Ämnet revision intar en ganska blygsam plats i universitetsutbildningen. De få timmar som ägnas revision får mera karaktären av yrkespresentation än reell revisionsutbildning och revisionsteknik berörs endast översiktligt framhåller auktoriserade revisorn Einar Björkander som föreläser i revision vid Göteborgs Universitet.
Revisionsbyråerna befinner sig i en besvärlig situation när det gäller utbildningen. Man tycker sig alltmer upptäcka att de nyanställda akademikerna har för dåliga baskunskaper. Många saknar praktik från arbete i näringslivet och de praktiska erfarenheterna av revisionsarbete är nästan alltid obefintliga. Alla de konstaterade bristerna leder till krav på snabbutbildning i extern eller intern regi, vilket tar tid och kostar pengar. De små byråerna är nästan helt hänvisade till extern utbildning i FARs regi och andra utbildningsorganisationers regi. Den kanske allvarligaste frågan är dock om revisionsbyråernas förtroende för den akademiska utbildningen minskas. Är revisionsbyråernas påstående att akademikerna kan för lite riktigt? Erbjuder universitet och högskolor en utbildning väl anpassad till revisionsbyråernas förväntningar och krav? Ges ämnet revision tillräckligt utrymme i den akademiska utbildningen?
Många olika intressenter
Vi bör komma ihåg att universiteten i sin utbildning skall tillgodose en mängd intressenters krav. Universiteten måste därför inrikta sig på att på en begränsad tid och med begränsade resurser beröra så många ämnesområden som möjligt. Det är helt klart att man knappast hinner att tränga in i olika delämnen i tillräcklig utsträckning. Denna svaghet i utbildningen är betecknande för hela det obligatoriska kursinnehållet även på specialkursnivå. Studenternas möjligheter att koncentrera sig på vissa delar inom t ex ämnet företagsekonomi kan egentligen bara komma till uttryck i valet av uppsatsämnen. Det är också först i samband med uppsatsskrivandet som studenterna har möjligheter att få en närmare kontakt med universitetslärarna för diskussioner och ämnesfördjupning. Av det sagda kan man dra slutsatsen att det är omöjligt för universiteten att till alla delar skräddarsy och yrkesanpassa en utbildning som motsvarar de krav de olika framtida arbetsgivarna kan ställa. Jag tror att vi revisorer bortser från detta faktum när vi kritiserar den akademiska utbildningen.
Kunskapsnivå
Kritikerna talar mer om vad de nyanställda akademikerna inte kan än vad de kan. Enligt min uppfattning har dagens akademiskt utbildade ekonomer mycket goda kunskaper i företags- och nationalekonomi, sett mot bakgrunden av behovet av en allmängiltig ekonomutbildning. Studenterna har goda kunskaper inom sådana väsentliga ämnen som t ex civil- och skattelagstiftning, finansiering och balansteori liksom i budgetering och koncernredovisning. Det hävdas ofta att kunskaperna när det gäller vanlig bokföring är bristfälliga. I begreppet bokföring innefattas också boksluts- och deklarationsteknik. På denna punkt är jag böjd att ge kritikerna rätt. Jag tror att ökat utrymme måste ges åt bokföringsproblematiken i utbildningen, eftersom man numera inte ens på högskolenivå kan vara helt säker på att dessa elementära kunskaper inhämtats under de förberedande studierna.
Vi revisorer har emellertid ofta svårt att utnyttja de nyanställdas specialkunskaper. Revisorsarbetet innebär i sitt inledningsskede att medarbetaren ofta tilldelas i och för sig enkla, men ändå betydelsefulla arbetsuppgifter inom främst områdena bokföring, bokslut och revision. Frågor rörande t ex budgetering och finansiering handlägges ofta enbart av de mera kvalificerade medarbetarna bl a på grund av den vikt våra klientföretag tillmäter dessa frågor. Man vågar helt enkelt inte engagera de nya medarbetarna i dessa problem, eftersom de ofta kräver kvalificerade kontakter med ledningen i klientföretagen. Jag vågar därför påstå att vi i alltför liten utsträckning prövar de nya medarbetarnas kunnande i kvalificerade företagsekonomiska frågor. Detta kunnande kommer därför att ligga latent hos medarbetarna till dess de har ökat sitt revisionskunnande och vunnit praktiska erfarenheter.
Revision
Vi måste tyvärr konstatera att ämnet revision intar en ganska blygsam plats i universitetsutbildningen. Revision är till väsentlig del den praktiska tillämpningen av ett samlat kunnande inom företagsekonomins och juridikens områden kombinerat med praktisk erfarenhet av en rad problemsituationer. Denna utpräglat praktiska inriktning tror jag kan motivera den osäkerhet, som jag tycker råder när det gäller uppläggning av revisionsutbildningen på akademisk nivå. Utbildningen torde på de flesta håll vara begränsad till ett fåtal föreläsningar, ofta hållna av yrkesverksamma revisorer. Det är därmed helt naturligt att undervisningen mer får karaktären av yrkespresentation än reell revisionsutbildning. Det blir med denna uppläggning praktiskt taget omöjligt att annat än översiktligt beröra det viktiga ämnet revisionsteknik, då detta skulle kräva väsentligt längre kurstid och en helhjärtad satsning på en praktisk problemlösning. Kurslitteraturen i ämnet (främst FARs revisionskompendier) ger i och för sig studenterna möjligheter att tränga in i ämnet, men man måste nog konstatera att med den begränsade undervisning som erbjudes så är viktiga delar i kurslitteraturen svårförståeliga och ogripbara. Litteraturstudierna blir teoretiskt snarare än praktiskt inriktade. Baserat på mina erfarenheter som föreläsare i revision vid Göteborgs Universitet tycker jag mig ha funnit att studenterna efter genomgången kurs ganska väl behärskar de teoretiska kunskaperna inom revisionen, men de har fortfarande uppenbara svårigheter att praktiskt tillämpa sitt kunnande.
Jag nämnde tidigare att det är först i samband med uppsatsskrivandet som studenterna får tillfälle att specialisera sig. Det har under senare år producerats en rad välskrivna uppsatser inom just ämnet revision. Studenterna har ofta lyckats med uppgiften att sammanställa och utvärdera kvalificerade revisionsproblem. Det kanske väsentligaste arbetet har de studenter utfört som försökt att ur teoretisk synvinkel klarlägga praxis och attityder när det gäller revisorernas arbete. Jag anser därför att många av de uppsatser som skrivits (jag baserar mina erfarenheter främst från Göteborgs Universitet) väl uppfyller de krav man kan ställa på akademiska arbeten samtidigt som man har behandlat för revisorskåren betydelsefulla frågeställningar.
De otillräckliga praktiska erfarenheterna hos studenterna visar sig dock även i uppsatsskrivandet både vad gäller ämnesval och kvalitet. Uppsatserna blir sällan praktiskt inriktade och i de fall där man har försökt att göra innehållet jordnära har man inte lyckats särskilt bra. Det är lättare för en student att skriva om t ex attityder till internrevisorer än praktiska problem vid revisionen av ett företags varulager. För att få de praktiska revisionsproblemen belysta är studenterna dessutom nästan helt hänvisade till resultaten av enkätundersökningar som regelbundet utsändes till revisorerna.
Teori och praktik
Vi revisorer vill naturligtvis att revisionsutbildningen skall utvidgas. Å andra sidan tror jag att man på universitetsnivå inte har de praktiska möjligheterna att väsentligt utvidga denna del av utbildningen utan att det sker på bekostnad av andra lika väsentliga ämnen. Jag tror därför att vi kanske snarare bör inrikta oss på att kräva förbättrad utbildning inom den praktiska företagsekonomin och acceptera att vi själva får ta hand om den mera detaljerade utbildningen i revisionsteknik. Det är dock angeläget att den teoretiska utbildningen kombineras med någon form av praktik. Detta praktikkrav är ingalunda begränsat till revisionsutbildningen utan gäller i hög grad de flesta ämnen inom företagsekonomi.
Jag har tidigare hävdat att universitetsutbildningen i revision först och främst har formen av yrkespresentation. Jag tror också att det är bäst för oss om den fortsätter att vara det – det viktiga är att dagens akademiker behärskar företagsekonomi. Det blir ändå inga bra revisorer förrän de har vunnit de praktiska erfarenheterna som revisionsarbetet erbjuder.
Hur blir då medarbetarna bra revisorer? I en nyutkommen trädgårdshandbok skriver man om rosor att ”rosorna kräver skötsel och omvårdnad för att kunna ge ett friskt och vackert blomsterflor”. Det ankommer nog på oss revisorer att ge medarbetarna den ”skötsel och omvårdnad” som gör att de på egen hand kan utveckla ett ”friskt blomsterflor” i form av upptränad förmåga att analysera och lösa revisionsproblem.
Einar Björkander, auktor revisor, föreläser i revision vid Göteborgs Universitet.