Den i ekonomiundervisningen omhuldade tesen att internränteberäkningen förutsätter att kapitalflödet återinvesteras med internräntefoten, kan möjligen bero på en missuppfattning. Det menar Hasse R Persson som i denna artikel åter belyser ämnet internränta.
Studera följande exempel. En årlig serie av kassaflöden betecknas A, B, C och D för respektive år 0,1,2 och 3. Ekvationen för beräkning av internränta IRR kan då skrivas:
0 = A + B / (1 + R) + C / (1 + R)² +D / (1 + R)³
Denna ekvation ger lösningen R = IRR, vilket betyder att
0 = A + B / (1 + IRR) + C / (1 + IRR)² +D / (1 + IRR)³
Detta är en ekvation. Enligt matematikens lagar kan varje term multipliceras med samma faktor, med bibehållen likhet.
Om vi använder faktorn (1 + IRR)³ erhålles
0*(1 + IRR)³ = A (1 + IRR)³+ B (1 + IRR)² + C (1 + IRR) + D eller
0 = A (1 + IRR)³+ B (1 + IRR)² + C (1 + IRR) + D
Denna ekvation representerar samma serie av kassaflöden diskonterade med räntefoten IRR till slutperioden, år 3. Summan av dessa värden blir noll, eftersom värdet noll (nuvärdet) diskonterat till år 3 också är noll, eftersom 0*(1 + IRR)³ = 0.
Detta kan även uttryckas så att ekvationen representerar samma serie kassaflöden investerade (ej åter-) med räntefoten IRR och summerade år 3. Summan av denna serie investeringar är alltså noll.
Det inses att så blir även fallet vid diskontering till godtycklig tidpunkt (år) n. IRR är för en given serie av kassaflöden den räntefot som vid diskontering till godtycklig tidpunkt ger summan 0 (noll), eftersom 0*(1 + IRR)n = 0.
Formeln blir då
Regeln kan formuleras så här:
En serie kassaflöden som diskonteras med internräntan, IRR, som räntefot till valfri tidpunkt ger totalsumman noll (0).
Med ovanstående som bakgrund ges en ny bild av den inom ekonomisk undervisning meddelade maximen att resultatet av en internränteberäkning, alltså IRR, är villkorat av att beloppen återinvesteras med samma räntefot.
Som ovan visas beskrivs en sådan återinvestering, oavsett slutår, med i grunden samma formel och är därför matematiskt identisk med ursprungsberäkningen, med samma resultat. Att detta i sig skulle ställa krav på ett upprepande för att beräkningen skulle vara giltig är tveksamt. Vilken är grunden?
Internräntans värde som mätetal av lönsamhet
Inom undervisningen meddelas även att mätstorheten internränta är av ringa värde eftersom den inte anger kapitalmängden ifråga, vilken anses ha större primärintresse. Denna synpunkt är förmodligen beroende av det inte är känt att internränta, beräknad på ett godtyckligt kassaflöde anger den (genomsnittliga) förräntningen på det i processen sysselsatta kapitalet.
Detta har visats i tidigare artiklar, exempelvis i Balans Fördjupning nr 2/2017. Mätetalet bör därför anses användbart, särskilt som det omvänt kan ses som mått på risk, avseende kapitalet. Ju högre internränta, desto snabbare återställes det riskerade (investerade) kapitalet, och vice versa.
Eftersom internräntan inte fått den status och uppmärksamhet den förtjänar och därför inte studeras är det därför också dess normvärden okända. När investeringskalkyler diskuteras, jämförs IRR ofta med den ränta som finansiellt står till buds. Det rör sig i dagsläget om förhållandevis små räntesatser.
I det användningsområde där internräntan borde få genomslag, nämligen lönsamhetsbedömning av företagets huvudprodukter, visar analyser att det på denna nivå kan röra sig om mätetal på 50–100%, alltså högre än den uppskattning, 40–60%, som framkastats i en tidigare artikel, i Balans Fördjupning nr 1/2017.
Dessa siffror berör speciellt företag med stora investeringar i FoU och särskilt då investeringarna är fleråriga före produktlansering. Orsaken är nuvärdesberäkningen höjer värdena på kassaflöden i förfluten tid men sänker desamma i framtiden. Ju högre internränta ju större blir denna effekt.
Sammantaget rekommenderas nämnda företag att i första hand rikta fokus mot aktuella produkters kassaflöden i initialskedet. Detta är nödvändigt för att utnyttja sitt tekniska försprång till att återställa det riskerade kapitalet, med andra ord nå ”break-even” så tidigt som möjligt i det operativa kassaflödet, och därigenom bibehålla försprånget i tekniskt avseende.
Den ovan nämnda storleksordningen på internränta är betingad av att det årliga överskottet skall, exempelvis, kunna täcka GM&A, alltså generella, marknads- och administrativa kostnader (20–25%), FoU (15–20%) samt ge EBIT (Earnings Before Interests and Taxes) (20–25%), som långsiktigt genomsnitt.
Avslutningsvis rekommenderas företag med betydande FoU-kostnader att använda sin i dag betydande datorkapacitet till att utveckla metoder för att studera initialskedet av sina produkters kassaflöden och därigenom få förbättrad kontroll på sin ekonomi.
Hasse R Persson, civilingenjör och företagsekonom. Han har lång erfarenhet från chefsuppdrag inom bland annat AGA, SAAB och Ericsson. Han driver ett konsultbolag som arbetar med metoder inom Profit Management baserade på internränta.