Inflation – redovisning

Professor Sven-Erik Johansson gör här med utgångspunkt från Sandilandsrapporten en analys av några olika resultatbegrepps och därmed sammanhängande räntabilitetsmåtts innebörd samt pekar på resultatbegreppens begränsningar i samband med räntabilitetsanalyser. Artikeln bygger på ett föredrag av professor Johansson vid Företagsekonomiska Föreningen 1975-09-06.

Diskussionen om redovisning under inflationstider förs med varierande intensitet och debatthetta både i ett långt och i ett kort perspektiv. I det korta perspektivet har diskussionsbrasan nyligen tillförts nytt bränsle genom den i Storbritannien framlagda s k Sandilandsrapporten, dvs slutrapporten från den ”inflation accounting committee”, som handels- och industriministern 1973 beslöt att tillsätta med Francis Sandiland som ordförande och – för att citera the Financial Times (5.9-75) – ”with a substantial portion of its 12 members having no expert knowledge of accounting and none of them being specialists in the specific subject of inflation and with no expert staff”. Jag väljer huvuddragen i kommitténs rekommendationer som utgångspunkt för vår diskussion. De ger nämligen underlag för en analys av principer, som åtminstone delvis tillämpas eller kan vara aktuella att tillämpa i svenska företag, i första hand internt men kanske även i någon mån externt.

Sandilandsrapporten rekommenderar vad man kallar ”Current Cost Accounting” (CCA), som bl a innebär följande:

1. Balansräkningen visar tillgångarnas ”value to the business”. I normalfallet motsvarar detta vad det skulle kosta företaget att återanskaffa tillgångarna i befintligt skick. Anläggningar värderas till återanskaffningskostnad på balansdagen (nuanskaffningskostnad) med vederbörligt avdrag för värdeminskning, såvida ej denna överstiger både ”the economic value” och ”the net realisable value”. Olika prisindexserier skall göras tillgängliga som hjälpmedel vid värderingen. Experter skall rådfrågas i samband med värderingar av fastigheter som utgör väsentlig del av totaltillgångar.

2. I resultaträkningen redovisas endast ”operating gains” (inkl finansiella intäkter och kostnader) och extraordinära poster (om så bedömes lämpligt) Vid beräkning av ”operating gains” värderas lagerförbrukning till årets genomsnittliga återanskaffningskostnad och avskrivningar sker på nuanskaffningskostnad (som normalfall). Vinst enligt resultaträkningen benämnes ”current cost profit”.

3. Prisbetingade värdestegringar på lager och anläggningar, s k ”holdings gains”, ingår således ej i årsvinsten (enligt resultaträkningen). De ingår i stället i en särskild sammanställning, som visar periodens ”total gains” = summan av ”operating, extraordinary and holding gains”. I det officiella sammandraget av rapporten lämnas följande motivering:

   ”The clear separation in the accounts of holding, operating and extraordinary gains will lead to a clear distinction being made between gains which are due to a company’s productive efforts and gains due to luck or skill in the timing of purchases of assets during a period of inflation”

4. Inflationsbetingade köpkraftsförändringar av monetära tillgångar och skulder beaktas ej vid resultatmätningen.

I princip bör enligt kommittén det rekommenderade vinstbegreppet ligga till grund för beskattningen. En så fundamental förändring anses dock ej kunna introduceras utan en omfattande översyn av beskattningssystemet i dess helhet. Under tiden föreslås vissa provisoriska skatteregler, som bl a innebär att avsättningar skall göras för s k ”deferred tax” på prisökningar på lager och uppskrivningar av anläggningar.

Kommittén betecknar sitt förslag snarare som evolutionärt än revolutionärt. I ett avseende kan det betraktas som närmast revolutionärt i förhållande till tidigare förslag i Storbritannien och USA att praktiskt lösa inflationsredovisningsproblemet. Dessa har inneburit att en inflationsredovisning skall presenteras som supplement till en traditionell på historisk anskaffningskostnadsbaserad årsredovisning. I Sandilandsrapporten blir den traditionella redovisningen hänvisad till noter o dyl, medan den primära redovisningen skall upprättas enligt ovan skisserade principer. Detta konstaterande är kanske ändå bara av underordnat intresse. Vad som betraktas primär årsredovisning kan vara beroende på om man ser det från juridisk synpunkt eller från synpunkten av informationens betydelse för olika årsredovisningsintressenter.

Från teoretisk synpunkt är Sandilandskommitténs rekommendationer varken evolutionära eller revolutionära. De anknyter i väsentliga delar till en modell, som återfinns i ett arbete från 1961 av Edwards & Bell, ”The Theory and Measurement of Business Income” eller kanske än mer – om man vill gå ännu längre tillbaka i tiden – till den för äldre ekonomer välbekanta Schmidts organiska princip. Edwards & Bell har emellertid utvecklat sin modell till en modell för ”inflationsredovisning”, i betydelsen av årsredovisningar där samtliga poster är uttryckta i enhetligt penningvärde och jämförbara över tiden – en modell som för övrigt i huvuddrag återfinnes i Bröms-Rundfelts bok ”Inflationsredovisning”. Såsom redan påpekats i brittiska kommentarer presenterar Sandilands ”inflation accounting committee” inget förslag till inflationsredovisning i nyssnämnda bemärkelse. Förslagets väsentliga praktiska innebörd är att ”current cost” skall ersätta den historiska anskaffning kostnaden som värderingsbas för realtillgångar och att prisbetingade nominella värdeförändringar på dessa tillgångar ej inräknas i årsresultatet.

Jag skall i det följande söka göra en översiktlig analys av det brittiska förslaget och jämföra det med några andra modeller för inflationsredovisning. Härvid inriktar jag intresset på olika resultatbegrepps innehåll med avseende på s k fysiskt kapacitetsbevarande och finansiell struktur jämte dess konsekvenser för räntabilitetsberäkningar. Vidare skall jag något uppehålla mig vid olika sätt att specificera innehållet i ett givet resultatmått. För att göra detta så konkret och enkelt som möjligt utgår jag ifrån ett extremt förenklat exempel, som dock fångar upp de principiella grundproblemen.

Vi kan döpa vårt exempel till AB Julosten. Bolaget köper vid årets början in ett ostlager som kräver ca ett års lagring och som säljes kontant i sin helhet vid jultid. Lagerpåfyllningen sker före årsskiftet. Ursprunglig lagerinvestering finansieras till lika delar med lån och eget kapital. I övrigt gäller följande förutsättningar:

1. Återanskaffningskostnader för ostlagret stiger under året med 10%, vilket först antas motsvara inflationstakt mätt med konsumentprisindex eller annat index för allmän prisutveckling.

2. Lånet löper med en ränta av 10% (det allmänna ränteläget påverkat av inflationsförväntningar).

3. Försäljningspriset motsvarar återanskaffningskostnader jämte vinstpålägg av 5%.

4. Olika antaganden görs beträffande hur stort lager som återanskaffas vid årets slut och hur stor del härav som lånefinansieras på sätt som framgår av det följande. Riktpunkten är att återanskaffning och dess finansiering sker så att redovisat resultat skall motsvaras av ett utdelningsbart likviditetstillskott.

5. Ingen hänsyn tas till skatt.

Vid årets början är företagets ställning följande sedan lagerinköp skett.

Vid årets slut sker följande transaktioner:

1. Lagret säljes för 1.155 och återanskaffas för 1.100.

2. Räntan betalas med 50 och lånet kvarstår oförändrat med 500.

Härefter finnes en kassabehållning av 5. Detta belopp motsvarar den vinst som framkommer när sålt lager avräknas till återanskaffningskostnaden i enlighet med Sandilandskommitténs rekommendationer och prisstegringen på lager ej inräknas i vinsten utan tillföres eget kapital direkt. Resultat- och balansräkning får således följande utseende.

(Årsvinst + prisstegring på lager = 105)

Sedan det egna kapitalet minskats med utdelning = årsvinsten (5), konstateras att företagets kapitalstruktur eller soliditet förändrats i förhållande till årets början, dvs den oförändrade lagervolymen finansieras med större andel eget kapital än vid årets början. Vinst kan i föreliggande fall definieras som det belopp som kan utdelas med bibehållande av företagets ”lagerkapacitet” och företagets nominella skulder. Vinstmåttet förutsätter således att av prisökningar betingad ökning av kapitalbehovet skall självfinansieras till 100 %. Detta får som konsekvens en förbättrad soliditet.

Vi skall emellertid observera att ingen hänsyn tagits till skatt. Antag att skatten är 50 %, att prisstegringen på lager i princip är beskattningsbar men att beskattningen kan uppskjutas genom en avsättning till lagerreserv med hela beloppet. Om vi i vår analys betraktar halva lagerreserven som skatteskuld och resten som eget kapital skulle soliditeten förbli oförändrad (sedan vinsten efter skatt – 2.5 – utdelats). Detta beror dock på att företaget i utgångsläget hade just 50 % lånat kapital, att skattesatsen är 50 % och att hela prisstegringen skattemässigt nedskrivits. Det är med andra ord ett specialfall vi studerat. Även om i detta specialfall soliditeten ej förändrats under året, blir skuldstrukturen förändrad genom att en del av skulderna vid årets slut utgöres av en räntefri skattekredit. Detta möjliggör en framtida högre räntabilitet på eget kapital under i övrigt oförändrade förhållanden. Vi skall emellertid inte ytterligare fördjupa oss eller drunkna i skatteproblematiken. Enligt Sandilandsrapporten bör i princip ”holding gains” vara skattefria.

I stället skall jag illustrera vilka konsekvenser de studerade redovisningsprinciperna får på räntabilitetsmått och dess innebörd.

Räntabilitet på företagets totalkapital (Rt) mäter vi genom att relatera rörelseresultat (55) till lagret värderat till återanskaffningskostnad (kassan representerar ej under året sysselsatt kapital). Den blir således 5 %. Låneräntan (Rs) är 10 %.

Den oinitierade får således intrycket att företaget förlorar 5 % på varje lånad krona, eftersom man betalar 10 % på lånade pengar men inom företaget endast kan förränta dessa till 5 %. Den initierade vet att en sådan slutsats är felaktig, eftersom man också måste beakta prisstegringen på lagret, som ej ingår i Rt-måttet. Om denna inräknas i vinsten erhålles en räntabilitet på totalkapitalet av ca 15 %. Detta mått kan jämföras med den genomsnittliga låneräntan, eftersom båda måtten representerar s k penningräntemått.

Det först beräknade Rt-måttet, 5 %, utgör en realränta, som ej kan jämföras med den nominella låneräntan. Räntabiliteten på eget kapital (Re) kommer p g härav att representera en svårtolkad hybrid av penning- och realränta. Denna hybrid är tyvärr inte sällsynt. Den figurerar i företags interna och externa räntabilitetsberäkningar, i massmedias räntabilitetsinformation m m. Den uppkommer så snart man i ett och samma vinstmått inräknar rörelseresultat belastat med resursförbrukning av realtillgångar värderade på basis av återanskaffningskostnad tillsammans med nominella finansiella intäkter och kostnader.

En väsentlig invändning mot det föreslagna engelska vinstbegreppet är således att det inte medger meningsfyllda räntabilitetsmätningar. Samtidigt skall emellertid observeras att den information, som skall lämnas om ”holding gains”, möjliggör räntabilitetsberäkningar i penningräntemått. För att åstadkomma konsekventa realräntemått måste också köpkraftsförändringar av monetära balansposter beaktas. Jag skall illustrera detta i anslutning till vårt tidigare exempel. Den förändringen införes i tidigare förutsättningar att lånebeloppet vid årets slut ökas så att det motsvarar hälften av lagrets värde vid bokslutet, balansräkningen får därvid följande utseende:

Inflationstakten har förutsatts vara 10 %. Det innebär att realvärdet av den ingående skulden (500) har sjunkit med 50, dvs bolaget har gjort en s k köpkraftsvinst på sin skuld. Om denna avräknas mot företagets nominella räntekostnad erhålles som saldo företagets realränta, som i exemplet blir 0, såsom framgår av resultaträkningen nedan:

Vi kan konstatera att om det egna kapitalet reduceras med utdelning = årsvinsten, blir relationen mellan skulder och eget kapital densamma som vid årets början. Samtidigt är ”lagerkapaciteten” oförändrad. Det enligt ovanstående modell beräknade årsresultatet, visar således vilken vinst som skulle kunna delas ut med bibehållande av a) företagets lagervolym, b) soliditet och c) det egna kapitalets köpkraft. Men det skall observeras, att vår förutsättning är att lagerpriserna följer den allmänna penningvärdeutvecklingen. Rörelseresultatet blir därvid detsamma, när man tillämpar en återanskaffningskostnadsprincip och justering av anskaffningskostnader med allmänt prisindex. Vi skall se vad det innebär om vi släpper förutsättningen om enhetlig prisutveckling. Men dessförinnan skall jag dröja något ytterligare vid begreppet köpkraftsförändringar på monetära balansposter. Jag torde inte vara ensam om erfarenheten att detta ofta betraktas som något synnerligen svårförståeligt.

I exemplet har vi minskat den nominella räntekostnaden för skulden med köpkraftsvinsten och därigenom omräknat en nominal räntekostnad till en real räntekostnad. Omräkning av nominallöner till reallöner med hjälp av allmänt prisindex är ju en räknekonst som är på väg att bli allmän egendom. Den, som har pengar på bank eller skulder, torde också ha vant sig vid skillnaden mellan nominal- eller penningränta och realränta. Med hänsyn härtill torde motsvarande omräkning i en resultaträkning på lång sikt kanske inte erbjuda oöverstigliga kommunikationsproblem.

Räntabilitetsberäkningar ger i föreliggande exempel följande resultat:

Samtliga mått representerar realräntemått.

Jag övergår så till att i vårt exempel införa antagandet att prisutvecklingen på företagets varor avviker från den allmänna prisutvecklingen. Varulagrets prisstegring antas som tidigare till 10 %, medan allmänt prisindex förutsätts stiga med 8 %. Man brukar i detta sammanhang tala om att den reala eller relativa prisstegringen för lagret är 2 %.

Vi tillämpar först den av bl a de engelska revisorerna rekommenderade allmänna penningvärdemetoden (current purchasing power accounting – CPP).

Det innebär att lagerförbrukning värderas till anskaffningskostnad justerad för allmän indexförändring sedan anskaffningstidpunkten (i vårt fall 8 %) och att köpkraftsförändringen på monetära balansposter beaktas i resultaträkningen. Det leder i vårt exempel till följande resultaträkning:

Ett alternativt sätt att komma fram till samma årsvinst är att avräkna sålda varor till återanskaffningskostnad (1.100), varvid rörelseresultatet blir detsamma som tidigare (55). Men samtidigt tillkommer lagrets realvärdestegring (1.100 − 1.080 = 20) såsom intäktspost längre ner i resultaträkningen (se nedan).

Ett ytterligare alternativ är nedanstående. Det innebär de facto en tillämpning av den i Bröms-Rundfelts bok rekommenderade metoden för inflationsredovisning, som vid föreliggande förutsättningar leder till samma årsvinst som allmänna penningvärdemetoden.

Detta alternativ har fördelen att lättare kunna hantera skatter vid rådande beskattningssystem, ehuru varje beräkning av real årsvinst efter skatt måste bygga på hypoteser om den skattemässiga behandlingen av resultatkomponenter, som ingår i inflationsredovisning men saknas i traditionell redovisning. En ytterligare fördel kan synas vara att penningvärdeförändringar beaktas på ett enkelt sätt genom avsättningen för bibehållande av det egna kapitalets köpkraft. Men samtidigt kan det vara svårt att inse att detta innebär att reala prisförändringar på lager (och anläggningar) och köpkraftsförändringar på monetärt kapital ingår i resultatet. Exempel på olyckliga missförstånd saknas tyvärr ej.

Vi har ovan sett hur ett och samma resultatmått kan specificeras på tre olika sätt. En diskussion av inflationsredovisning gäller inte enbart frågan om val av nettovinstbegrepp utan också frågan om hur ett visst resultatmått skall specificeras eller uppdelas på olika resultatkomponenter.

Denna senare fråga kan vara lika betydelsefull som den förra. Delarna av en summa kan från informationssynpunkt vara viktigare än summan. Jag skall senare återkomma till denna fråga men nu återvända till frågan om innebörden av det resultatmått, som ovan specificerats på olika sätt.

Årsvinsten 65 kan definieras som den årsvinst, som kan utdelas med bibehållande av a) det i varulagret investerade kapitalets allmänna köpkraft, b) oförändrad soliditet och c) det egna kapitalets allmänna köpkraft. Detta illustreras av nedanstående balansräkningar, där den återanskaffade lagerkvantiteten är 2 % lägre än den sålda och till hälften är lånefinansierad.

En räntabilitetsanalys i realräntemått får i avrundade tal följande utseende:

Rt = 7%, Rs = 2% och Re = 12%

Det observeras att realprisstegringen, på lagret inräknas i Rt-måttet och svarar för ca 2 procentenheter härav. Beräkningarna baseras på balansräkningen vid årets början uttryckt i penningvärdet vid årets start.

Göres räntabilitetsanalysen i penningräntemått på basis av den nominella årsvinsten (105) enligt det tredje alternativet ovan för resultatspecifikation erhålles följande tal:

Rt = 15,5%, Rs = 10% och Re = 21%

Den nominella prisstegringen på lager ingår i Rt-måttet och svarar för 10 procentenheter härav. Beräkningarna baseras på balansräkningen vid årets början.

Skillnaden mellan de olika penning- och realräntemåtten ovan motsvarar som synes ungefärligen inflationen 8 %. (Jag lämnar här den mera exakta analysen av skillnaden därhän.)

Den starkt förenklade analysen av olika metoder skall avslutas med ett alternativ där rörelseresultatet beräknas på basis av återanskaffningskostnaden (således med beaktande av den företagsspecifika prisutvecklingen), köpkraftsförändringar på skulder beräknas medelst allmänt prisindex och realprisstegringen på lager ej inräknas i årsvinsten utan föres direkt till eget kapital. Resultaträkningen får således följande utseende:

Resultatmåttet ovan kan definieras som den vinst företaget kan dela ut med bibehållande av a) oförändrad lagervolym och b) oförändrad real skuldsättning (mätt med allmänt prisindex).

Företagets soliditet förändras dock. I föreliggande exempel sker en ökning av andelen eget kapital till följd av att prisstegringstakten för varulagret (och därav betingad ökning av eget kapital) är högre än den allmänna inflationstakten. Detta framgår av balansräkningen nedan:

Sammanfattning

Med utgångspunkt från Sandilandsrapporten har jag ovan gjort en översiktlig och starkt förenklad analys av dels några olika resultatbegrepps innebörd ifråga om kapitalets bevarande och soliditet dels därtill anknytande räntabilitetsmåtts innebörd. Därutöver har jag visat hur ett givet resultatmått kan specificeras på olika sätt. Jag har framhållit att resultaträkningens resultatbegrepp enligt Sandilandskommitténs rekommendationer innebär krav på en 100 %-ig självfinansiering av prisstegringar på realtillgångar och hur man därvid ej tar hänsyn till möjligheten av en partiell lånefinansiering utan förändring av soliditeten. Vidare har jag visat på ifrågavarande resultatbegrepps begränsningar i samband med räntabilitetsanalyser. Det skall emellertid samtidigt observeras att man i Sandilandsrapporten framhåller att inte enbart resultatmåttet (”current cost profit”) är av betydelse för användare av årsredovisningen. Följande passus ur rapporten (s 164) är i detta sammanhang värt att citera: ”We think it is important to bear in mind that .... the holding gains which accrue outside the profit and loss account will be of importance to the reader of the financial statement. For certain types of company, holding gains will be of greater importance than ’operating profits’. By distinguishing clearly between operating profit, extraordinary gains, the realised holding gain arising on stock, .... and other holding gains, Current cost Accounting provides the basis for a ’building block’ approach to accounting information, enabling different types of gain to be combined together in different ways to suit the purposes of users of accounts”.

Jag tror personligen att det vore ett framsteg om diskussionen om inflationsredovisning mera koncentrerades på ”a building block approach to accounting information” och mindre på frågan om det ”riktigaste” eller lämpligaste nettovinstbegreppet. Det skall onekligen bli mycket intressant att se vilka konsekvenser Sandilandsrapporten kommer att få på framtida årsredovisningar i Storbritannien och utanför landets gränser. Det är f n svårt att göra prognoser om hur den internationella utvecklingen kommer att gestalta sig. Det betyder också att det är svårt för svenska företag med internationell inriktning att idag ta ställning till hur traditionell årsredovisning skall kompletteras eller förändras. Inte minst i ett sådant läge synes ”a building block approach” rationell. Sandilandskommittén har valt att ej integrera köpkraftsförändringar av monetära tillgångar och skulder och reala prisförändringar på lager och anläggningar bland ”byggstenarna” i informationssystemet. Det torde vara anledning för svenska företag att gå försiktigt fram med dessa svårtillgängliga resultatkomponenter i avvaktan på klarare information om vad framtida internationell praxis kommer att innebära.

Sven-Erik Johansson, professor