IASB har publicerat ett förslag som syftar till att förbättra informationen som lämnas avseende utgivna finansiella instrument samt förtydliga redovisningsprincipen varmed vi skiljer på skulder och eget kapital. I denna artikel redogör Pär Falkman och Åsa Klasson för innebörden i förslaget.
IASB har publicerat ett diskussionsunderlag (DP), Financial Instruments with Characteristics of Equity (FICE) vilken introducerar ett förslag som syftar till att förbättra IAS 32 genom att:
Inrätta tydligare principer för klassificering av finansiella instrument som antingen skuldinstrument eller eget kapitalinstrument och
Förbättra upplysningarna som ska lämnas avseende finansiella skulder och eget kapital.
I denna artikel inkluderar vi inte någon beskrivning av finansiella instrument i form av derivat utställda på egna eget kapitalinstrument utan den komplexa frågeställningen kommer vi att beskriva vid ett senare tillfälle. Vi fokuserar här på modellen/metodiken som IASB har utvecklat samt dess effekter på några vanliga finansiella instrument för att påvisa de skillnader som har presenterats.
Bakgrund
För snart tio år sedan presenterade IASB tillsammans med FASB ett DP med namnet Financial Instruments with Characteristics of Equity som något förenklat hanterade gränsen mellan skuld och eget kapital. Huvudfrågeställningen berörde huruvida ett finansiellt instrument ska klassificeras som ett skuldinstrument eller ett eget kapitalinstrument eller rent utav som en tillgång då det rör sig om ett derivatinstrument. Gränsdragningsfrågan har hanterats inom ramen för IASB:s ramverk (conceptual framework) för finansiell rapportering samt i IAS 32 Financial instruments, Presentation. Problemställningen ligger enkelt uttryckt i att det finns finansiella instrument som har karaktären av att både utgöra ett skuldinstrument och ett eget kapitalinstrument.
Om ett finansiellt instrument utgör ett skuldinstrument eller ett eget kapitalinstrument har stor betydelse eftersom värdeförändringar och ränta vad avser ett skuldinstrument redovisas i resultaträkningen och värdeförändringar och utdelningar avseende eget kapitalinstrument redovisas inom eget kapital. Detta är grundläggande och kan också relateras till att definitionerna av intäkter och kostnader inte inkluderar förändringar i eget kapital. Klassificeringen påverkar både resultaträkningens och balansräkningens innehåll samt finansiella nyckeltal baserade på dessa finansiella rapporter.
Då problemet ingalunda är nytt har det genom åren presenterats olika teorier/modeller för att lösa svårigheten. Ingen teori kan emellertid stoltsera med att den har löst alla problem. IASB använder delar av dessa så kallade ”kapitalteorier” i sitt DP. Det rör sig främst om den så kallade ägarteorin eller den så kallade enhetsteorin. I enlighet med ägarteori i dess renaste form, även benämnd residualkapitalteori är det enbart stamaktier som definieras och redovisas som eget kapital instrument, resterande finansiella instrument redovisas som skuldinstrument. Enhetsteorin innebär att värdeförändringar avseende bolagets redovisade förpliktelser (oavsett dess klassificering) ska redovisas som distribution av vinstmedel. Intresset ligger snarare på dessa förpliktelsers inbördes förhållande, det vill säga vilken förpliktelse som äger företräde över en annan. Ingen av dessa teorier används av IASB i sin renaste form och båda teorierna äger fördelar över den andra så det är naturligt att IASB:s förslag till lösning inkluderar beståndsdelar från de båda.
I och med att IASB nu publicerar ett DP på området kan tolkas som att IASB nu tar sats igen för att ”lösa”/hantera klassificeringsfrågan. Syftet är att skapa en klassificeringsmodell som klarar av att hantera svårigheten vad avser klassificering av alla sorters finansiella instrument, även komplexa hybridinstrument.
Problematiken, då som nu, ligger bland annat i att IASB i sitt ramverk för finansiell rapportering definierar tillgångar och skulder men att eget kapital ytterst utgör en residual (tillgångar minus skulder är lika med eget kapital). Eget kapital är alltså inte definierat i vanlig mening, allt som inte utgör en tillgång eller en skuld utgör helt enkelt eget kapital. Det finns en trygghet i att arbeta utifrån en residual konceptuellt. Samtidigt är det just denna situation som skapar tolkningsutrymme eftersom IAS 32 inkluderar en definition av eget kapital. Detta kan leda till att en situation kan uppstå då ett finansiellt instrument kan definieras som ett eget kapitalinstrument i enlighet med IAS 32 men att samma instrument skall definieras som ett skuldinstrument i enlighet med ramverket för finansiell rapportering. När samtliga storheter är definierade kan således en icke hållbar situation uppstå.
IASB skriver i DP att deras avsikt är att skapa en enkel analysmodell som ytterst kommer att lämna situationen relativt. IASB förväntar sig inte någon större effekt av sitt presenterade förslag utan lösningar/tolkningar som varit korrekta i enlighet med IAS 32 kommer vara korrekta i framtiden med undantag av exempelvis:
Figur 1
Presenterad modell
IASB presenterar en modell av vilken det framgår att en förpliktelse ska klassificeras som en finansiell skuld om det finansiella instrumentet innehåller en:
oundviklig förpliktelse att överföra ekonomiska resurser vid en annan tidpunkt än vid en likvidation
oundviklig förpliktelse som tillika är oberoende av verksamhetens tillgängliga ekonomiska resurser
Det första av de två kriterierna hanterar tidpunkten för eventuell skyldighet att leverera ekonomiska resurser, medan det andra kriteriet adresserar beloppet. Om dessa två kriterier tillämpas tillsammans så ger de upphov till en modell som kan användas för att klassificera finansiella instrument.
Figur 2 IASB:s modell för att klassificera skulder och eget kapitalinstrument
Konsekvensen av ovanstående är att en modell har skapats som är enhetlig med ramverket för finansiell rapportering eftersom modellen i praktiken leder till att eget kapital utgör en residual. Inom ramen för dagens tillämpning av regelverket finns det situationer då finansiella instrument inom ramen för 2 och 3 ovan redovisas som eget kapital. Stringent hanterad kommer modellen leda till att eget kapital blir en residual.
IASB illustrerar sin modell först på en obligation. Enligt förutsättningarna i exemplet ska utgivaren överföra resurser till innehavaren under en tvåårsperiod till ett värde motsvarande 100 CU. Överföringen av resurser kommer inte att ske vid bolagets likvidation och värdet som ska överföras är inte beroende av företagets tillgängliga resurser. Förpliktelsens värde påverkas inte av huruvida det finns tillgängliga resurser eller inte utan förpliktelsen kan helt enkelt överstiga tillgängliga resurser.
Figur 3 Klassificering av obligation
Beskrivningen syftar ytterst till att illustrera förslaget till logik i modellen. Vad gäller en stamaktie så finns det ingen oundviklig förpliktelse att föra över resurser vid en tidpunkt annan än likvidation och värdet av denna förpliktelse är direkt kopplad till de tillgängliga ekonomiska resurserna.
Figur 4 Klassificering av stamaktier
Modellen är enkel att tillämpa vad avser de ovanstående enkla finansiella instrumenten men som sagt är detta mer av en illustration av logiken i modellen.
Kumulativa preferensaktier däremot är, som presenterades i figur 1, ett av de finansiella instrument som kommer att hanteras annorlunda i enlighet med ovanstående modell i jämförelse med tidigare. Dessa klassificeras i dag som eget kapitalinstrument med argumentet att det inte finns någon ovillkorlig förpliktelse att föra över resurser till någon extern part. Så även om det finns en kumulativ del i detta finansiella instrument så redovisas de inte som skuldinstrument. I enlighet med modellen ska denna typ av finansiellt instrument redovisas som ett skuldinstrument.
Förändringen i uttolkningen vad avser kumulativa preferensaktier med fast ränta som görs av IASB ligger främst i tidsaspekten. Historiskt har denna typ av preferensaktie klassificerats som eget kapital eftersom definitionen av en skuld inte är uppfylld. IASB skriver i sin utredning att det inte finns en ovillkorlig skyldighet att betala någon utdelning till innehavaren eller överföra någon annan tillgång alternativt en rörlig mängd aktier till innehavaren vid något annat tillfälle än vid likvidation. Detta är en effekt av att det är bolagsstämman som varje år tar beslut på huruvida någon överföring ska göras till innehavarna av preferensaktierna. Detta sätt att argumentera är enbent, det tar fasta enbart på tidsaspekten och inte på värdeaspekten. Inom ramen för den presenterade modellen argumenterar IASB i stället något annorlunda jämfört med vad de gjort historiskt eftersom de introducerar en värdedimension. Utgivaren av aktierna har en ovillkorlig skyldighet att betala ett belopp som är oberoende av företagets resurser vilken är den andra variabeln som är den centrala i denna del av definitionen. Det vill säga, det äldre sättet att klassificera denna typ av aktieinstrument uppfyller helt enkelt bara en dimension, då även om de kan skjuta upp betalningen tills en eventuell likvidation ska dessa instrument klassificeras som skuldinstrument. Detta är trots allt en relativt stor förändring. Viktigt att notera är att det ska löpa en fast ränta på dessa instrument för att definitionen ska vara uppfylld.
Figur 5 Klassificering av kumulativ preferensaktie
Avslutning
Frågan är således om den föreslagna modellen kommer att leda till de förbättringar som önskas eller inte. Vår bedömning är att IASB lite är ute efter att fler finansiella instrument ska definieras och redovisas som skuld i balansräkningen i framtiden än vad som är fallet i dag. Historiskt har många finansiella instrument definierats som ett eget kapital instrument eftersom det inte finns en ovillkorlig skyldighet att betala något till innehavaren av instrumentet, något som tar fasta på definitionen av en skuld i ramverket för finansiell rapportering. IASB omtolkar nu gällande praxis något, i alla fall svensk praxis, för att inkludera fler olika finansiella instrument i skulddefinitionen och således gå runt denna definition. Det gäller bland annat vanliga preferensaktier som det löper en fast ränta på och där ”skulden” ackumuleras löpande.
Pär Falkman är redovisningsexpert på KPMG.
Åsa Klasson är redovisningsexpert på KPMG.