”Revisorns roll, aktuell praxis under debatt” är titeln på en i dagarna utkommen bok. Boken, som innehåller en faktadel och en intervjudel, har lästs av auktor revisor Bengt A Nyström, som här gör en sammanfattning av de problemområden som berör förvaltningsrevisionen och lämnar några egna synpunkter i anslutning till dessa.
Vilken roll tilldelar omvärlden revisorn i företaget? Den frågan borde rimligen ha ställts och besvarats för länge sedan. Det har den i själva verket också – annars skulle vi inte ha haft lagbestämmelser om revision – men i den frågeomgången uppfattades företagets omvärld inte på samma sätt som i dag. Nu pågår för fullt en omgruppering, delvis med lagstiftarens hjälp, bland företagets intressenter. De anställda rycker fram på bred front men även ett alltmer skatte- och sysselsättningsberoende samhälle stärker beredskapen. Kapitalplacerande anonyma aktieägare med börskommentatorer och föreningsordförande i spetsen saknar ingalunda stridsglädje....
Aukt revisorn Sven-Erik Johansson har påpassligt ställt frågan i den i dagarna utkomna boken ”Revisorns roll, aktuell praxis under debatt” (P A Norstedt & Söners förlag i samarbete med Svenska Civilekonomföreningen) till ett antal utvalda representanter för omvärlden. D v s han har ställt flera frågor men alla avser att belysa vederbörandes syn på revisorns roll.
Vilka de tillfrågade är skall här inte avslöjas. Det rör sig emellertid om välkända namn och personer med självständig uppfattning; de representerar följande kategorier:
juristprofessionen
fiscus
bankföretagsledaren
industriföretagsledaren
företagskonsulten
LO-ombudsmannen
aktiespararen
börskommentatorn
Tillfrågade är också tre auktoriserade revisorer – varav bokens författare är en – om sin syn på saken.
Efter det att intervjuerna gjordes men före publiceringen har revisorerna i något annorlunda form sonderat omvärldens inställning till förvaltningsrevision, nämligen på FAR-dagarna 1975 (referat i BALANS nr 6/1975). Det är angeläget att diskussionen fortsätter.
Boken inleds med en för många läsare säkerligen välbehövlig översiktlig presentation av revisionsfunktioner, uppdragsgivarna, oberoendet, förändringar i omvärldens krav och förväntningar m m. Vidare lämnas en del intressanta uppgifter om antal revisorer av olika kategorier, revisionsbyråernas storleksstruktur och uppdragsfördelning för börsbolagen.
Den faktabetonade delen torde läsas och mottagas utan mer ingående subjektiva uttolkningar. Intervjudelen däremot erbjuder ett stort antal s k infallsvinklar; man kan t ex välja ut en kategorirepresentant, vars svar på frågorna tilltalar ens egen uppfattning och inte alls bry sig om vad de andra anser. Man kan försöka finna ut vad som är gemensamt för alla och vad som definitivt skiljer eller fundera över hur mycket som beror på bristande kunskap om revisionsarbetet och hur mycket som följer av ingående erfarenhet och konfrontation med revisorn.
Undertecknad som hade tillfälle att för några år sedan arbeta med ”Fiktiv förvaltningsrevision” (se BALANS 2/1975) har försökt komplettera min bild av revisorers benägenhet att agera i förvaltningskritiska situationer med omvärldsrepresentanternas syn på revisorn, sådan den återspeglas i Sven-Erik Johanssons intervjuer.
Det hade naturligtvis varit intressant att konfrontera de intervjuade med samma situationer som revisorerna ställdes inför men flera av frågorna till de intervjuade är besläktade med dem som aktualiserades i den fiktiva förvaltningsrevisionen. Det gäller bl a frågorna om förvaltningsrevisionens innebörd, revisorns befattning med och ansvar för granskning av ekonomisk planering, konflikt mellan konsultation och revision och revisorns benägenhet att agera med olika sanktioner.
I intervjuerna ställs även frågor om vederbörandes syn på revisionsyrkets utveckling, kompetensområdet, revisorn som arbetstagarkonsult, koncentrationstendenserna bland revisionsbyråer och önskemålen om framtida ändringar i lagstiftning och praxis.
Jag skall inte uppehålla mig vid de sistnämnda frågorna eller vid revisorernas egen diskussion utan göra en sammanfattning av de problemområden som berör förvaltningsrevisionen och till detta knyta några egna reflexioner.
Förvaltningsrevisionens innebörd
Om förvaltningsrevisionens innebörd har de intervjuade, som väntat var, skilda uppfattningar. Från åtminstone tre håll hävdas att förvaltningsrevisionen är otillräcklig eller obefintlig, så länge inte revisorn ”slår larm” i revisionsberättelsen. Till praktiserande revisorers förundran utgår tydligen lagstiftaren från samma definition; utan uttalande i revisionsberättelsen är granskningen inte att uppfatta som förvaltningsrevision.
Det är likväl i ett stort antal fall så att mycket intensiva diskussioner kan föregå en revisionsberättelse, som till slut blir ”ren”. Det vore nyttigt om några sådana ”processer” i efterhand kunde relateras för omvärlden. Jag vågar påstå att värdet av ett uttalande i revisionsberättelsen i dessa situationer praktiskt taget saknar värde vid jämförelse med nyttan av den ordentliga, interna ”utvädring” som förekommit mellan revisorer, styrelse och företagsledning.
Flertalet av våra mest blomstrande företag har haft minst en allvarlig kris i sin utveckling. Det är i hög grad tveksamt om kritiska uttalanden i revisionsberättelsen ett eller annat år före krisen skulle ha bidragit till ett bättre förlopp. Erfarenheten visar att företagsledning, styrelse, anställda m fl intressenter ofta är mer eller mindre opåverkbara intill dess att det gått så långt att en ordentlig kris uppstår. Det förefaller med andra ord som om erforderliga radikala ingrepp förutsätter en ordentlig kris.
Det finns för övrigt många vägar för information vid sidan av revisionsberättelsen. Så t ex borde det vara obligatoriskt att företagen publicerade enkla, enhetligt beräknade relationstal (”nyckeltal”) för åtminstone räntabilitet, likviditet och soliditet. De ger, trots att de inte är teoretiskt fullkomliga, aktieägarna m fl tillfälle att överväga om de skall hänga med ett tag till eller ej. För de anställda bör minst motsvarande ekonomiska information lämnas i företagsnämnd; numera finns ju möjligheter till fördjupning i ekonomikommittéer och genom arbetstagarkonsulter.
Detta resonemang innebär inte att uttalanden i revisionsberättelsen är uteslutna; de förekommer och bör förekomma måhända i större omfattning än hittills, men nyttan av dem är ofta begränsad till den njutning som sensationer och skandaler kan ge och skadorna kan inte mätas. Till saken hör att vår nuvarande typ av revisionsberättelse är ett mycket onyanserat och svårhanterat instrument för kommunikation och vi ser fram mot bättre lösningar.
Intervjuerna pekar i övrigt på en övervägande positiv inställning till förvaltningsrevisionen, även om djup och bredd varierar från vänskapliga samtal med en god rådgivare efter den egentliga revisionen, över erfarenhetsutbyte med fackkunniga ”folkvalda” revisorer och krav på granskning av företagens styrinstrument till att revisorn bör ge sig så långt in på företagsledningens område att han medvetet riskerar att ge dåliga råd och normalt bör räkna med att emellanåt bli utbytt på grund av felbedömningar.
Jag har noterat en åsikt att yngre revisorer är ”helt inställda på att genomföra förvaltningsrevision” medan de äldre är konservativa. Detta stämmer inte med utslaget vid den fiktiva förvaltningsrevisionen – de yngre var inte alls mera radikala – och knappast med min erfarenhet i övrigt heller. Inte desto mindre kan påståendet vara sant.
Såvitt jag förstår måste företagets intressenter nu ta upp en diskussion med varandra och försöka enas om vilka krav de vill ställa på revisorn. På förhand kan sägas att det måste bli en kompromiss. När kraven presenterats får vi revisorer pröva om vi kan klara dem inom givna kostnads- och kompetensramar. Dåligt underbyggd lagstiftning löser inte problemen; det uppkommer alltför lätt ”oönskade effekter”, om lagen nu alls fungerar.
Ekonomisk planering
Revisorns befattning med ekonomisk planering ses tydligen som en naturlig sak för de flesta. Revisorn bör se till att fungerande planeringssystem finns men när det gäller hans bedömning av innehållet i planerna går åsikterna isär; några av de intervjuade anser att revisorn skall gå ganska långt och ha ett ansvar för företagens prognosunderlag och ingripa då företagsledningen är alltför optimistisk och ofta gör felaktiga bedömningar. Andra nöjer sig med att han ser till att det åtminstone finns en användbar planering.
En lika avvikande som uppfriskande åsikt framförs i ett intervjusvar: ”Det vore olyckligt om revisorerna ställde krav på och granskade något som vi håller på att minska så mycket som möjligt” i en uttrycklig varning för övertro på värdet av omfattande planering på kort och lång sikt. Det är inte en man utan framgång, som hävdar detta.
För min del har jag en känsla av att revisorer numera känner ansvar för att ett avpassat mått av ekonomisk planering finns. När det gäller utvärdering kan det vara skäl att hänvisa till föreliggande förslag till regler om god revisorssed (se BALANS 3/1976): ”Ledamot får icke tillåta att hans namn används i samband med prognoser och framtida transaktioner på sådant sätt att det ger anledning att anta att han styrker sannolikheten hos framtidsbedömningen”.
Konflikt mellan konsultation och revision
Beträffande risken för konflikt mellan konsultation och revision lokaliseras den främst till små företag, där revisorn fungerar mer eller mindre som inlejd ekonomichef. Enighet råder om att förhållandet från kontrollsynpunkt är ”i princip” otillfredsställande. Hur man sedan i praktiken bedömer det kan uttryckas på många sätt:
småföretagen orkar ekonomiskt bara med paketlösningar.
om revisorn kan sina saker är det acceptabelt; om inte kan han vara farlig för företaget.
om revisorn är av hög integritet kan det fungera bra.
negativa följder om revisorn blir för insyltad.
kostnadsfrågan, som i och för sig kan väga tungt, får inte lösas på detta sätt.
utvecklingen går i fel riktning, när allt fler revisionsbyråer skaffat sig koppling till bokföringsbyråer och tar emot ”blandade” uppdrag.
vi behöver klarare rollmarkeringar.
det är orimligt att kalla det revision; det är icke trovärdigt i princip.
en verklig fara, en olycklig konstruktion.
risk för att revisorn kan komma att granska och förvaltningsrevidera egna åtgärder.
Det bör kanske tilläggas att fördjupad förvaltningsrevision förvisso innebär risk för intressekonflikt av samma slag som ”fördjupad konsultation”.
Ett uttalande: ”Tar samhället hand om revisionen av bolagen så ska det, åtminstone enligt min mening, bli stopp för att revisorn både fungerar som konsult och sköter bokföring, deklaration och revision”. En annan, redan initierad lösning på ett besvärligt problem är måhända att antalet privatägda revisionspliktiga mindre företag genom olika åtgärder starkt reduceras.
Revisorns benägenhet att agera
Den sista frågan som tas upp här gällde revisorns benägenhet att agera; frågan ställdes även i förenklad form: ”Är revisorer ofta för snälla?” De avgår ju sällan och det är ovanligt att ansvarsfrihet avstyrks.
Hälften av de intervjuade anser att revisorn i allmänhet inte är för snäll utan säger ifrån, om det behövs i kraft av den ställning som revisorskapet ger. Den andra hälften kopplar frågan till oberoendet eller rättare sagt: beroendet. Revisorerna tillhör företagsledareetablissemanget snarare än det allmänna och detta förhållande anser man kan brytas med olika medel: tätare revisorsbyte, annan form för val av revisor, avdramatisering och lättande på sekretesskraven.
Frågan är nära knuten till den inledningsvis förda diskussionen om uttalande i revisionsberättelsen och därför ligger enligt min mening samma problemlösning till hands: intressenterna bör själva ena sig om vilka krav de bör ställa på revisorn och vilken form för revisorsval som är den bästa kompromissen.
Bengt A Nyström, auktor revisorBengt A Nyström