärr att återge föreningens namn på det ädla originalspråket – hade gjort en ypperlig insats i samband med kongressen. Kongressdeltagarna med ledsagare – tillsammans omkring en procent av Reykjaviks befolkning – inbjöds gästfritt till isländska kollegers hem, och utbudet av välarrangerade sightseeingturer föranledde många familjer att tillbringa betydligt längre tid än som motiverades av de korta kongressdagarna i det minst kända av de nordiska broderländerna.
Björn W Markland, auktor revisor