I februari 1975 undertecknades avtalet om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter mellan de stora organisationerna på arbetsmarknaden. Vad har hänt på detta avtalsområde sedan dess? Finns några praktiska erfarenheter från verksamheten att förmedla? Frågorna behandlas i denna artikel av auktor revisor Ulf Gometz.
Låt oss först se något på utvecklingen hittills, avtalssituationen just nu och den framtidsutveckling som kan förutses mot bakgrund av nytillkomna arbetslagar och vad som är känt om LO:s, PTK:s och SAF:s syn på avtalet för att därefter komma in på några praktiska erfarenheter från arbetet som konsult.
Utveckling hittills
Avtalet gav som bekant arbetstagarna i alla företag med företagsnämnd rätt att välja en av tre alternativa informations- och konsultkanaler (se BALANS 4:1975), nämligen
ekonomikommitté
intern arbetstagarkonsult eller
extern arbetstagarkonsult.
En förutsättning för avtalets praktiska ikraftträdande var dess ratificering på förbundsnivå. Denna ratificering skedde för de olika förbunden successivt under hösten 1975, varefter arbetstagarna i enskilda företag med hjälp av sina organisationer tog upp förhandlingar om val av alternativ.
Jag har inte tillgång till någon statistik som visar hur problemlösningarna fördelas på de tre ovannämnda alternativen. Klart står emellertid att det föreligger en spridning: alla alternativen förekommer i praktiken liksom kombinationer ekonomikommitté/arbetstagarkonsult. Det förefaller vidare som om arbetsgivaresidan haft en starkare tendens än arbetstagarsidan att föredra ”företagsinterna lösningar” (ekonomikommitté, intern konsult) framför extern arbetstagarkonsult.
Från pressens och övriga massmedias sida har tveklöst de externa arbetstagarkonsulterna varit föremål för störst intresse. Anledningarna till detta intresse torde vara flera, däribland följande:
Befattningen arbetstagarkonsult (tidigare i debatten benämnd löntagarrevisor) är helt ny i svenskt näringsliv.
Det är första gången arbetstagarna i företagen i större skala får tillgång till ekonomisk expertis som är fristående från såväl företag som fackliga organisationer.
De auktoriserade revisorerna nämns i avtalet först bland de kategorier ur vilka arbetstagarkonsulterna förutsätts bli hämtade och man har av någon anledning inte betraktat det som självklart att dessa utan vidare skulle kunna ta steget från direktörsrum och ekonomiavdelningar i företagen till ”verkstadsgolvet” för att utan kontaktsvårigheter och partsställningsbekymmer umgås med exempelvis arbetare.
I slutet av 1975 utsågs ungefärligen samtidigt auktoriserade revisorer som externa arbetstagarkonsulter i Lilla Edets Pappersbruk (Ulf Gometz), NK-Turitz (Gunnar Blomberg) och Åhléns (Anna-Lisa Hagströmer), i samtliga fall med arbetsgivarpartens tillstyrkan som en förutsättning. Därefter har ytterligare något tiotal auktoriserade revisorer tagit och påbörjat uppdrag som externa arbetstagarkonsulter, vartill kommer ett antal konsulter från andra kategorier. Enligt Svenska Dagbladet (1976-10-11) hade i oktober i år ett 40-tal konsulter (externa och interna) utsetts medan ekonomikommittéer bildats i cirka 1.000 företag.
En sammandragen redogörelse för utvecklingen hittills bör kompletteras med följande omnämnanden:
Avtalet berör revisorskåren även i de fall alternativet med ekonomikommitté valts på så sätt att företagets revisor i sådana fall, om arbetstagarna önskar, skall anmodas medverka i ekonomikommittéernas arbete. Sådan medverkan har önskats och lämnats i många fall; så har man exempelvis inom ICA-koncernen efter diskussioner valt att tillsätta ekonomikommittéer i de olika koncerndelarna, i vilkas arbete koncernens auktoriserade revisor skall deltaga.
FAR har bett professor Knut Rodhe att reda ut begreppen beträffande revisorers och arbetstagarkonsulternas tystnadsplikt (professor Rodhes uppsats publicerad i BALANS nr 5:1975).
FAR har samverkat med såväl LO och PTK som SAF på utbildnings- och utvecklingsområdet i form av samråd, delegationskonferenser m m.
Arbetsmarknadsorganisationerna har tagit fram utbildningsmaterial, varjämte LO – PTK startat utbildningskurser, till vilka externa arbetstagarkonsulter inbjudits.
LO och PTK har tillsatt en samrådsgrupp om fyra personer rörande frågor kring avtalet om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter.
Nuläge
Den ovannämnda artikeln i Svenska Dagbladet 1976-10-11, har underrubriken: ”LO-besvikelse: rushen efter konsulter uteblev”. Jag vill ifrågasätta om den rubriken är rättvisande av följande skäl:
Det är osannolikt att LO vare sig hade väntat eller önskat sig en omedelbar ”rush” efter arbetstagarkonsulter – i varje fall externa konsulter. Dels skulle en sådan rush strida mot avtalets anda (”interna lösningar skall eftersträvas”), dels vore en sådan snabb utveckling orealistisk med hänsyn till den begränsade tillgången på lämpliga konsulter. Jag tror att man från både LO:s och PTK:s sida ville använda sig av avtalets alternativa lösningar selektivt och inledningsvis prioritera externkonsultalternativet för företag av viss storlek eller med speciella problem. (Exempel på den senare kategorien är ovannämnda NK-Turitz-Åhléns.) Vidare ville man i lugn och ro rekrytera och eventuellt kompletteringsutbilda en kader, ur vilken externa konsulter kunde föreslås de lokala medlemsorganisationerna.
I de fall arbetsgivaren och arbetstagaren inte redan från början är överens om extern konsult förutsätter avtalet en prövotid av minst sex månader. Detta innebär att i praktiken efterfrågan på extern konsult i många fall kunde aktualiseras först under andra halvåret 1976.
Tillkomsten av den nya lagen om medbestämmanderätt i arbetslivet (MBL) har inneburit att avtalet åtminstone tillfälligtvis kommit i ett nytt läge. Huvudavtalen på arbetsmarknaden inklusive företagsnämndsavtalet och avtalet om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter har nämligen blivit uppsagda och är nu föremål för förhandlingar om korrigeringar.
Nuläget ifråga om externa arbetstagarkonsulter torde kunna sammanfattas sålunda: Uppskattningsvis 25–50 konsulter – i flertalet fall jämte suppleanter – är i praktisk verksamhet. De flesta av dessa är auktoriserade eller godkända revisorer. Situationen på avtalsområdet – uppsägningar och förhandlingar med anledning av MBL – har sedan en tid tillbaka inneburit ett visst ”stillestånd” då det gäller nya uppdrag. Dock utses fortfarande (oktober 1976) nya konsulter i vissa företag trots den korta tid som nu löpande avtal ger möjlighet till (februari 1977).
Framåtblick
Den ovannämnda situationen på avtalsområdet och inte minst tillkomsten av MBL kan ge upphov till frågan: Har avtalet om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter spelat ut sin roll innan det ännu på allvar kommit att tillämpas i praktiken? Det bästa svaret på den frågan vore ett auktoriserat uttalande från alla de tre huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Tyvärr innebär emellertid de pågående eller förestående förhandlingarna att ingen av organisationerna vill gå resultatet av dessa i förväg genom att göra något uttalande.
För LO:s del finns emellertid ett förhållandevis aktuellt, dokumenterat uttalande i frågan. Rapporten till LO- kongressen i juni 1976 med samlingsrubriken ”Solidariskt medbestämmande” säger nämligen (sid 89) om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter följande:
”Även bestämmelserna i avtalet om ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter blir i viss utsträckning inaktuella när lagen om medbestämmande träder i kraft. Arbetsgivarens informationsskyldighet blir lika omfattande i den nya lagen som den är i avtalet. Dessutom gäller ju avtalet endast i företag som har företagsnämnd. De fackliga organisationernas möjlighet att utse extern arbetstagarkonsult finns dock inte intäckt i den nya lagstiftningen. LO har tillmätt möjligheterna för de fackliga organisationerna att utse externa konsulter stor betydelse och kommer nu att arbeta för att det skall bli möjligt i alla företag där de fackliga organisationerna anser sig behöva sådan experthjälp. Det oavsett företagets storlek. På sikt bör också de fackliga organisationerna få rätt att anlita annan utomstående experthjälp, t ex på arbetsorganisations- och dataområdet.”
Längre fram i rapporten (sid 105) sägs vidare:
”Vissa bestämmelser kan med fördel föras över till medbestämmandeavtalet. Det gäller särskilt rättighet för de fackliga organisationerna att utse extern arbetstagarkonsult.”
PTK har hittills visat sig ha en med LO överensstämmande inställning till arbetstagarkonsulterna och det förefaller sannolikt att detta gäller även ovan citerade uttalanden. Även SAF torde ha intresse av att finna och överenskomma om lämpliga och variabla kanaler för uppfyllande av MBL:s informationsregler. Det finns därför enligt min uppfattning anledning att tro att arbetstagarkonsultinstitutionen kommer att leva kvar.
Erfarenheter
Det är givetvis förmätet att tala om att redovisa erfarenheter när avtalet varit gällande så kort tid. Härtill kommer att jag för egen del hittills haft endast ett uppdrag. Just det faktum att avtalet är nytt och att erfarenheter i större utsträckning saknas gör emellertid att instruktioner, anvisningar och utbildningsunderlag föreligger endast i ringa omfattning. Detta i sin tur gör det angeläget att ett erfarenhetsutbyte så snart som möjligt kommer i gång. Efter att ha samrått och diskuterat med bl a kollegerna Anna-Lisa Hagströmer (Åhléns) och Gunnar Blomberg vågar jag mig på att här redovisa vissa erfarenhetssynpunkter i förhoppningen att de skall kunna vara av något värde för kolleger med liknande uppdrag.
Uppgifter
Arbetstagarkonsultens uppgifter har i avtalet formulerats sålunda:
”Arbetstagarkonsult skall i frågor som rör företagets ekonomiska ställning och utveckling informera och biträda arbetstagarledamöterna i företagsnämnden samt styrelseledamöterna för de anställda där sådana utsetts.”
Anvisningar om informationsuppgiftens innebörd kan hämtas på ytterligare ett par punkter i avtalet (§ 1 A, § 2 C). Uppgiftsformuleringen i avtalet är emellertid som helhet mycket allmän och ger ett stort utrymme för överenskommelser om uppläggningen av konsultens arbete mellan hans uppdragsgivare och honom själv. Det torde också vara på det viset, att arbetsuppgifterna kommer att bli mycket skiftande mellan olika företag eftersom arbetstagarna kan vilja ha olika delar av företagets ekonomi speciellt belysta. Trots detta torde det vara möjligt att göra upp en stomme med programpunkter vilka i normalfallet bör vara med och bör intressera arbetstagarna i flertalet företag. En sådan preliminär stomme har uppgjorts inom Metallindustriarbetareförbundets största avdelning, avdelning 41 i Göteborg. Jag har tagit del av det ifrågavarande stomprogrammet och har därefter på basis av egna erfarenheter och de erfarenheter jag fått del av från kolleger uppgjort följande förteckning över punkter, som sannolikt i normalfallet bör ingå i arbetstagarkonsultens arbetsuppgifter:
A Grundläggande företagsbeskrivning
1 ÄGARSTRUKTUREN
1.1 Ägarekategorier/aktiefördelning
1.2 Ägarerelationer till företaget (kund, leverantör, företagsledare, anställd etc)
1.3 Koncernsammansättning (i förekommande fall)
2 ORGANISATION
2.1 Organisationsplan (ansvars- och befogenhetsområden för väsentliga befattningar)
2.2 Redovisningsorganisation
2.3 Styrsystem (system för resultat, likviditets-, finansrapportering m m, system för budgets och budgetuppföljning etc)
2.4 Samrådsorganisation (nämndarbetets organisation och effektivitet, formella och informella kommunikationsvägar mellan företagsledning och anställda resp mellan de anställda inbördes, övrigt samrådsarbete).
3 PRODUKTION
3.1 Produktsammansättning (nuvarande och planerad)
3.2 Anläggningar (skick, investeringsbehov)
3.3 Kapacitetsutnyttjande
3.4 Produkt- och produktionsutveckling
3.5 ”Trånga sektorer”
4 MARKNAD
4.1 Omsättning på huvudprodukter
4.2 Kundkategorier
4.3 Hemmamarknad/export
4.4 Marknadsandelar (nuläge och prognos)
5 DIVERSE
5.1 Företagspolicy
5.2 Personalpolicy och personalstatistik (frånvaro, utbildningspolicy, personalomsättning, åldersstruktur etc)
5.3 Väsentliga omständigheter i övrigt (t ex miljöhot, långsiktiga eller väsentliga avtal etc)
B Analyser och löpande uppföljning
1 ANALYS AV RESULTAT OCH EKONOMISK UTVECKLING
1.1 Resultatrapporter (periodbokslut, budgetuppföljning)
1.2 Försäljning, marknadsandelsutveckling
1.3 Orderingång, orderstock
1.4 Årsbudget och andra prognoser
1.5 Finansiell planering (inkl investeringsplaner, långtidsplaner)
2 STÄLLNING
2.1 Soliditet (inkl finansiell struktur)
2.2 Likviditet
2.3 Avkastningsläge
C Särskilda arbetsuppgifter
1 UTREDNINGAR
1.1 Av anställda initierade.
2 ÖVRIGT
2.1 Information och rådgivning avseende speciella frågor.
Erfarenhetsbakgrunden ger upphov till följande rådgivande synpunkter:
Det är viktigt att konsulten å ena sidan är beredd att lämna råd då det gäller att föreslå vilka uppgifter som bör framtagas och å andra sidan är lyhörd för arbetstagarnas önskemål om prioritering. Konsulten bör sålunda sannolikt i de flesta fall inte gå så långt att han styr målinriktningen för arbetet. Hans uppdragsgivare vet i allmänhet vad man i grunden vill veta. Däremot kan hans råd behövas då det gäller att peka på vilka ekonomiska uppgifter och relationstal som är relevanta för besvarande av de grundläggande frågorna. En grundläggande fråga kan t ex vara: ”Vilka utsikter har företaget att de närmaste åren bibehålla/öka verksamhetens omfattning?” För besvarande av den frågan kan konsulten peka på angelägenheten om att få fram räntabilitetstal, uppgifter om finansiell situation, budgets och investeringsplaner, uppgifter om marknadsutveckling etc. (Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att besvara frågorna med någon större grad av säkerhet, lika svårt som det kan vara för företagsledningen. I sådana fall måste givetvis konsulten peka på osäkerheten och om möjligt gradera densamma.)
Strävan skall vara att själva uppgiftsframtagningen skall göras av företagets ledning och ekonomiorganisation. Det kan ibland synas ligga nära till hands för konsulten att själv gå in och utföra utredningsarbete, ta fram uppgifter och rapporter etc. Man måste emellertid då vara medveten om att den tid som nedlägges på sådant arbete inkräktar på den för uppdraget budgeterade insatsen. Som regel torde bolagets egna resurser utan större merarbete kunna modifiera eller komplettera existerande rapporter så att det fyller konsultens och arbetstagarnas önskemål.
I mitt arbete har jag för arbetstagarledamöternas räkning framtagit och använt följande generella bakgrundsfrågor vid studier av ekonomiska rapporter:
Kan väsentliga felkällor eller osäkerhetsfaktorer bedömas föreligga (t ex beträffande lagervärdering, tecknade förlustkontrakt, dålig redovisningskvalitet etc)?
Är rörelseresultatet tillfredsställande
i jämförelse med föregående period (år);
i jämförelse med budget;
med hänsyn till företagets fortbestånd? (För företagets fortbestånd krävs, sett över en längre period, vinster som ger kapitalet en rimlig avkastning och möjliggör ett visst mått av självfinansiering = pengar till investeringar ur egen kassa.)
På vilka poster framkommer väsentliga differenser
gentemot föregående period (år)?
gentemot budget?
Har resultatet påverkats av onormala poster (fastighetsförsäljningar, koncernbidrag o dyl)?
Hur utvecklas företaget jämfört med konkurrenterna (marknadsandelar, lönsamhet etc)?
Hurdan är likviditetssituationen:
god?
svag?
oroväckande?
Vilka hot mot företagets fortbestånd kan finnas:
lönsamheten?
produktionsapparaten?
ledningsorganisationen?
råvarutillgången?
konkurrensläget?
finansieringen?
orderstocksutvecklingen?
produktutvecklingen?
...
...
Kommunikation
Av avtalet framgår att de personer som är berättigade till information och rapportering från arbetstagarkonsulten är företagsnämndens arbetstagarledamöter och styrelserepresentanterna för de anställda. I vissa fall, särskilt i större företag, kan detta bli en så stor krets att den löpande informationen till samtliga kan erbjuda praktiska problem. Det kan då eventuellt vara lämpligt att, om alla är därom överens kanalisera informationen på särskilt sätt.
På det företag där jag är arbetstagarkonsult användes följande uppläggning:
All löpande muntlig och skriftlig information lämnas till och i förekommande fall diskuteras med en rapportgrupp om tre man. Gruppen har en representant från LO-sidan, en från SIF och en från SALF. Rapportgruppens ledamöter vidarebefordrar information av allmänt intresse till övriga upplysningsberättigade. Efter samråd med företagsledningen utgör rapportgruppen samtidigt den tremannadelegation som enligt avtalet skall bedöma konsekvenserna av att företagsledningen anser att viss information skall vara sekretessbelagd.
Alla upplysningsberättigade är meddelade sin rätt att när de så önskar vända sig direkt till konsulten med begäran om viss information eller annat biträde.
Viss information, t ex genomgång av årsbokslut etc, lämnas till alla upplysningsberättigade på en gång. Likaså deltar alla upplysningsberättigade som har möjlighet i aktiviteter av utbildningskaraktär.
För egen del har jag hittills inte deltagit i företagsnämndens förhandlingar eller ställt frågor i nämnden. På den punkten är en ändring att förutse. Andra konsulter har däremot deltagit i företagsnämndsarbetet. Konsultens uppgifter och biträde har då kunnat innebära följande:
Inför ett nämndsammanträde har de anställdas representanter rådfrågat konsulten angående ärenden som man önskar skall tagas upp på nämndsammanträdet. Tilltänkta frågeställningar har preciserats och framförts till företagsledningen för förberedelse.
Vid ett förberedande sammanträde mellan konsulten och nämndens arbetstagarledamöter – ofta dagen före själva nämndsammanträdet – har på föredragningslistan upptagna frågeställningar av ekonomisk natur inkl utdelat material genomgåtts för att uppnå att deltagarna helt skulle förstå innebörden i aktuella frågeställningar/material. Konsulten har samtidigt medverkat till att relevanta frågor förberetts för upptagande på nämndsammanträdet.
Under nämndsammanträdet har konsulten varit närvarande och stått till de anställdas förfogande för rådgivning under hand. Konsulten har därutöver bevakat att av företagsledningen given information varit – enligt konsultens kunskaper och information – rättvisande och fullständig. För att uppnå detta måste konsulten kanske någon gång själv ställa frågor till företagsledningen för komplettering av underlagen för de olika sakfrågornas behandling.
Man kan emellertid konstatera att det är ett önskemål från arbetstagarna att biträdet i första hand skall underlätta arbetstagarledamöternas dialog med företagsledningen; inte ersätta den.
Det har ibland ifrågasatts om en konsult av typen auktoriserad revisor skulle kunna tala med arbetstagare om ekonomi på ett ändamålsenligt och begripligt sätt. De svårigheter som frågan antyder har enligt min uppfattning starkt överdrivits. Det är visserligen riktigt att det finns ett fackspråk som måste översättas och förklaras och det är också riktigt att vissa ekonomiska termer är svårbegripliga. Svårigheterna att översätta och förklara dylika termer för arbetstagare i gemen är dock enligt min erfarenhet obetydligt större än för en företagsledare i ett mindre eller medelstort företag i gemen.
Man torde i det här sammanhanget kunna tala om två typer av fackuttryck, nämligen
sådana som utan svårighet kan översättas till eller ersättas av ”vanlig svenska” och
sådana som av olika anledningar bör bibehållas och förklaras.
Som exempel på den förra kategorin kan nämnas ”interimsposter” (upplupna kostnader och intäkter som skall hänföras till rätt resultatperiod) och på den senare kategorin investeringsfonder och fondemission. Att försöka förenkla all framställning till ett slags ekonomiskt ”barnspråk” torde varken vara lämpligt eller nödvändigt av flera skäl, bl a följande:
Allt fler arbetstagare har erhållit ekonomisk grundutbildning genom fackets eller företagets försorg.
Fler fackuttryck är ändamålsenliga och det ligger i arbetstagarnas intresse att känna till dem och få dem förklarade.
Partsställning/objektivitet
Arbetstagarkonsultuppdraget är ett partsuppdrag. Det har ibland från exempelvis pressintervjuares sida ifrågasatts om partsrollen går att förena med revisorns hävdvunna roll som ”objektiv” person. Jag kan inte se något motsatsförhållande eller någon svårighet häri. Inte heller har erfarenheterna hittills visat att någon sådan svårighet föreligger. Partsbundenheten i fråga om arbetstagarkonsultuppdraget är klart deklarerad, klarare egentligen än i alla de fall revisorn agerar som arbetsgivarekonsult. Risken för etiska intressekonflikter borde snarare vara mindre för en arbetstagarkonsult, som ju inte samtidigt kan vara företagets revisor än för en revisor, som utför konsultuppdrag åt klientföretagets företagsledning. En självklar sak bör emellertid vara att den auktoriserade revisorn oavsett i vilken roll han uppträder eftersträvar objektivitet i informationsgivningen och då så är nödvändigt redogör för underlaget för sina bedömningar.
Övriga reflexioner
Till komplettering av redogörelsen för det ”materiella” innehållet i arbetstagarkonsulternas arbete kan i övrigt som erfarenhet tillfogas.
Uppdraget som konsult innebär normalt mycket stimulerande arbetsuppgifter. För en revisor ges goda möjligheter att för egen del få insikter och erfarenheter på andra områden än de för yrket traditionella. Inblick i produktionsprocessen, organisationsarbetet och sist – men icke minst – kunskaper om hur de anställda ser på behovet av ekonomisk information.
En ytterligare slutsats som kan dragas är att de anställda sett mycket positivt på alternativet externa arbetstagarkonsulter (gärna i kombination med ekonomikommittéer). En klar fördel med externa i stället för interna konsulter synes vara det oberoende som den externe konsulten (särskilt då kanske revisorn/konsulten) upplevs ha i förhållande till företagsledningen.
Sammanfattningsvis bör de auktoriserade revisorernas medverkan som externa arbetstagarkonsulter ses som ett mycket positivt element i den fortgående processen av arbetslivets förnyelse.
Ulf Gometz, auktor revisor