Försvinner familjeföretagen?

Den statistiska bilden av de mindre och medelstora företagens utveckling är inte lätt att överblicka. Enligt SOS 1973 skulle dessa företag svara för ca 41% av industrisysselsättningen. Används skatterättens definition på familjeföretag ”ett bolag som till minst 75% ägs av högst tio fysiska personer” blir andelen 25%. Direktör Bo Sillén, Sveriges Industriförbund, framhåller här att de mest betydelsefulla förändringarna i industrins ägarstruktur skett med accelererande hastighet från år 1968/69.

Samhällsdebatten är sällan nyanserad. Kampen om opinionens uppmärksamhet förs, kanske nödvändigtvis, med starkt förenklade beskrivningar av verkligheten. Grova generaliseringar, ofta lagom vinklade, får bli symboler för den komplicerade mångfald av värderingar och fakta som man, med rätt eller orätt, inte anser sig kunna föra ut. Debatten om småföretagens situation är en god illustration till detta. Förklaringen ligger delvis i skilda ideologiska bedömningar av företagsamheten som samhällsfenomen – men också i bristen på tillförlitliga fakta.

Missvisande statistik

Inte ens den statistiska bilden av de mindre och medelstora företagens utveckling är nämligen särskilt lätt att överblicka. En hastig genomgång av den officiella statistiken kan nämligen ge ett intryck av att de mindre och medelstora företagen under efterkrigstiden i stort sett kunnat bibehålla sin andel av antalet företag och sysselsättningen inom t ex industrin. Staplarna i figuren nedan (fig 1) visar situationen 1973; ytorna är proportionella till de andelar av sysselsättningen som detta år återfanns i småföretag, medelstora företag och storföretag enligt angivna storleksgränser.

Industrisysselsättningen fördelad på olika storleksgrupper (SOS 1973)

Till synes skulle de små och medelstora företagen således svara för ca 41 % av industrisysselsättningen. En jämförelse med fördelningen av antalet anställda mellan storleksgrupperna 1953 resp 1963 antyder inga dramatiska förändringar. Småföretagens sysselsättningsandel har visserligen minskat något – främst genom en kraftig strukturrationalisering bland företag med upp till ett 10-tal anställda. Också i de medelstora företagen har sysselsättningen minskat medan storföretagssektorn ökat.

Statistiken ger emellertid en påtagligt skev bild av de verkliga förändringarna. Detta därför att man i den allmänna debatten alltför ofta sätter likhetstecken mellan å ena sidan familjeföretag, å den andra de företag som brukar kallas mindre och medelstora. Men den officiella statistiken behandlar antingen de juridiska företagsenheterna (t ex aktiebolag) eller de tekniska företagsenheterna (arbetsställen). Detta innebär att det finförgrenade nät av medelstora och mindre dotterbolag som ligger inom de större koncernerna, investmentbolag m fl inte kan särskiljas. Detta är en betydelsefull svaghet. Främst för att statistiken därigenom inte löpande kan belysa den strukturomvandling som tar sig uttryck i fusioner och företagsvärv. Men också för att statistiken är obrukbar som underlag för en samhällsekonomisk och samhällspolitisk analys av näringslivets ekonomiska struktur – ”beslutsstrukturen”.

En genomgripande strukturförändring

Den statistiska bilden måste alltså kompletteras med uppgifter om ägarförhållandena inom näringslivet. Sådana undersökningar har gjorts inom Industriförbundet 1974/75 och baserats dels på undersökningar av ett urval på 1.000 mindre och medelstora industriföretag, dels en genomgång av tillgängliga uppgifter om storföretagssektorn. Som definition på familjeföretag har därvid använts ett från skatterätten hämtat begrepp – ”ett bolag (eller motsvarande) som till minst 75% ägs av högst 10 fysiska personer”. Definitionen skapar vissa gränsdragningsproblem som emellertid i förevarande sammanhang är marginella.

Genomgången visar att ca 65% av den sysselsättning som hänförs till medelstora industriföretag (företag med 100–500 anställda) i själva verket ligger inom dotterbolag till storföretagssektorn. För småföretagen (företag med upp till 100 anställda) är motsvarande andel 20–25% (jämför de skuggade ytorna i fig 1). Applicerat på de aktuella siffrorna för industrin 1973 innebär detta att familjeföretagens andel av sysselsättningen är 24 à 25% – inte 41% som det traditionella likhetstecknet mellan familjeföretag och små/medelstora företag antyder. Skillnaden är naturligtvis inte oväsentlig.

Stora förändringar från slutet av 1960-talet

Det finns inga likartade undersökningar som visar industrins ägarstruktur de två första decennierna av efterkrigstiden. Följaktligen är det svårt att precisera takten i omvandlingen. Mycket talar emellertid för att de mest betydelsefulla förändringarna skett från senare delen av 60-talet och framåt, troligen med en kraftig acceleration från 1968/69. Det kan belysas med några exempel:

1. Av 150 industriföretag med 5–500 anställda som ingick i en undersökning 1968 hade 1/3 försvunnit 1974 (lika många genom försäljningar som genom nedläggningar; nedläggningarna gällde dock i allt väsentligt företag med upp till 25 anställda).

2. Av Västerbottens familjeföretag inom industrin med mer än 20 anställda 1969 hade 1/3 sålts 1974.

3. Av Kronobergs 84 familjeföretag inom industrin med minst 30 anställda såldes 14, d v s vart sjätte, under ett år (september 1974–augusti 1975).

4. Under 1974 såldes enligt en troligen ofullständig statistik från SPK totalt cirka 730 familjeföretag inom samtliga näringsgrenar.

Till detta kan läggas att nyetableringarna – även om tillgänglig statistik som vanligt är bristfällig och svårtolkad – troligen minskat stegvis från 1950-talet. Åtminstone för industrin torde därmed för samtliga storleksgrupper gälla att tillväxten ”underifrån” långt ifrån räcker till för att ersätta avgången genom konkurser (småföretag) eller försäljningarna (medelstora företag).

I det enskilda fallet är försäljning av ett företag till storindustrin eller investmentbolagen sällan till nackdel; tvärtom kan detta vara en förutsättning för att den fortsatta expansionen skall tryggas. I ett samhällsperspektiv måste utvecklingen emellertid bedömas efter andra måttstockar. Fortsätter ägarkoncentrationen i samma takt som under den senaste 5-årsperioden har de mindre och medelstora familjeföretagens andel av sysselsättningen före 1980 reducerats till mindre än 20%. Detta främst genom att gruppen ”medelstora familjeföretag” praktiskt taget har utplånats. Under loppet av ett drygt decennium skulle därmed industrin – och av allt att döma stora delar av näringslivet i övrigt – ha genomgått en genomgripande strukturförändring. Borta är det klassiska mönstret med betydande antal självständiga företagsenheter som inom olika områden kompletterar – och konkurrerar med – varandra. I stället svarar storföretagssektorn med mindre och medelstora dotterbolag för en helt övervägande del av all kommersiell verksamhet. Härutöver finns ett – fortfarande betydande – antal småföretag som i huvudsak är inriktade på rutinproduktion av vissa varor och tjänster.

De 600 företagen

Det bör understrykas att detta inte är en beskrivning av en situation som uppstår i en mer eller mindre avlägsen framtid. I allt väsentligt är detta vad som redan inträffat.

Utan anspråk på precision kan sägas:

att 160 koncerner/företag bedriver all industriell verksamhet som sysselsätter minst 500 människor,

att ytterligare 140 koncerner/företag svarar för all industriell verksamhet med 200–500 anställda, samt

att det därutöver i hela näringslivet finns ca 300 familjeföretag som har över 100 anställda.

Det bör vidare understrykas att denna bild är påverkbar först på mycket lång sikt. I ett normalt utvecklingsförlopp tar det 15 à 20 år att bygga upp ett medelstort och någorlunda väl konsoliderat industriföretag (i sammanhanget bortses från att det i enstaka fall går snabbare eller långsammare; också från att endast en bråkdel av de nyetablerade företagen någonsin uppnår denna storlek). Även om man gör tankeexperimentet att försäljningarna av familjeföretag praktiskt taget upphör och nyetableringarna går upp kraftigt skulle det ändå ta en mansålder att ”återställa” den ekonomiska struktur som industrin hade för ca 10 år sedan. Det förefaller självklart att denna genomgripande strukturomvandling måste få omfattande konsekvenser – samhällsekonomiskt och samhällspolitiskt.

Komplicerad bakgrund till försäljningarna

Bakom försäljningarna finns en mängd olika faktorer som helt eller delvis ger den officiella bilden av individuella försäljningsfall – ökat köpintresse från större företag, problem med kapitalförsörjning, likviditetssvårigheter, dramatiskt ändrade konkurrensförutsättningar i vissa branscher, ökade behov av finansiella och personella resurser för att klara fortsatt expansion, lednings- och lönsamhetsproblem, kapitalskatter, andra problem som sammanhänger med generationsskiften o s v.

Problem av den typen har emellertid knappast ökat väsentligt först i slutet av 1960-talet. De räcker därför inte till för att förklara vågen av företagsförsäljningar under senare år. Inte heller ger sådana konventionella bakgrundsbeskrivningar en rimlig förklaring till många familjeföretagares svårigheter att hitta efterträdare eller till de minskande nyetableringarna. Det förefaller därför rimligare att söka andra faktorer som mera generellt påverkar benägenheten att starta och behålla egna företag.

En sociologisk syn

En sådan mera sociologisk syn på utvecklingen i familjeföretagssektorn kan underbyggas med en genomgång av de radikalt förändrade rambetingelserna för den enskilde företagarens arbete. I första hand gäller detta företagarens handlingsfrihet i det egna företaget. Steg för steg har den traditionella ”rollen” beskurits med nya restriktioner. Det politiska reformarbetet under de senaste åren visar en rik provkarta på sådana ”nya skyldigheter” i förhållande till anställda och samhälle.

De nya skyldigheterna gäller visserligen formellt sett till lika hög grad för stora som för små företag. Men storföretagen styrs av anställda specialister med mer eller mindre anonyma ägargrupper i bakgrunden. Förutsättningarna är därmed tämligen goda att nyanserat bedöma och sakligt behandla de nya regler för verksamheten som skapas genom olika politiska beslut. Men den för familjeföretagen normala kombinationen av ägande och företagsledning torde medföra ett annat beteendemönster – alla förändringar skall bedömas från både företagsekonomiska och privatekonomiska utgångspunkter. Reaktionen blir därför naturligare mera känslosam än i storföretagssektorn.

Detta innebär inte att den statliga näringspolitiken skulle vara negativ – eller som ibland hävdas från företagarhåll t o m direkt fientlig – mot de mindre och medelstora familjeföretagen. Men i utformningen av både restriktioner och stimulansåtgärder har statsmakterna förbisett företagsledarens – entreprenörens – helt avgörande betydelse för familjeföretagens vägval i olika situationer. Företagsamhet handlar om både ekonomi och psykologi. Och när det nu finns åtskilliga hundra näringspolitiker i kanslihuset borde man kunna skapa utrymme för åtminstone en ”näringspsykolog”.

Bo Sillén, direktör, Sveriges Industriförbund