IFRS 17 i ömsesidiga livförsäkringsföretag

1. Tillämpning av värderingsmodellerna i IFRS 17

Standarden utgår ifrån en huvudansats, kallad byggstensansatsen, där de försäkringstekniska avsättningarna värderas som totalen av fyra olika komponenter: 1) de uppskattade framtida kassaflödena från premier, försäkringsersättningar och andra utgifter, 2) en diskonteringsfaktor för att nuvärdesberäkna kassaflödena (denna och den första komponenten kallas gemensamt för bästa skattning av framtida kassaflöden), 3) en riskjustering för att beakta osäkerheten i kassaflödenas storlek och när i tiden de inträffar, sett med företagets ögon, samt 4) en kontraktuell tjänstemarginal (vinstmarginal).

En förenklad modell, premieallokeringsansatsen, får användas för avtal med en löptid upp till ett år eller där ansatsen förväntas ge i praktiken samma resultat som huvudansatsen, som innebär att premiekassaflödena från avtalen intäktsförs över den period som försäkringsskyddet tillhandahålls.

Standarden föreskriver en särskild värderingsansats (den rörliga avgiftsansatsen) för avtal där utbetalningen av försäkringsersättningarna är beroende av de underliggande placeringstillgångarnas avkastning och värdering. Till skillnad från huvudansatsen ska man med den rörliga avgiftsansatsen beakta försäkringsföretagets andel av förändringarna i verkligt värde på de underliggande placeringstillgångarna när vinstmarginalen fastställs.

I ömsesidiga livförsäkringsföretag är försäkringsersättningarnas storlek ofta kopplade till avkastning och värdeutveckling på underliggande placeringstillgångar, både vid traditionell förvaltning och vid fond- och depåförvaltning, fast på olika sätt.

2. Separation av investerings- och försäkringskomponenter

Många avtal som tecknas av ömsesidiga livförsäkringsföretag är sammansatta av både investerings- och försäkringskomponenter. Reglerna i IFRS 17 om separation av komponenter skiljer sig något från reglerna i den nuvarande standarden IFRS 4, och kräver att ”distinkta” investerings-, derivat- och tjänstekomponenter ska redovisas och värderas separat enligt IFRS 9 respektive IFRS 15. Om de inte anses vara det ska komponenterna redovisas och värderas tillsammans med försäkringsavtalet enligt IFRS 17. En investeringskomponent definieras som distinkt endast om den inte är ”högeligen integrerad” med försäkringskomponenten och om den säljs eller skulle kunna säljas separat på samma marknad. Därtill kan det finnas derivatkomponenter, till exempel i form av så kallad temp-optioner, som innebär att försäkringstagaren kan välja över hur lång period som försäkringsförmånerna ska utbetalas.

En investeringskomponent är ”högeligen integrerad” med en försäkringskomponent om den inte kan värderas separat utan att beakta den andra komponenten och förmånstagaren inte kan åtnjuta försäkringsförmåner från den ena utan den andra. Om en komponent upphör eller förfaller, och det innebär att även den andra komponenten då upphör eller förfaller samtidigt, ska både försäkrings- och investeringskomponenten redovisas tillsammans.

Försäkringsavtal som ömsesidiga livförsäkringsföretag i Sverige erbjuder innehåller ofta komponenter som utgår ifrån eller speglar försäkringsskyddet som finns i kollektivavtalade tjänstepensioner; förutom ålderspension även familjeskydd, återbetalningsskydd, efterlevandeskydd och premiebefrielseförsäkringar. Frågan om separation blir sålunda central för många sådana företag och innebär att de behöver ta ställning till om försäkringskomponenterna kan erbjudas separat och om deras löptider kan frikopplas från investeringskomponenten.

Försäkringsföretagen kommer därför att noggrant behöva analysera hur de avtal som erbjuds är sammansatta av komponenter och i vilken utsträckning dessa är integrerade med varandra. Försäkringskomponenterna kan ofta väljas som tillval i flera olika varianter och kan köpas separat från något annat försäkringsföretag. Dessutom utvärderar försäkringsföretagen ofta risker och prissätter de enskilda komponenterna, snarare än det sammansatta avtalet. De företag som landar i slutsatsen att de försäkringskomponenter som är kopplade till investeringskomponenten inte är ”distinkta” kommer att behöva redovisa samtliga avtalskomponenter tillsammans enligt IFRS 17. Det kommer i så fall att få en mycket stor påverkan på de finansiella rapporterna, framförallt inom fond- och depåförsäkring, eftersom dessa i dag ofta har separerats från försäkringskomponenterna, eller i sin helhet redovisats som ett investeringsavtal, vilket är tillåtet enligt IFRS 4.

3. Kontraktsgränser

Att fastställa den främre och bortre kontraktsgränsen i ett försäkringsavtal är också en central fråga i IFRS 17, eftersom det avgör vilka kassaflöden som ska beaktas i redovisningen och värderingen av dessa avtal. Standarden definierar den främre kontraktsgränsen som tidpunkten för första redovisning av försäkringsavtalet och den bortre till den tidpunkt då utgivaren av försäkringsavtalet kan omvärdera riskerna för den enskilde försäkringstagaren och som en följd av det ändra premien eller förmånerna på ett sätt som fullt ut reflekterar dessa risker.

Ömsesidiga livförsäkringsföretag förvaltar ofta både förmånsbestämda och avgiftsbestämda tjänstepensionsplaner som kan innehålla ett antal tillhörande riskförsäkringskomponenter. Försäkringar som tecknas enligt sådana planer är att betrakta som enskilda försäkringar som arbetsgivarna tecknar med livförsäkringsföretaget för respektive anställd för att trygga ett pensionsåtagande för den anställde i fråga. Eftersom försäkringsföretagen ingår avtal med enskilda arbetsgivare är de ifrån ett IFRS 17-perspektiv att betrakta som försäkringsgivare och arbetsgivarna som försäkringstagare som har att betala premier. Det är dessa avtal som omfattas av standarden, även om pensionsplanerna i sig baseras på underliggande kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Frågan om var den bortre kontraktsgränsen går blir särskilt viktig i dessa fall, eftersom försäkringsavtalen med arbetsgivarna normalt löper tills vidare utan någon fastställd tidpunkt för upphörande.

Ytterligare en komplikation är att en förmånstagare som omfattas av en pensionsplan kan ha en eller flera tidigare arbetsgivare som har betalat in premier till planen. Försäkringsföretaget som förvaltar planen aggregerar premier och förmåner per förmånstyp och individ. Frågan om detta ska ses som separata försäkringsavtal med respektive arbetsgivare, eller som ett enda sammansatt avtal med den nuvarande eller senaste arbetsgivaren, är ännu inte helt utredd.

4. Gruppering av avtal

Enligt IFRS 17 ska ett företag identifiera portföljer av försäkringsavtal, där en portfölj omfattar de avtal som är exponerade för samma risker och som hanteras tillsammans. Avtal som inte ingår i samma försäkringsgren (product line) antas inte vara exponerade för samma risker och förväntas sålunda inte ingå i samma portfölj.

Avtalen i en portfölj ska i sin tur delas upp i minst tre olika grupper utifrån deras förväntade lönsamhet, om tillämpligt:

• En för avtal som har identifierats som förlustavtal vid det första redovisningstillfället.

• En för avtal för vilka det vid det första redovisningstillfället inte föreligger någon väsentlig risk att de vid en senare tidpunkt blir förlustavtal.

• En för övriga avtal som inte faller in under ovanstående (alltså där det föreligger en väsentlig risk att de vid en senare tidpunkt blir förlustavtal).

Avtal som ges ut med längre än ett års mellanrum kan inte ingå i samma grupp. Om företaget har en rimlig och verifierbar information om att samtliga avtal inom en uppsättning av avtal kommer att hamna i samma grupp kan de värderas tillsammans i stället för per avtal. Gruppens sammansättning fastställs vid det första redovisningstillfället och kan inte ändras vid en senare tidpunkt. Om avtal hamnar i olika grupper med anledning av att lagar och förordningar begränsar möjligheten att fastställa olika pris- eller förmånsnivåer får dessa ändå ingå i samma grupp.

Ett antal särskilda frågeställningar som kan vara intressant att fördjupa sig i har identifierats avseende gruppering av avtal i ömsesidiga företag:

• Vilka olika portföljer som kan identifieras i ett ömsesidigt livförsäkringsföretag som förvaltar avtalade pensioner med tillhörande riskförsäkringar.

• Om det går att identifiera förlustavtal, eller avtal för vilka det föreligger en väsentlig risk att de kommer att gå med förlust, i ett ömsesidigt företag, där per definition försäkringstagarna står för risken.

• Om man aktivt behöver identifiera förlustavtal.

• På vilken aggregeringsnivå ska förlustbedömningen i så fall göras.

• Om principen för allokeringen av överskott enligt försäkringsrörelselagen (skälighet- och kontributionsprincipen) står i strid med IFRS 17:s krav på gruppindelning och årskohorter.

5. Framtida kassaflöden

Alla framtida kassaflöden som har identifierats inom kontraktsgränserna ska beaktas vid värderingen av försäkringsavtalen. De ska vara explicita, objektiva och uppskattas utifrån all tillgänglig och verifierbar information om deras belopp, när i tiden de inträffar och annan osäkerhet. De ska uppskattas utifrån alla möjliga utfall, som var för sig ska viktas utifrån sannolikheten att de inträffar.

Kassaflödena ska skattas utifrån företagets perspektiv och utifrån marknadsmässiga förutsättningar. De ska också reflektera omständigheter och förutsättningar som föreligger vid värderingstidpunkten, beaktande antaganden om framtiden vid den tidpunkten.

6. Riskmarginal

Riskmarginalen ska vara ett uttryck för den kompensation som försäkringsföretaget behöver för att bära osäkerheten kring hur stora kassaflödena avseende icke-finansiella risker inom kontraktsgränserna kommer att vara och när i tiden de kommer att inträffa. De icke-finansiella riskerna ifråga avser olika typer av försäkringsrisker och övriga icke-finansiella risker såsom kostnadsrisker. Marginalen ska också spegla den diversifiering som försäkringsföretaget beaktar vid fastställandet av den kompensation det behöver för att bära dessa risker.

Det framgår av utbildningsmaterialet från IASB att ett ömsesidigt företag anses överta de icke-finansiella riskerna från försäkringstagarna, även om förvisso alla risker i slutändan bärs av försäkringstagarna. Därför, menar IASB, måste en riskmarginal beräknas även på de försäkringsavtal som ömsesidiga företag ger ut. Vissa menar dock, att materialet inte beaktar att osäkerheten kring icke-finansiella risker på en kollektiv nivå ofta är försumbar; återbetalningarnas storlek påverkas av osäkerheten i kassaflödena, men dessa ska i slutändan tillfalla försäkringstagarna i sin helhet. Ifrån ett sådant helhetsperspektiv skulle i så fall följa att det ömsesidiga företaget inte behöver någon kompensation för att bära några icke-finansiella risker.

En praktisk tillämpningsfråga som identifierats är om riskmarginalen ska beräknas som ett tillägg till de diskonterade kassaflödesskattningarna så att försäkringsavtalen värderas till noll när det redovisas för första gången, eller om den ska beräknas ovanpå de totala bästa skattningarna av de diskonterade förväntade kassaflödena så att dessa tillsammans med riskmarginalen motsvarar värdet på företagets tillgångar.

Det kan ifrågasättas om ett förväntat avkastningskrav på satsat kapital i ett företag ”(Cost-of-Capital”), är lämpligt att använda som riskmarginal i ömsesidiga företag, eftersom de till skillnad från vinstdrivande företag inte är ålagda ett explicit ett implicit avkastningskrav på sitt ”kapital” från ägarna och normalt inte har någon upplåning. När ömsesidiga företag tar ställning till vilken metod som ska användas för att fastställa riskmarginalen bör de beakta hur stor riskspridningen är i försäkringsportföljerna; en stor riskspridning ger en liten osäkerhet vid vilken tidpunkt kassaflödena inträffar och hur stora de kommer att bli. Därtill kan förekomst av möjlighet till att avropa ytterligare medel från arbetsgivarna (uttaxeringsrätt) också påverka hur riskmarginalen fastställs.

I ömsesidiga företag är det som nämnts tidigare i avsnitt 5 emellertid inte helt oomtvistat i vilken utsträckning återbäring ska ingå i de uppskattade kassaflödena eller på vilken nivå riskmarginalen ska beräknas. Vissa har ifrågasatt om en riskmarginal överhuvudtaget kan eller ska beräknas, eftersom alla risker och all återbäring i slutändan ska bäras av försäkringstagarna.

7. Vinstmarginal (Contractual Service Margin)

Enligt IFRS 17 redovisas en vinstmarginal, som motsvarar de förväntade vinster som företaget kommer att tjäna in i takt med att försäkringsskyddet tillhandahålls. Det beräknas som en residualpost när ett försäkringsavtal redovisas för första gången så att inga kostnader eller intäkter då uppstår i resultaträkningen. Vinstmarginalen omvärderas sedan kontinuerligt och löses upp i takt med att försäkringsskyddet tillhandahålls på ett sätt som speglar att försäkringsriskerna utslocknar. För försäkringsavtal som förväntas vara förlustbringande vid den initiala redovisningen redovisas ingen vinstmarginal. I stället redovisas en förlust omedelbart i resultaträkningen och som en del av avsättningen för återstående försäkringsskydd. Skulle förlustbringande avtal vid en senare tidpunkt förväntas bli lönsamma till följd av ändrade uppskattningar och bedömningar redovisas emellertid en vinstmarginal från den tidpunkt då varje avtal blir lönsamt och som fördelas ut över återstående löptid.

Enligt utbildningsmaterialet redovisar ömsesidiga försäkringsföretag normalt ingen vinstmarginal eftersom samtliga vinster i slutändan ska återbäras till nuvarande och framtida försäkringstagare. Dock menar vissa att försäkringsföretagen ju i vissa fall belastas med kostnader som inte kan hänföras direkt till någon försäkringsportfölj (och därmed inte ingå i de kontraktuella kassaflödena). Inkomstskatter och andra skatter skulle förvisso omfattas av dessa kassaflöden, men endast under förutsättning att de påförs försäkringsföretaget för försäkringstagarnas räkning. Avkastningsskatt är en sådan skatt som tas ut på vissa försäkringar från försäkringstagarnas medel. Sådana omständigheter måste beaktas när en eventuellt vinstmarginal beräknas, om den avkastning som försäkringsavtalen genererar förväntas täcka även sådana kassaflöden utanför kontraktsgränserna.

8. Presentation av balansräkningen

I ett ömsesidigt företag är försäkringstagarna också ägarna, till vilka alla överskott i slutändan ska tillfalla. Dock gör IFRS 17 ingen skillnad på anspråk från försäkringstagarna i ett ömsesidigt företag i deras egenskap av sådana och i deras egenskap av ägare – alla deras anspråk redovisas som försäkringsskulder. Därför redovisas inget eget kapital, utom i undantagsfall, enligt IASB:s utbildningsmaterial. I ett försäkringsaktiebolag ingår dock ägarnas anspråk inte i försäkringsskulden, utan redovisas som eget kapital.

En stor del av det som enligt nuvarande ramverk för finansiell rapportering¹ redovisas i konsolideringsfonden i ömsesidiga företag – det kollektiva riskkapitalet – är inte preliminärt fördelat till försäkringstagarna. Eftersom överskotten i konsolideringsfonden i slutändan ska tillbaka till försäkringstagarna ska de dock ingå i de framtida kassaflödena under IFRS 17. Detta ställningstagande är emellertid en kontroversiell fråga, och branschen är inte övertygad om en sådan redovisning speglar den ekonomiska verkligheten, där vissa menar att oallkerade överskott ska ses som eget kapital, snarare än en del av framtida kassaflöden. Motiveringen till ett sådant ställningstagande är att det är försäkringsföretaget som bestämmer när och i vilken form sådan återbäring ska gottskrivas försäkringstagarna.

Även om ömsesidiga företag inte förväntas redovisa något eget kapital vid en tillämpning av IFRS 17 bör emellertid poster i övrigt totalresultat, såsom omvärderingsreserv, övriga reserver samt den del av övrigt eget kapital som förväntas användas av kollektivavtalsparter, snarare än av försäkringstagarna, redovisas som eget kapital. I vissa ömsesidiga försäkringsföretag med förmånsbestämda pensionsplaner tas en värdesäkringsavgift ut som ackumuleras i en särskild fond i eget kapital, som kan användas för värdesäkring av utgående pensioner och till ”annat pensionsfrämjande ändamål”. Till den del de förväntas användas för utbetalning av diskretionära pensionsförmåner (till exempel pensionstillägg, fribrevsuppräkning eller premiereduktioner) bedöms de ingå i de framtida kassaflöden och därmed redovisas som en försäkringsskuld. Till den del överskotten förväntas används av kollektivavtalsparterna för särskilda ändamål, vilket ibland företagets stadgar tillåter, bör de dock anses vara eget kapital.

I ömsesidiga företag kommer oallokerade överskott ofta att redovisas som en särskild skuldpost i balansräkningen. Däremot säger IFRS 17 ingenting om huruvida den ska redovisas skild från övriga försäkringsskulder eller som en del av dem, vilket skulle kunna tolkas som att standarden saknar uttryckliga krav på särredovisning i balansräkningen av dessa kassaflöden. En möjlig lösning enligt IFRS 4, som för närvarande tillämpas i Storbritannien, är att redovisa de oallokerade överskotten som en särskild balanspost i balansräkningen. Detta vore tillåtet även under IFRS 17, om man väljer att utnyttja möjligheten i IAS 1 att dela upp balansposter i ytterligare delposter. En sådan presentation på frivillig basis skulle i så fall kompletteras med upplysningar om hur företaget fördelar kassaflöden mellan framtida och nuvarande försäkringstagare. En sådan praxis skulle kunna ge värdefull information till användarna av de finansiella rapporterna.

Till saken hör också att för ömsesidiga livförsäkringsföretag är reglerna om solvens och kollektiv konsolidering väsentliga att förhålla sig till, oavsett hur eget kapital och överskott presenteras i balansräkningen. Vid en tillämpning av IFRS 17 kan beräkningen av dessa nyckeltal komma att frikopplas ifrån den finansiella rapporteringen i större utsträckning än i dag och beräknas separat.

9. Presentation i resultaträkningen

Att ingen vinstmarginal redovisas i ett försäkringsavtal som ett ömsesidigt företag ger ut innebär inte att resultatet av försäkringsverksamheten i ett sådant företag alltid blir noll. Även sådana avtal är antingen lönsamma eller olönsamma för företaget – vad som är specifikt för dem är att överskott och underskott ifrån dem i slutändan ska tillfalla nuvarande eller framtida försäkringstagare. Dessutom genererar ju placeringstillgångarna som redovisas under IFRS 9 ett resultat.

IASB Har valt att inte inkludera ytterligare vägledning om hur förändringar i oallokerade överskott ska redovisas i resultaträkningen. Däremot tillämpas inom UK GAAP en princip som innebär att en särskild summapost redovisas i resultaträkningen: ”Resultat före överföring till oallokerade överskott” som inkluderar resultatet från försäkringsrörelsen och kapitalförvaltningen. Därefter redovisas en positiv eller negativ resultatpost för ”Överföring till och från balansposten för oallokerade överskott” så att årets resultat blir noll. En sådan princip vore tillåten även under IFRS 17 och andra relevanta IFRS-standarder. Med tillhörande upplysningar på frivillig basis om hur förändringarna fördelar sig mellan nuvarande och framtida försäkringstagare skulle denna princip medföra en lättillgänglig och användbar redovisning.