Valutakursförändringar i koncernbokslutet

I den nya aktiebolagslag som träder i kraft 1977-01-01 har utvidgade bestämmelser om koncernredovisning intagits. Resultaträkning och balansräkning för koncernen, uttryckta i svenska kronor, skall insändas till registreringsmyndigheten. Vilken växelkurs skall användas vid omräkningen av de utländska dotterföretagens räkenskapsposter? Ekonomie doktor Lennart Eriksson presenterar i denna artikel olika metoder för omräkningen och redogör för svensk redovisningspraxis enligt börsanknutna bolags årsredovisningar 1971 och 1974.

Det svenska näringslivet blir alltmer beroende av utlandsmarknaderna för sin verksamhet. Detta har bl a lett till att svenska företag etablerat sig utomlands genom dotterföretag. Antalet dotterföretag utomlands ökade enligt Industriens Utredningsinstitut från 912 år 1965 till 1333 år 1970. Under nämnda tidsperiod ökade svenska moderföretag med utländska dotterföretag sin export dubbelt så snabbt som övriga svenska exportföretag. Internleveranserna, d v s exporten till de utländska dotterföretagen ökade särskilt snabbt. Av totala antalet dotterföretag år 1970, 1333 st, var 428 producerande.

Koncernens intressenter, framför allt intressenter knutna till moderföretaget, behöver för sitt beslutsfattande information om koncernens samlade ställning och resultatutveckling. Rapporteringen bör omfatta samtliga koncernföretag, även de utländska dotterföretagen.

Utvidgade bestämmelser om koncernredovisning har intagits i den nya aktiebolagslagen, som träder i kraft den 1 januari 1977. Samtliga moderbolag skall i fortsättningen upprätta och till registreringsmyndigheten insända resultaträkning och balansräkning för koncernen (11 kap 10 §), större bolag även finansieringsanalys för koncernen (11 kap 11 §). Nämnda rapporter blir sålunda offentliga handlingar i samma utsträckning som den traditionella årsredovisningen. 1944 års aktiebolagslag innehöll endast krav om att koncernbalansräkning, alternativt koncernredogörelse, skulle överlämnas till revisorerna för granskning. Ett dotterföretag får enligt nya lagen utelämnas i koncernredovisningen endast då det är förenat med synnerliga svårigheter att inordna dess räkenskapsposter i koncernredovisningen (11 kap 11 §). Undantagsregeln tar bl a sikte på de tillfällen ”då ett dotterföretag är utländskt och följer avvikande redovisningsregler. Även valutakurser och kursdifferenser kan ha sådan inverkan på dotterföretagets redovisning att en koncernredovisning ger en vilseledande bild av verkligheten” (Prop 1975:103, sid 469).

Penningenheten utgör mätenhet för bl a koncernens resultat- och balansräkning. Samma penningenhet, i Sverige kronor, måste användas genomgående i koncernbokslutet. Detta kan således inte fullbordas förrän de utländska dotterföretagens räkenskapsposter räknats om till kronenheter. Omräkningen kan ske med hjälp av en lämplig växelkurs, eftersom en sådan avspeglar värderelationerna mellan ländernas valutor. Frågan uppkommer då, vilken kurs som skall väljas vid omräkningen av räkenskapsposterna, då kursen fluktuerar. Skall investeringsdagens, balansdagens eller någon annan kurs väljas som omräkningsfaktor?

Frågan hade ett begränsat intresse före 1971, då systemet med fasta växelkurser med tillåtna fluktuationsmarginaler av ± 1 % av respektive valutas mittkurs dominerade. Om kursfluktuationerna hållit sig inom ramen av ± 1 % och paritetsförändringar i form av devalveringar och revalveringar ej ägt rum, har det ur praktisk synvinkel knappast någon betydelse, om man använder den ena eller andra växelkursen som omräkningsfaktor. Mätfelet i redovisningen blir under sådana förhållanden begränsat.

Efter valutasystemets sammanbrott år 1971 i samband med dollarkrisen detta år, har ett system med mer eller mindre fritt ”flytande” valutakurser uppstått. Sverige samarbetar för närvarande på valutaområdet med övriga skandinaviska länder, Benelux och Västtyskland genom bildandet av den s k valutaormen. Ormsamarbetet innebär att medlemsländernas inbördes valutakurser endast i begränsad utsträckning, d v s ± 2,25 % från en mittkurs, tillåtes fluktuera, medan kurserna i förhållande till övriga länder i princip får flyta fritt. Kursutvecklingen under senare tid för några viktigare valutor visas i ett diagram (se Balans 2/1976 sid. 8).

Under ogynnsamma förhållanden kan kursförlusterna för ett företag bli betydande, vilket följande uttalande i Kockums verksamhetsberättelse för 1974 är ett talande bevis för: ”På basis av en jämförelse mellan de kurser, på vilka bolaget baserat sina kalkyler dels vid kontraktsteckningen, dels vid upptagande av nya lån och vid årsskiftet 1974/75 gällande kurser kan en total resultatförsämring sedan de under 1971 inträffade valutaoroligheterna på ca 300 mkr beräknas.” Av den totala resultatförsämringen beräknas 110 mkr falla på år 1974, vilket kan jämföras med ett redovisat rörelseresultat för koncernen för samma år på 231 mkr.

Storleken av en redovisad kursdifferens är naturligtvis beroende av vilken metod man tillämpar vid omräkningen av räkenskapsposterna. Eftersom praxis varierar på detta område, är det önskvärt att intressenterna informeras om vilken omräkningsmetod som använts i det aktuella fallet. Lagstiftaren har uppmärksammat detta informationsbehov och i den nya aktiebolagslagen föreskrivit, att förvaltningsberättelsen skall innefatta en redogörelse om ”vilka metoder och värderingsprinciper som använts vid uppgörande av koncernredovisningen” (11 kap 11 §). Redogörelsen skall bl a omfatta ”metod för omräkning av utländska dotterföretags räkenskaper till svensk valuta” (Prop 1975: 103, sid 470).

Den följande framställningen innefattar

• en presentation av olika metoder för omräkning av utländska dotterföretags räkenskapsposter i samband med koncernbokslutet samt redovisningen av framkomna omräkningsdifferenser;

• en redogörelse om svensk redovisningspraxis så som den avspeglas i de börsanknutna bolagens årsredogörelser.

Aktuella forskningsstudier

Två läsvärda forskningsstudier, som berör problemområdet, har publicerats på senare tid. År 1972 utgavs en AICPA-studie, Reporting Foreign Operations of US Companies in US Dollars, författad av Leonard Lorensen. Samma år utkom en forskningsstudie inom CICA (The Canadian Institute of Chartered Accountants) med titeln Translation of Foreign Currencies, skriven av R MacDonald Parkinson.

Båda studierna innehåller en kritisk analys av olika metoder för omräkning av räkenskapsposter och redovisning av omräkningsdifferenser. Särskilt intressant i sammanhanget är det att notera, att de båda författarna efter genomförda analyser kommer fram till skilda rekommendationer.

Parkinson känner sig mindre bunden än Lorensen av kravet på objektivitet, bl a innefattande anskaffningsvärdeprincipen, som är en av redovisningsprinciperna i den ”konventionella redovisningsmodellen”.

Parkinsons modellansats är situationsanpassad. Han fäster stort avseende vid att informationen skall vara relevant i varje särskilt fall och rekommenderar följaktligen olika lösningar för skilda ekonomiska situationer:

”There is no single solution to the problems of translating foreign currencies. Changes in the relative values of two currencies do not always have the same characteristics; neither do circumstances accompanying changes in the relative values of two currencies have uniform characteristics. Solutions to accounting problems must take into account the specific circumstances of a change in an exchange rate and other related factors.” (General Conclusions, sid 1)

Enligt Parkinson bör valet av omräkningsmetod bestämmas av stabiliteten på valutaområdet i det land där dotterföretaget är verksamt, samt av dotterföretagets beroendeställning i förhållande till moderföretaget. Det typiska dotterföretaget antas vara beläget i ett land med förhållandevis stabila valutaförhållanden (hard currency country) och med en i förhållande till moderföretaget oberoende rörelse. För ett sådant fall rekommenderas en omräkning av samtliga tillgångs- och skuldposter efter balansdagens kurs.

Skulle dotterföretaget vara beläget i ett land med inflationsekonomi, typ Brasilien, bör enligt Parkinson dotterföretagets balansposter först justeras med hänsyn till penningvärdeförsämringen – genom indexomräkning, omräkning till återanskaffningsvärde eller liknande – och därefter med hjälp av balansdagens valutakurs transformeras till penningenheten i moderföretagets hemland. Metoden att basera valet av omräkningskurs – balansdagens kurs respektive historisk kurs – på distinktionen mellan monetära och icke monetära balansposter (monetary-nonmonetary method) bör undvikas, eftersom sambandet mellan köpkraftsutvecklingen och valutakursförändringarna oftast är bristfälligt.

Lorensen, å sin sida, rekommenderar att ”Temporal Principle of Translation” skall tillämpas vid omräkningen av dotterföretagens räkenskapsposter. Det är, menar han, önskvärt att värderingsgrundvalen inte ändras vid omräkningen från en valuta till en annan. Ett historiskt värde skall förbli ”historiskt” även efter omräkning, ett återanskaffningsvärde skall förbli återanskaffningsvärde, etc.

”The nature of translation as a measurement conversion process requires that the assets and liabilities of foreign subsidiaries be translated in a manner that retains the accounting principles used to measure them in the foreign money financial statements .......” (sid 17)

Vid en redovisning baserad på det historiska kostnadsbegreppet kommer omräkningsreglerna enligt ”Temporal Principle” att i regel sammanfalla med ”monetary-nonmonetary” – metoden. Lorensen rekommenderar metoden utan urskillning, alltså även om resultatet av omräkningen skulle ge en förvanskad bild av företagets resultatutveckling.

Det är vanligt att man i dylika sammanhang hänvisar till fallet, där utlandsvalutan revalveras och det utländska dotterföretaget, vid sidan om reella anläggningstillgångar och varulager, har monetära skulder som överstiger de monetära tillgångarna Vid en tillämpning av ”monetary-nonmonetary”-metoden framkommer då en kursförlust, eftersom de monetära skulderna (netto) räknas om efter den uppjusterade kursen, medan de icke monetära tillgångarna fortfarande omräknas efter kursen som gällde före revalveringen. Man menar då, att det i ett sådant fall ligger nära till hands att anta, att dotterföretagets vinst uttryckt i utländsk valuta, kommer att ligga kvar på oförändrad nivå efter revalveringen. Vinsten, omräknad till valutan i moderföretagets hemland, kommer däremot att uppgå till ett högre belopp efter revalveringen. Eftersom det här antogs, att dotterföretagets anläggningar även fortsättningsvis genererade oförändrade vinster, var det ur ekonomisk synpunkt knappast befogat att redovisa en förlust i samband med revalveringen. Tvärtom kunde det, på grund av det förändrade bytesförhållandet mellan valutorna, vara motiverat att redovisa en vinst. Så hade ju faktiskt skett om man, i enlighet med Parkinsons tankegångar, hade räknat om de totala nettotillgångarna efter kursen som gällde efter revalveringen.

Sedan oktober 1975 gäller nya redovisningsrekommendationer för omräkning av utländska räkenskapsposter i Förenta staterna. Då utgav nämligen Financial Accounting Standards Board (FASB) Accounting for the Translation of Foreign Currency Transactions and Foreign Currency Financial Statements. De nya rekommendationerna ersätter bl a de rekommendationer om omräkningskurser, som ingick i kapitel 12 av Accounting Research Bulletin No. 43. I sak överensstämmer de utfärdade rekommendationerna med den modell, som presenterades av Lorensen.

Föreningen Auktoriserade Revisorer Sverige planerar att inom kort utge rekommendationer på området.

Valet av omräkningsmetod

Enligt den nya aktiebolagslagen skall koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen ”var för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagets och dotterföretagens resultaträkningar och balansräkningar, upprättat enligt god redovisningssed...” (11 kap 11 §). Kravet på god redovisningssed bör tolkas så, att värderingen av balansposterna skall ske med tillämpning av objektivitetsprincipen, från vilken kan härledas anskaffningsvärdeprincipen.

• Om de i dotterföretaget tillämpade redovisningsprinciperna mera väsentligt avviker från de i moderföretaget tillämpade principerna, bör dotterföretagets räkenskaper, före intagningen i koncernbokslutet, omarbetas så att de blir jämförbara med moderföretagets. Om exempelvis ett dotterföretag, på grund av lokala lagföreskrifter, värderar sina reella tillgångar (fastigheter, maskiner, inventarier etc) till återanskaffningsvärden, skall dessa ersättas av historiska anskaffningsvärden. Stora svårigheter skulle uppstå för intressenterna, om de tvingades tolka en koncernredovisning, som uppkommit genom en sammanslagning av anskaffningsvärden och återanskaffningsvärden.

• Valutaomräkningen av dotterföretagets räkenskapsposter får inte rubba den historiska värderingsansatsen. Omräkningen bör uppfattas som ett översättningsproblem, ej som ett värderingsproblem. Valutaomräkningen styrs i enlighet härmed av samma idé som ligger bakom indexomräkning genom den s k köpkraftsmetoden. Nu kan man anmärka, att informationen som framkommer vid det rekommenderade omräkningsförfarandet, under vissa förhållanden – jämför exemplet ovan med revalvering och förekomsten av monetära skulder – inte blir relevant för intressenterna. Dessa kan få en felaktig uppfattning om den långsiktiga resultatutvecklingen. En sådan kritik kan emellertid avvisas, eftersom den i grunden ej är hänförlig till valet av omräkningsmetod utan valet av värderingsansats; frågan om redovisningen skall grundas på ett historiskt kostnadsbegrepp eller ej.

Balansdagens kurs genomgående (current method)

Samtliga tillgångar och skulder i balansräkningen omräknas efter balansdagens kurs. Tillvägagångssättet antyder, att man anser de totala nettotillgångarna utsatta för kursrisker. Omräkningsmetoden är emellertid ej förenlig med anskaffningsvärdemetoden. De icke monetära balansposterna – fastigheter, inventarier, varulager o dyl – kommer efter omräkningen ej att redovisas till anskaffningsvärden med avdrag för avskrivningar, sett ur moderföretagets synvinkel. För att bevara karaktären av historiskt värde måste omräkning ske med historisk kurs (investeringskurs).

Metod baserad på distinktionen mellan kortfristiga och långfristiga balansposter (current-noncurrent method)

”Current-noncurrent” metoden rekommenderades av AICPA redan på 1930-talet. I modifierad form har dessa rekommendationer, trots stark kritik, levt kvar till oktober 1975, då de ersattes av de nya FASB-rekommendationerna (jfr ovan). Enligt ”current-noncurrent” metoden omräknas omsättningstillgångar, inklusive varulager, och kortfristiga skulder efter balansdagens kurs (current rate) samt anläggningstillgångar och långfristiga skulder efter historisk kurs (past rate). Sistnämnda kurs motsvarar investeringsdagens kurs eller den kurs som rådde då berörda fordran och skuld uppkom. ”Current-noncurrent” metoden kan främst kritiseras för att den utnyttjar balansräkningens schema med uppdelningen på kortfristiga och långfristiga balansposter för ett syfte, som det ej har varit avsett att tillgodose. Schemat är ägnat att underlätta en likviditets- och soliditetsanalys och ej att ligga till grund för valet av omräkningskurs. Långfristiga fordringar och skulder är, i likhet med kortfristiga, utsatta för kursrisker och bör därför omräknas efter balansdagens kurs. Varulagret är en icke monetär tillgång och bör, om det är värderat till anskaffningsvärde, omräknas efter historisk kurs. ”Current-noncurrent” metoden är ej förenlig med anskaffningsvärdeprincipen och måste därför förkastas.

Metod baserad på distinktionen mellan monetära och icke monetära balansposter (monetary-nonmonetary method)

Metoden utvecklades ursprungligen av Samuel R Hepworth (Reporting Foreign Operations, Ann Arbor 1956) och the National Association of Accountants (Management Accounting Problems in Foreign Operations, New York 1960). I balansräkningen omräknas monetära balansposter efter balansdagens kurs samt icke monetära balansposter efter historisk, d v s investeringsdagens kurs. Tillskjutet kapital omräknas efter investeringsdagens kurs, medan kvarstående vinstmedel omräknas efter intjäningsårets kurs. Resultaträkningens poster omräknas efter transaktionsdagens kurs. Ofta kan den förenklingen göras, att årets genomsnittskurs väljes för kostnads- och intäktsposterna. Avskrivningarna måste dock alltid omräknas efter samma kurs som berörda tillgångar i balansräkningen, d v s efter investeringsdagens kurs.

”Monetary-nonmonetary” metoden är förenlig med en redovisning grundad på det historiska kostnadsbegreppet.

Omräkningsdifferensens redovisning

Vid omräkningen av resultat och balansposterna uppkommer i regel en omräkningsdifferens. Frågan uppkommer nu, hur denna typ av kursdifferens skall redovisas i bokslutet. I första hand är följande alternativ tänkbara.

1. Såväl en ogynnsam (kursförlust) som en gynnsam differens (kursvinst) intas omedelbart i resultaträkningen.

2. En ogynnsam differens (kursförlust) redovisas omedelbart som kostnad i resultaträkningen medan en gynnsam differens (kursvinst), i avvaktan på ”realisering”, redovisas som skuldpost eller värderegleringspost i balansräkningen. Förfaringssättet motiveras ibland med önskvärdheten att i detta sammanhang tillämpa den s k försiktighetsprincipen.

3. Omräkningsdifferensen tas ej in i resultaträkningen utan får påverka fria eller bundna reserver i balansräkningen.

Med hänsyn till intressenternas informationsbehov rekommenderar Lorensen i sin forskningsstudie alternativ a. Han kommenterar valet på följande sätt:

”Deferral procedures result in an artificial smoothing of net income (because deferral must be arbitrary) that essens the value of the information to financial statement renders.” (sid 61)

Innehållet i de amerikanska FASB-rekommendationerna från 1975 sammanfaller också med alternativ a, vilket innebär en förändrad inställning jämfört med de dessförinnan gällande rekommendationerna i kapitel 12 av Accounting Research Bulletin No. 43, som närmast överensstämde med det ”försiktigare” b-alternativet.

Enligt Parkinson (sid 4–5) bör valet av metod för redovisning av kursdifferens vara beroende av hur stora förväntningarna är om en återgång till tidigare kursläge. Alternativ a får endast väljas, då man bedömer en återgång som osannolik. Om man däremot bedömer det som troligt, att kursen inom överskådlig framtid skall återgå till den ursprungliga nivån, redovisas kursdifferensen – såväl gynnsam som ogynnsam – tills vidare som värderegleringspost i balansräkningen.

Intressenterna torde vara mest betjänta av att ifrågavarande kursvinster och kursförluster löpande redovisas i resultaträkningen (= alt a), i normalfallet under finansiella kostnader och intäkter. Vid behov bör beloppen kommenteras.

Alternativ b förkastas av olika skäl. En tillämpning av försiktighetsprincipen innebär, att förväntade ännu icke inträffade förluster, i motsats till vinster, anteciperas. Bristen på konsekvens kan få till följd att mätresultaten snedvrides. Därför bör tillämpningen av försiktighetsprincipen inskränkas till de fall, där det finns uttryckliga lagföreskrifter eller där det eljest kan motiveras med hänsyn till ”god redovisningssed”.

Vid b-alternativet uppkommer också problemet, när en gynnsam omräkningsdifferens (kursvinst) egentligen skall anses som realiserad samt frågan om man kan använda ett kvittningsförfarande, t ex kvitta en ogynnsam differens i ett dotterföretag mot en gynnsam differens i ett annat. Om man vill inta en mycket försiktig attityd, kunde det måhända hävdas att kursvinsten inte är realiserad förrän den i form av utdelning överförts till moderföretaget. Och då uppkommer i sin tur frågan, hur man skall kunna ”öronmärka” dessa vinster. En fortsatt diskussion på detta tema skulle kanske leda till att man, med hänvisning till försiktighetsprincipen, överhuvudtaget ej intog (konsoliderade) de utländska dotterföretagen i koncernbokslutet, ett förfarande som knappast skulle stå i överensstämmelse med ”god redovisningssed”.

Den vinst, som uppkommer vid en omräkning av de utländska dotterföretagens räkenskaper, bör ur koncernens synvinkel kunna betraktas som realiserad i lika stor utsträckning som övriga vinster som ackumulerats i de utländska dotterföretagen.

Alternativ c förkastas eftersom det innebär ett avsteg från kongruensprincipen. Nämnda princip torde vara allmänt accepterad i Sverige. Ett mer eller mindre godtyckligt utelämnande av kostnads- och intäktsposter i resultaträkningen försämrar dess informationsvärde.

Redovisningspraxis i Sverige

Undersökningen omfattar åren 1971 och 1974 samt avser de börsanknutna bolagen, d v s bolag vars aktier är noterade på börslistan eller fondhandlarlistan. Bank- och försäkringsbolag ingår dock ej i undersökningen. Undersökningsåret utgörs av räkenskapsår sammanfallande med kalenderåret eller räkenskapsår med bokslutsdatum, som ligger mellan den 30/6 kalenderåret och den 29/6 året efter kalenderåret (brutet räkenskapsår). Vad gäller undersökningsåret 1971 har material från min bok ”Koncernredovisningens informationsinnehåll, Malmö 1974” kunnat utnyttjas.

Antalet undersökta företag var 124 år 1971 och 125 år 1974. Av dessa hade 95 respektive 94 ett eller flera utländska dotterföretag.

Tabell 1 visar vilka slags koncernrapporter som ingår i moderbolagens årsredogörelser. (KBR = koncernbalansräkning, KRR = koncernresultaträkning, KFA = koncernens finansieringsanalys)

Tabell 1. Moderbolags (med utländskt dotterföretag) publicering av koncernredovisning

Framför allt är det intressant att kunna notera att antalet moderbolag, som lät publicera KFA, ökade väsentligt mellan år 1971 (60%) och år 1974 (81 %).

Fortsättningsvis studeras de 84 respektive 85 moderbolag som lät publicera någon form av koncernredovisning, d v s KBR.

Tabell 2 visar, i vilken utsträckning de utländska dotterföretagen intogs (konsoliderades) i koncernbokslutet.

Tabell 2. Utländskt dotterföretags intagning i koncernbokslutet

Endast i ett mycket begränsat antal fall utelämnades ett utländskt dotterföretag vid koncernbokslutet.

De sex fallen år 1974 utgjordes av

• Coronaverken, som utelämnade ett dotterföretag som var under avveckling;

• Incentive, som ej tog med Skega Chilena ”med hänsyn till rådande labila valutaförhållanden”;

• Kinnevik, som utan motivering uteslöt samtliga utländska dotterföretag;

• LM Ericsson, som utelämnade telefondriftsbolagen i Argentina ”på grund av karaktären av deras verksamhet”;

• Pribo, som ej medtog ett par mindre dotterbolag till Ceres Bryggerierne A/S; samt

• Weibull, vars tyska dotterbolag ej konsoliderades.

I vissa fall kan kommentarerna till den publicerade koncernredovisningen innefatta reservationer rörande möjligheterna att transferera vinster från de utländska dotterföretagen. Tabell 3 visar förekomsten av sådana reservationer.

Tabell 3. Reservationer till den publicerade koncernredovisningen beträffande möjligheten att transferera vinster från utländskt dotterföretag

AGA:s reservation för år 1974 kan tjäna som typexempel:

”Vid bedömning av koncernens årsvinst och fria reserver bör beaktas att en betydande del intjänats i utländska koncernbolag, där vinstöverföring till moderbolaget i vissa fall är förbunden med skatter eller underkastad restriktioner. Hittills har dock rimliga utdelningar kunnat överföras till moderbolaget utan nämnvärda svårigheter.”

Monark tog in följande i årsredogörelsen för år 1974:

”Möjligheterna att överföra större vinster och även att låna kapital mellan koncernens svenska och sydamerikanska bolag är i hög grad begränsad av de olika ländernas lagstiftning. Av legala finansiella och administrativa skäl kan koncernen betraktas som två helt självständiga koncerndelar, den svenska och den sydamerikanska, där varje del i huvudsak måste lita till sin egen styrka.”

Nämnda förhållanden avspeglades även i koncernredovisningen. Vinstandelarna i de utländska dotterföretagen redovisades som avdragspost i KRR och tillfördes koncernreserven i KBR.

Förekomsten av information om omräkningskurser har undersökts. Resultatet av undersökningen ingår i tabell 4.

Tabell 4. Information om omräkningskurser i anslutning till den publicerade koncernredovisningen

Ur informationssynpunkt kan utvecklingen betraktas som glädjande. Närmare hälften av bolagen informerade om omräkningskurserna år 1974 mot endast 1/3 år 1971.

En kartläggning har genomförts av vilka metoder, som kom till användning vid omräkningen av de utländska dotterföretagens räkenskapsposter. Följande klassificering gjordes.

Tabellen visar, att någon enhetlig praxis ej utvecklats. 3 företag kunde år 1974 anses tillämpa ”monetary-non monetary” metoden, nämligen AGA, Monark och SAAB-SCANIA. Metod 1 – att genomgående omräkna efter balansdagens kurs – var fortfarande mycket vanlig.

Information lämnades endast i ett begränsat antal fall om inordnandet av omräkningsdifferensen (kursdifferensen) i räkenskaperna.

Få företag lämnade så klar och redig information på denna punkt som Husqvarna. Husqvarna beskrev först mycket noggrant det tillämpade förfarandet (= metod 3) vid omräkning av räkenskapsposterna. Därefter ingick följande:

Fördelningen i praxis på olika metoder framgår av tabell 5. Tabellen omfattar de moderbolag, vilka gav information om omräkningskurserna i anslutning till den publicerade koncernredovisningen.

Tabell 5. Metod för omräkning av de utländska dotterföretagens räkenskapsposter i koncernbokslutet

”Med detta förfarande uppstår i balansräkningen en kursdifferens. Vid kursförlust belastas årets resultat medan kursvinster förs till en kursreserv, vilken redovisas bland övriga kortfristiga skulder. Kursdifferensen behandlas separat för varje bolag, varför förlust i ett bolag ej jämnas ut mot vinst i ett annat bolag.”

I en not till koncernresultaträkningen gavs beloppsmässiga uppgifter om omräkningsdifferenserna.

Husqvarna intog, som syntes, en försiktig attityd till redovisningen av omräkningsdifferensen.

Bland övriga företag som kunde sägas tillämpa försiktighetsprincipen märktes Fagersta, Volvo och Tretorn.

Åtskilliga företag, t ex Fortia, SKF, PLM och Tändsticksbolaget, gjorde avsteg från kongruensprincipen genom att föra omräkningsdifferensen direkt till bundna eller fria reserver.

AGA hörde till gruppen av företag som redovisade såväl gynnsam som ogynnsam kursdifferens i koncernresultaträkningen.

Det bör i sammanhanget också markeras, att kursförlusterna respektive kursvinsterna som redovisades i koncernresultaträkningarna omväxlande togs in under rörelsekostnader/intäkter, finansiella kostnader/intäkter och extraordinära kostnader/intäkter.

Efter genomgången får man lätt intrycket, att man ute på företagen, vad gäller valet av omräkningskurs och omräkningsdifferensens redovisning, känner stor osäkerhet och att man därför efterlyser förnuftiga normer. De planerade rekommendationerna från Föreningen Auktoriserade Revisorer kan möjligen fylla ut detta tomrum.

Lennart Eriksson, ekonomie doktor