Enligt det avtal som 1975 träffades mellan SAF, LO och PTK skall i ett företag inrättas ekonomikommitté eller utses intern eller extern arbetstagarkonsult. Professor Knut Rodhe behandlar i denna artikel frågorna om en revisor kan äta sig att vara revisor och extern arbetstagarkonsult i samma företag samt om företagets revisor har rätt att på företagsledningens anmodan medverka i ekonomikommittés eller arbetstagarkonsults arbete. Artikeln kommenteras av Ulf Gometz under ”Kort om nytt” på sid 13.
Den 18 februari 1975 träffades mellan SAF, LO och PTK ett avtal om de anställdas rätt till information i företagen, benämnt ”överenskommelse om ekonomikommitté och arbetstagarkonsulter”. Enligt detta avtal skall under närmare angivna förutsättningar i ett företag inrättas en ekonomikommitté eller utses en intern eller extern arbetstagarkonsult.
Ekonomikommitté består av högst tre arbetstagarledamöter och högst tre arbetsgivarledamöter, alla utvalda ur företagsnämnden. Den skall enligt avtalet § 2 c) dels löpande följa företagets ekonomiska ställning och utveckling, dels medverka när ekonomisk information för företagsnämnden sammanställs och lämnas. Ekonomikommittén skall vidare ägna särskild uppmärksamhet åt vidareinformation från företagsnämnden till arbetstagarna. Företagsnämndens övriga arbetstagarledamöter samt styrelserepresentanterna för de anställda, där sådana utsetts, har rätt till information och biträde av ekonomikommittén i dess helhet eller av dess arbetstagarledamöter.
Arbetstagarkonsult utses av arbetstagarledamöterna i företagsnämnd. Han skall enligt avtalet § 3 a) och § 4 c) i frågor som rör företagets ekonomiska ställning och utveckling informera och biträda arbetstagarledamöterna i företagsnämnden samt styrelserepresentanterna för de anställda där sådana utsetts.
Avtalet ger i § 2 f), § 3 b) och § 4 c) åt ekonomikommitté, respektive åt arbetstagarkonsult, en rätt att från företagsledningen erhålla information om företagets ekonomiska förhållanden. Härtill fogas beträffande ekonomikommitté i § 2 punkten g) följande: ”Företagsledningen skall på arbetstagarledamöternas begäran anmoda företagets revisor att medverka i ekonomikommitténs arbete”. Enligt § 3 b) och § 4 c) skall revisorn också kunna anmodas att medverka i en arbetstagarkonsults arbete.
Föreningen Auktoriserade Revisorer har bett mig kommentera samspelet mellan dessa avtalsbestämmelser och de bestämmelser, som enligt aktiebolagslagen gäller för en av bolagsstämman på grund av lagens bestämmelser utsedd revisor.
Avtalet ger upphov till två viktiga frågor:
a) Kan företagets revisor åtaga sig att samtidigt vara extern arbetstagarkonsult i detta företag?
b) Har företagets revisor rätt att efterkomma en anmodan från företagsledningen att han skall medverka i en ekonomikommittés eller en arbetstagarkonsults arbete?
Lojalitetskonflikt
Såsom en allmän utgångspunkt vill jag understryka, att en revisor inte får försätta sig i en situation som ger upphov till lojalitetskonflikter, vilka han själv inte kan bemästra och vilka kan rubba förtroendet för honom. ”Ingen kan tjäna två herrar”, heter det, och detta gäller i alldeles särskild grad den som innehar en förtroendeställning, i vilken han har att på eget ansvar fatta beslut.
Nu är visserligen att beakta, att en revisor redan enligt aktiebolagslagens föreskrifter ”tjänar flera herrar”. Revisorerna utses normalt av bolagsstämman och är sålunda ”i första hand aktieägarnas förtroendemän” (lagberedningen i SOU 1941:9 s. 473). Det understrykes emellertid, såväl i motiven till 1944 års lag (SOU 1941:9 s. 449 och 473 f.) som i motiven till 1975 års lag (SOU 1971:15 s. 249 f. och Prop 1975: 103 s. 242), att revisorerna utövar sin granskning inte bara i aktieägarnas intresse. I 1975 års proposition utvecklas detta på följande sätt: ”Revisor är skyldig att se till att bolaget iakttar de bestämmelser i aktiebolagslagen och bolagsordningen som avser att skydda bolagets borgenärer, anställda och den aktieköpande allmänheten. Detsamma gäller ifråga om de bestämmelser i lagen som avser att ge skydd för enskilda aktieägare. Även det allmännas intressen måste beaktas under revisionen.”
Har inte lagen redan genom att ange en så vidsträckt i intressentkrets försatt revisorn i en situation där svåra lojalitetskonflikter kan uppkomma? Svaret är att lagen själv i huvudsak ger anvisning på hur eventuella lojalitetskonflikter skall lösas. Den begränsar revisorernas plikter gentemot andra än aktieägarna till en tillsyn att de bestämmelser i aktiebolagslagen och bolagsordningen, som skall skydda de övriga intressentgrupperna, blir respekterade. Vidare ger lagen inom denna ram sistnämnda intressentgrupper en klar prioritet framför aktieägarna. Detta sker genom ABL 1944 111 §, där en uppräkning av revisorernas plikter avslutas med följande: ”Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen”. Motsvarande föreskrift i ABL 1975 återfinnes i 10 kap 7 §, vars tredje stycke lyder: ”Revisor skall följa de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma, såvida de icke strider mot lag, bolagsordning eller god revisionssed.”
Med denna konstruktion av revisorsuppdraget synes mig risken för lojalitetskonflikter vara i huvudsak eliminerad. Jag vill dock inte utesluta möjligheten att en sådan konflikt kan uppstå i enstaka fall.
Hur förändras nu bilden om en av bolagsstämma utsedd revisor också av arbetstagarledamöterna i företagsnämnd utses till extern arbetstagarkonsult, respektive om revisorn av företagsledningen anmodas att medverka i ekonomikommittés eller arbetstagarkonsults arbete?
Revisorn som arbetstagarkonsult
Jag börjar med det förstnämnda fallet, nämligen att revisorn utses till arbetstagarkonsult.
Avtalet preciserar inte direkt vem som är arbetstagarkonsultens uppdragsgivare. Han utses emellertid av arbetstagarledamöterna i företagsnämnden, och i avtalets ”kommentartext till § 3 c)–e)” betecknas dessa personer såsom konsultens ”huvudmän”.
Arbetstagarkonsulten skall enligt avtalet ”informera och biträda” arbetstagarledamöterna i företagsnämnden och styrelserepresentanterna för de anställda, där sådana utsetts.
Hur man från arbetstagarhåll uppfattar denna uppgift antydes i de kommentarer till avtalet, som finnes i den av LO utgivna skriften Ekonomikommitté/arbetstagarkonsulter (LOs skriftserie om arbetsrätt 4, Sthlm 1975). Kommentarerna är utarbetade gemensamt av LO och PTK. Det heter här (s 15) bl a, att arbetstagarkonsulten skall ge ”råd och vägledning i ekonomiska frågor”. ”Rådgivning och information” är hans huvuduppgift. Avtalet förutsätter att han ”regelbundet följer och bevakar företagets ekonomiska ställning och utveckling, granskar, analyserar och tolkar företagets olika rapporter samt granskar rapporternas underlag....”.
Det är dock att märka, att konsulten inte själv får gå in i företaget och skaffa sig de informationer han skall föra vidare till arbetstagarledamöterna i företagsnämnden och till styrelserepresentanterna för de anställda. Avtalet stadgar, att information till konsulten skall lämnas av ”styrelsen, verkställande direktören eller annan, som handhar förvaltningen av företaget”, se § 2 f),§ 3 b) och § 4 c).
Särskilda regler gäller enligt avtalet om företagsledningen anser att sekretess bör iakttagas beträffande vissa uppgifter eller handlingar. I dylika fall måste företagsledningen likväl lämna information till arbetstagarkonsulten, men den äger påfordra, att det i särskild ordning skall bedömas om informationen bör vidarebefordras till arbetstagarledamöterna i företagsnämnden och till styrelserepresentanterna för de anställda. Se närmare § 3 c) och d) samt § 4 c).
Om bolagets revisor är arbetstagarkonsult, kan det inte undvikas att han på grund av sitt revisorsuppdrag har tillgång till annan information än den som lämnats i den ordning avtalet föreskriver. Om han då i sin egenskap av arbetstagarkonsult använder sitt privata vetande, kan han komma att sätta företagsledningens avtalsenliga rätt att påfordra sekretess ur spel. Detta kan för revisorn innebära en lojalitetskonflikt, eftersom han å ena sidan måste respektera företagsledningens nämnda rätt, å andra sidan måste vara en lojal rådgivare till sina huvudmän.
Denna synpunkt har dock måhända inte någon alltför stor betydelse. Viktigare, och enligt min mening helt avgörande, är att arbetstagarkonsulten enligt avtalet inte bara skall lämna information utan också skall vara medgivare åt en viss grupp av intressenter, nämligen arbetstagarna, företrädda av arbetstagarledamöterna i företagsnämnden och styrelserepresentanterna för de anställda. Detta är något helt annat än lagens krav på att en revisor skall tillvarataga de anställdas intresse genom kontroll av att inte lagens och bolagsordningens bestämmelser till deras skydd överträdes. En sådan kontroll kan knappast leda till någon lojalitetskonflikt, vilket däremot ett uppdrag att vara rådgivare måste göra.
På grund härav måste jag bestämt avråda från att en av bolagsstämma utsedd revisor åtar sig uppdrag att vara extern arbetstagarkonsult i samma företag.
Det kan nu invändas, att frågan borde komma i ett annat läge om bolagsstämman lämnat sitt samtycke till att revisorn också är arbetstagarkonsult, eventuellt genom enhälligt beslut av alla aktieägare. Jag tror emellertid inte att denna invändning är bärande. Ett dylikt samtycke kan inte undanröja eventuella lojalitetskonflikter – det kan blott innebära att bolaget, till den verkan det hava kan, avstår från rätten att förebrå revisorn att han inte varit lojal mot bolaget. Revisorn bör enligt min mening inte försätta sig i en dylik situation. En annan sak vore, om revisorn med samtycke av båda parter accepterade att handla såsom skiljedomare dem emellan. Om detta kan det ju dock här inte bli fråga.
Medverkan i ekonomikommittén
Jag övergår härefter till den andra av de ovan uppställda frågorna, nämligen hur revisorns ställning blir om han på begäran av ekonomikommittés arbetstagarledamöter av företagsledningen anmodas att medverka i kommitténs arbete, respektive om han på begäran av arbetstagarkonsult av företagsledningen anmodas att medverka dennes arbete. Jag nöjer mig med att i fortsättningen tala om det förstnämnda fallet, eftersom det inte finns anledning att göra någon skillnad mellan dem.
Avtalet preciserar inte vad ”medverka” i detta sammanhang skall betyda. Jag utgår emellertid från att det är fråga om information, inte om rådgivning.
Till en början är nu att anteckna, att avtalet inte ålägger – och inte kan ålägga – revisorn några plikter, det ålägger blott styrelsen att anmoda revisorn att fullgöra vissa uppgifter. Hur revisorn skall ställa sig till en dylik anmodan, därom uttalar avtalet ingen mening.
Vidare är att anteckna, att det inte åligger revisorn att inom ramen för sitt uppdrag såsom av bolagsstämman enligt lag utsedd revisor utföra något arbete utanför det som enligt ABL åligger en revisor. Om revisorn skall medverka i ekonomikommitténs arbete måste det alltså bero på ett helt frivilligt åtagande vid sidan av det egentliga revisionsuppdraget. En följdfråga är om revisorn i framtiden, i medvetande om att det nu diskuterade avtalet gäller, skall anses ha gjort ett dylikt åtagande redan därigenom att han helt allmänt förklarat sig villig att bli ”bolagets revisor”. Oavsett hur denna tolkningsfråga skall besvaras, ligger det tydligen i båda parternas intresse att saken klargöres när revisorn engageras för att fullgöra den lagstadgade revisionen i bolaget, så att någon oklarhet inte råder om vad revisorns engagemang omfattar.
Om nu revisorn explicit eller implicit åtagit sig att medverka i ekonomikommitténs arbete, uppkommer frågan om den omständigheten att han är bolagets enligt ABL utsedda revisor ålägger honom några restriktioner när han skall fullgöra en dylik medverkan.
Först kan man helt allmänt ställa frågan, i vilken utsträckning det är förenligt med god revisionssed att kombinera uppdrag såsom revisor enligt ABL med annat uppdrag avseende samma företag. Det gäller nu en ny typ av sidouppdrag, men jag föreställer mig att det redan tidigare måste ha uppkommit situationer, där man haft anledning att ställa denna fråga (bortsett från den ständigt aktuella frågan om revisorns medverkan vid bokföring och uppgörande av årsredovisning).
Jag har inga förutsättningar för att kunna belysa frågan i vad mån ett sidouppdrag av nu aktuellt slag är förenligt med god revisionssed utan måste låta frågan gå vidare till revisorsorganisationerna och tillsynsmyndigheten.
Om man nu emellertid antar, att det inte strider mot god revisionssed att revisorn helt allmänt åtar sig att lämna information till ekonomikommittén, så återstår att avgöra, i vilken utsträckning han måste ålägga sig restriktioner när han lämnar denna information.
Lagstadgad tystnadsplikt
Revisors tystnadsplikt regleras indirekt av följande bestämmelse i ABL 1944 214 §: ”Med dagsböter eller fängelse straffas ock .......4. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare eller ock granskare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag;............”.
ABL 1975 han motsats till ABL 1944 en direkt reglering av revisorns tystnadsplikt. Den finnes i 10 kap 13 §, som har följande lydelse. ”Revisor får ej till enskild aktieägare eller utomstående lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som han fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, om det kan lända till förfång för bolaget. – Revisor är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, om det ej skulle lända till väsentligt förfång för bolaget.” Motiven till den sist citerade bestämmelsen (Prop 1975. 103 s. 437) tillägger för säkerhets skull, att denna bestämmelse inte får leda till oriktiga motsatsslut. ”Revisorn är nämligen också upplysningsskyldig i förhållande till bolagsledningen .....”.
När den citerade bestämmelsen i sitt andra stycke gör en begränsning av revisorns skyldighet att lämna bolagsstämman upplysningar, så är detta en nyhet i svensk rätt. Nyheten är anmärkningsvärd därigenom att den bryter mot den eljest för vår aktiebolagsrätt grundläggande principen att bolagsstämman är suverän i bolagets angelägenheter, inom den ram som anges av ABL och bolagsordningen.
Revisorn kan alltså inte genom beslut av bolagsstämman fritagas från skyldigheten att pröva, om det skulle lända till väsentligt förfång för bolaget att han lämnar en viss upplysning till denna stämma. Det kan då uppenbarligen inte komma ifråga att bolagsstämman skulle kunna genom ett generellt beslut helt lösa revisorn från hans tystnadsplikt gentemot vissa personer och/eller beträffande vissa uppgifter, varken gentemot aktieägare eller gentemot utomstående. Däremot synes det rimligt att antaga, att bolagsstämman genom ett generellt beslut kan modifiera tystnadsplikten gentemot vissa personer och/eller beträffande vissa uppgifter, i samma mån som den kan modifieras gentemot den pågående stämman.
Om sålunda bolagsstämman kan modifiera men inte helt upphäva revisorns tystnadsplikt, så kan styrelsen uppenbarligen inte gå längre. Den kan i själva verket inte gå ens så långt. Lagen förutsätter nämligen, att endast bolagsstämman, inte styrelsen, kan utfärda föreskrifter för revisionen.
En reservation bör fogas till detta resonemang. Förmodligen är bestämmelsen om revisors begränsade tystnadsplikt gentemot bolagsstämman en bestämmelse om minoritetsskydd, med påföljd att revisorn inte har rätt eller plikt att motsätta sig ett beslut av en enhällig och fulltalig stämma, innebärande att en viss upplysning skall lämnas till denna stämma.
Måhända bör man också antaga, att en enhällig och fulltalig stämma också skulle kunna genom ett generellt beslut helt lösa revisorn från hans tystnadsplikt gentemot vissa personer och/eller beträffande vissa uppgifter.
Hur skall man nu i belysning av dessa bestämmelser i aktiebolagslagen se på avtalets bestämmelse att företagsledningen på begäran av arbetstagarledamöterna i ekonomikommitté skall anmoda revisorn att medverka i ekonomikommitténs arbete?
Svaret blir, att om revisorn med bolagsstämmans godkännande medverkar i detta arbete genom att lämna information, så har han – möjligen med bortseende från de fall då godkännande lämnats av en enhällig och fulltalig stämma – likväl skyldighet att i varje särskilt fall pröva, om det skulle lända till väsentligt förfång för bolaget att han lämnar en viss information. Skulle hans medverkan inte vara godkänd av bolagsstämman utan endast av företagsledningen, gäller hans tystnadsplikt enligt 10 kap 13 § 1 st fullt ut, d v s han får inte lämna information, om det kan lända till förfång – väsentligt eller oväsentligt – för bolaget. Denna revisorns i lag grundade, eventuellt genom beslut av bolagsstämman modifierade, tystnadsplikt kan inte påverkas av det ifrågavarande avtalet.
Avtalets sekretessregler
Så långt om betydelsen av revisorns i aktiebolagslagen stadgade tystnadsplikt. Det finns emellertid också bestämmelser i det ifrågavarande avtalet, som innebär en begränsning i revisorns handlingsfrihet, när han på anmodan av företagsledningen medverkar i ekonomikommittés arbete.
Företagsledningen har enligt avtalet skyldighet att lämna ekonomikommittén den information denna önskar. Emellertid har företagsledningen också, såsom förut nämnts, enligt avtalet rätt att påfordra, att viss information skall behandlas under sekretess, se § 2 i), § 3d) och § 4c). Det är företagsledningens rätt och plikt att – inom ramen för sitt allmänna sysslomannaansvar gentemot bolaget – avgöra när sådan sekretess skall påfordras.
Hur skall man nu förena företagsledningens rätt att påfordra sekretess beträffande viss information och rätten för ekonomikommitténs arbetstagarledamöter att begära medverkan av revisorn?
Det kan inte gärna vara avtalets mening att arbetstagarledamöterna i ekonomi i kommittén genom att framställa en begäran om revisorns medverkan skall kunna sätta avtalets regler om rätt för företagsledningen att påfordra sekretess ur spel. Om man inte vill godtaga denna konsekvens, måste man antaga, att revisorn när han lämnar sin medverkan måste följa företagsledningens instruktioner beträffande vilken information som skall lämnas under förbehåll om sekretess. Man måste också antaga, att revisorn i tveksamma fall på förhand måste inhämta företagsledningens instruktioner detta avseende. Men vilka fall är tveksamma? Här löper revisorn en risk att komma ut på hal is när han skall avgöra, vilken information företagsledningen kan tänkas bedöma som så ömtålig att den, om den blev tillfrågad, skulle anse böra behandlas med sekretess.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera, att bolagets revisor, när han på företagsledningens anmodan medverkar i ekonomikommitténs arbete, måste räkna med två av varandra helt oberoende restriktioner för sin verksamhet.
Den ena restriktionen härflyter ur revisorns i aktiebolagslagen stadgade tystnadsplikt. Den innebär följande:
a) Om revisorns medverkan inte har godkänts av bolagsstämman gäller hans tystnadsplikt fullt ut, d v s han får inte lämna information, om det kan lända till förfång – väsentligt eller oväsentligt – för bolaget.
b) Om revisorns medverkan har godkänts av bolagsstämman, men denna inte var enhällig och fulltalig, får han inte lämna information, om det kan lända till väsentligt förfång för bolaget.
c) Om revisorns medverkan har godkänts av en enhällig och fulltalig bolagsstämma, har han förmodligen ingen tystnadsplikt alls.
Den andra restriktionen härflyter ur företagsledningens i avtalet stadgade rätt att påfordra sekretess beträffande viss information. Denna restriktion innebär, att revisorn måste följa företagsledningens instruktioner beträffande vilken information som skall lämnas med förbehåll om sekretess. Den innebär också, att han i tveksamma fall på förhand måste inhämta företagsledningens instruktioner i detta avseende.
Knut Rodhe, professor