Är den nya hållbarhetstrenden förenlig med aktiebolagslagens vinstsyfte?

Den pågående globaliseringen och en klimatkris som blir allt mer påtaglig har medfört ett ökat fokus på hållbarhet och frågan om företagens ansvar. Debatten är dock splittrad och tanken att företagen ska ta ett ansvar utöver att generera maximal vinst till fördelning mellan aktieägare är enligt många absurd. Trots detta kan en tydlig trend urskiljas där företag av olika art och storlek tar ett ansvar som i vanliga ordalag svårligen kan karaktäriseras som just vinstskapande. En nyutkommen uppsats av jur. kand. Andrea Norman vid Uppsala universitet undersöker om ett sådant agerande kan vara förenligt med den rådande aktiebolagsrättsliga lagstiftningen, i synnerhet vinstsyftespresumtionen.

Denna artikel ingår i artikelserien Nytt från Akademin där Balans frekvente skribent Carl Svernlöv tillsammans med nyutexaminerade jurister presenterar intressanta rön som framkommit i examensarbeten.

The business of business is business, menade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman. Denna inställning, som länge präglat samhällsekonomin, menar att företagens enda syfte är att skapa vinst till fördelning mellan aktieägare. På senare år har den inställningen ifrågasatts som ett resultat av en stark globalisering och en allt mer påtaglig klimatkris. Hållbarhet, vilket tidigare ansågs ligga direkt utanför företagens ansvarssfär, har i dag blivit en allt tydligare del i de multinationella företagsstrategierna. Med beaktande av den roll och den påverkansmöjlighet som i synnerhet de stora noterade bolagen har, menar vissa att Friedmans teori om vinstmaximering behöver modifieras för att kunna tillämpas i rådande företagsklimat. Det har framhållits att det aktieägarvärde som präglar företagsverksamhet kanske måste åsidosättas till förmån för andra sociala värden såsom miljö eller att aktiebolagslagen rentav behöver ändras för att Corporate Social Responsibility (CSR) ska ges ett tydligt fäste och att bolagen ska kunna bedriva ett CSR-arbete.

Friedmans teori om vinstmaximering återspeglas i den svenska aktiebolagslagen (ABL), närmare bestämt i vinstsyftespresumtionen i 3 kap. 3 § ABL. Bestämmelsen innebär i korthet att aktiebolag, vid avsaknad av ett i bolagsordningen föreskrivet undantag, har som syfte att bereda aktieägarna vinst. Vinstsyftespresumtionen kan på så sätt sägas utgöra en skadeståndssanktionerad övergripande handlingsnorm som ledningen har att iaktta vid förvaltningen av bolaget. Handlingsnormen bottnar i ett skydd för aktieägarna, i synnerhet minoritetsägarna, då de försäkras om att ledningen i sitt beslutsfattande kommer att prioritera vinstskapande. På så vis begränsas den risk som den gjorda investeringen innebär varvid vinstsyftet även på ett övergripande plan utgör ett incitament till investeringar i företag och därmed till näringslivets kapitalförsörjning.

Trots att den aktiebolagsrättsliga regleringen så tydligt fokuserar på vinst är frågan vilka hinder den verkligen uppställer för företag som i tydligare utsträckning vill verka hållbarhetsfrämjande. Först och främst är det en god idé att här titta närmare på de komponenter som styr marknaden, utbud och efterfrågan. Kanske går det inte lika snabbt att avfärda tanken på hållbart företagande efter insikten att hållbarhet och vinst i dag går hand i hand. Med anledning av klimatkrisen finns i dag en tydlig efterfrågan på hållbara företag och hållbarhetsarbete blir därför en nyckelkomponent i en framgångsrik företagsstrategi. Det finns många exempel på företag som gynnats av en hållbar strategi där både resultat och aktievärde förbättrats som en följd härav. Ett exempel är General Motors som genom att tillvarata restavfall har sparat miljarder och därmed ökat aktievärdet. Ett genomtänkt CSR-arbete kan därför i många fall anses utgöra en förutsättning för vinst på dagens moderna marknad, särskilt om man intar ett långsiktigt perspektiv. Redan härigenom förefaller den förmenta motsättningen mellan vinst och hållbarhet begränsas.

För att därefter gå vidare och närmare granska vinstsyftets rättsliga konstruktion och möjligheten att göra avsteg från det, kan först konstateras att regeln är brett och vagt formulerad. Hur eller när den eftersträvade vinsten ska uppnås framgår varken av lag eller ur motivuttalanden vilket gör att ledningen lämnas med en betydande möjlighet att agera på eget bevåg så länge detta kan motiveras på ekonomisk grund. Bolagsledningen har därför ett förhållandevis omfattande utrymme att inom ramen för vinstsyftet vidta hållbarhetsåtgärder. Som ovan sagts kan i dag vinst och miljö sägas utgöra två sidor av samma mynt vilket innebär att även den goodwill som kan följa av ett miljövänligt agerande kan skapa ekonomiskt värde på sikt och därför ligga i linje med ett långsiktigt vinstintresse. Utrymmet för att underbygga ett hållbart agerande med ekonomiska argument är således betydande.

Möjligt att direkt avvika från vinstsyftet

För de fall en viss åtgärd inom aktiebolaget inte ekonomiskt kan motiveras innebär vinstsyftet i princip att ledningen måste avstå från att genomföra den för att inte riskera skadeståndsskyldighet. Det finns dock vissa möjligheter att direkt avvika från vinstsyftet. Dels finns det enligt 3 kap. 3 § ABL en möjlighet att direkt i bolagsordningen föreskriva att bolaget ska ha ett annat syfte än just vinstmaximering. Dels kan bolaget med samtliga aktieägares samtycke fatta ett beslut om att för ett specifikt tillfälle frångå vinstsyftet vid enskilda tillfällen, eftersom vinstsyftet är ett minoritetsskydd. Medan det inte är en framkomlig väg i börsbolag, tillämpas denna möjlighet i många helägda statliga bolag med samhällsuppdrag. Vidare kan aktiebolag inom vissa gränser lämna gåvor till allmännyttiga ändamål enligt 17 kap. 5 § ABL.

I sammanhanget bör påpekas att möjligheten att angripa ledningens agerande med anledning av ett beslut som står i strid med vinstsyftet – även om något av nyss nämnda undantag inte är tillämpligt – är tämligen begränsat. För att ledningen ska kunna hållas ansvarig måste den vidtagna åtgärden vara uppenbart vinstsyftesstridig. Särskilt då ett långsiktigt perspektiv tillämpas för vinstmaximeringen tycks detta vara nästintill omöjligt att fastställa. Att dessutom konstatera att en faktisk skada skett och att det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och åtgärden är inte helt enkelt när det exempelvis handlar om att ledningen fattat ett beslut om att företaget ska använda en viss miljövänlig, men därtill dyr, produktionsmetod. Dessutom ska tilläggas att rättstillämparen vid en eventuell bedömning tar höjd för det faktum att företagsverksamhet som sådan innebär ett visst risktagande och att ledningen måste ges möjlighet att ta en viss affärsrisk i sin förvaltning.

Inte ens aktiebolagslagens skadeståndsregler verkar således sätta alltför stora käppar i hjulet för hållbart agerande, även om ledningens handlingsutrymme i teorin begränsas något. Ledningen förefaller därför vara förhållandevis fri att företa hållbarhetsfrämjande åtgärder inom ramen av en aktiebolagslag som tydligt präglas av en vinstsyftespresumtion. Som ett yttersta skydd och en faktisk begränsning av ledningens möjlighet att disponera företagets kapital finns emellertid värdeöverföringsreglerna som uppställts för att framförallt tillvarata borgenärernas intresse. För att en disposition ska ses som en (förtäckt) värdeöverföring krävs dock att den inte är affärsmässig, se 17 kap. 1 § ABL. Brist på affärsmässighet kan i praktiken vara vanskligt att konstatera när det gäller exempelvis investeringar i miljövänliga produktionsmedel eller val av leverantörer. Inte heller värdeöverföringsreglerna utgör därmed absoluta hinder för en bolagsledning att agera hållbart, så länge som agerandet inte saknar affärsmässig grund.

Allt fler företag bedrivs alltså i dag med beaktande av hänsyn som vid första anblick tycks avvika från vinstsyftespresumtionen. Vissa iakttagare har uppmärksammat att detta sker utan förändringar i lag eller bolagsordning och har föreslagit att ABL ska ställa krav på tydligare ansvarstagande för att på så sätt ge miljö och sociala aspekter en mer framträdande roll i bolagsförvaltningen. En sådan reform framstår dock som både onödig och olycklig. Att inom ramen för en lag som så tydligt präglas av ägarnas vinstintresse lägga ett ökat hållbarhetsansvar är inte eftersträvansvärt, i synnerhet då det inte finns något i rådande reglering som direkt lägger hinder i vägen. Bolagsledningen har som ovan konstaterats redan i dag en betydande möjlighet att inom ramen för ABL ta det samhällsansvar som önskas och samtidigt bejaka vinstintresset.

En poäng i att företag inte påtvingas ett ansvar

Att avvikelser från vinstintresset inte är lagstridiga är givetvis inte detsamma som att lagstiftaren aktivt uppmuntrar till dem, men i ljuset av rådande reglering verkar det inte som det finns ett behov av att ändra lagen. Det finns en poäng i att företag inte påtvingas ett ansvar som i praktiken gör att bolagskonstruktionen förlorar sin privata prägel och i stället intar formen av en samhällsinstitution.

Den optimala lösningen förefaller därför vara att bibehålla rådande regelverk; att inom ramen för tvingande reglering utanför ABL sätta upp gränserna för företagens verksamhet men behålla vinstsyftet som en övergripande handlingsnorm. På så vis tillåts företagen på eget bevåg, efter egna förutsättningar och med hjälp av den vägledning som tillkommit genom riktlinjer på området, driva sitt hållbarhetsarbete framåt utan att behöva skämmas för att vinst fortfarande är den styrande faktorn. Nyckeln till det fortsatta CSR-arbetet är kanske att det genomdrivs av bolagen på frivillig grund och inte genom tillägg i aktiebolagslagen som omkullkastar det fundament som vinstsyftet utgör. The business of business måste kanske fortfarande tillåtas vara just business.

Carl Svernlöv är advokat på Baker McKenzie och adjungerad professor vid Uppsala universitet.

Andrea Norman är biträdande jurist på Mannheimer Swartling.