Bättre kommunikation – en lösning på vilket problem?

Det så kallade upplysningsproblemet har varit en stor fråga sedan den finansiella krisen 2008. Normgivaren IASB beskriver orsakerna i termer av att finansiella rapporter behandlas som efterlevnadsdokument och menar att lösningen är ett förändrat beteende. Men har normgivaren ställt fel diagnos? Den frågan diskuterar Anja Hjelström.

International Accounting Standards Board (IASB) bedriver sedan 2013 ett projekt med fokus på att förbättra upplysningar i finansiella rapporter upprättade enligt IFRS. 2016 införlivades detta upplysningsinitiativ (Disclosure Initiative) i ett nytt och prioriterat projekt på temat bättre kommunikation (Better Communication). Ett viktigt led i detta arbete är det diskussionspapper om principer om upplysningar som IASB publicerade i våras¹.

Diskussionspapperet innehåller en rad förslag. Vart och ett av dessa förtjänar att belysas och problematiseras. I en tidigare artikel² diskuterar jag specifikt förslagen om upplysningar om tillämpade redovisningsprinciper. I denna artikel vill jag rikta uppmärksamhet mot de problem som normgivaren ämnar adressera med förslagen.

Artikeln utgör ett försök att ta normgivarens första fråga i diskussionspapperet på allvar: Håller du med om beskrivningen av upplysningsproblemet och dess orsaker? Frågan kan framstå som onödig. Problembeskrivningen i papperets första kapitel förefaller etablerad, accepterad och närmast uttjatad. Många efterfrågar i dag handling. Många företag har också agerat. En del var tidiga. Volvo presenterade till exempel en kraftigt omarbetad koncern- och årsredovisning redan 2011. Andra, men långt ifrån en majoritet, har följt efter.

Frågan är likväl viktig. Att ställa rätt diagnos sägs ju vara halva lösningen. Konventionell visdom säger också att fel diagnos många gånger förvärrar problemet.

Bakgrunden till artikeln är att mitt personliga svar är nekande. Jag håller inte helt med, varken om beskrivningen av problemet eller dess orsaker. Min bild är att normgivaren fokuserar på ett icke-problem samtidigt som de förefaller ignorera det problem som ursprungligen initierade debatten. Mitt intryck är också att debatten förvanskar de drivkrafter som uppfattas som upplysningsproblemets orsak. Med andra ord; jag befarar att IASB ställt fel diagnos.

Upplysningsproblemets olika delproblem

I diskussionspapperet beskrivs upplysningsproblemet i termer av tre delproblem. Vart och ett av dessa anses leda till att användare av finansiella rapporter fattar olämpliga beslut på basis av dessa:

1. finansiella rapporter innehåller inte tillräckligt relevant information

2. finansiella rapporter innehåller irrelevant information

3. information i finansiella rapporter kommuniceras inte effektivt

Att avsaknad av relevant information kan utgöra ett problem för en beslutsfattare behöver nog inte förklaras. Irrelevant information och ineffektiv kommunikation av informationen anses båda kunna bidra till att de finansiella rapporterna blir svårare att analysera och, i värsta fall, till att användare av rapporterna missar relevant information. Av de tre delproblemen förefaller IASB:s fokus framför allt ligga på de två sista delproblemen, vilka kan sammanfattas i termer av en oro över bristande effektivitet i upplysningar i finansiella rapporter.

Bristande effektivitet i upplysningar – ett icke-problem?

Upplysningsinitiativet beskrivs ofta som en respons på feedback i IASB:s Agenda Consultation 2011 om att normgivaren borde se över upplysningskraven i IFRS för att säkerställa att upplysningar i finansiella rapporter är relevanta för användare. Erhållna kommentarer förvånar inte. Vid denna tidpunkt var komplexitet i finansiella rapport och ”disclosure overload” mycket omdiskuterat. Se figur 1 för två citat ur samtida rapporter.

Trots att problembilden således förefaller vedertagen, finner jag anledning att ifrågasätta den. 2013 intervjuade jag och två kollegor på Handelshögskolan i Stockholm 40 professionella kapitalmarknadsaktörer om deras användning av finansiella rapporter från svenska icke-finansiella börsnoterad företag³. Ingen av dessa användare gav uttryck för problem relaterade till ett överflöd av irrelevant information (delproblem 2) eller (annan) bristande effektivitet i rapporteringen (delproblem 3). I enstaka fall förekom kritik i termer av avsaknad av relevant information (delproblem 1), men vårt intryck var att dessa användare överlag var relativt nöjda med de finansiella rapporter som diskuterades. Om det fanns ett problem med finansiell rapportering, beskrevs detta istället i termer av att det förekommer stora variationer i kvalitet mellan rapporterande företag. Intrycket var att det inte handlade om effektivitet i kommunikationen (delproblem 3), utan på avsaknad av relevant information (delproblem 1) och framför allt i jämförelse med företag från andra länder. Det var dock inte en fråga som vi utforskade vidare i den studien.

Då de externa användare av finansiella rapporter som IASB ser som målgrupp är en heterogen grupp ligger det nära till hands att förvänta sig en viss spridning i synpunkter. Det förefaller exempelvis sannolikt att den bild som vi erhöll speglade att studien handlade om professionella användare. Däremot bör nämnas att andra har gjort motsvarande observationer. IFRC:s rapport från 2009 som citeras i figur 1 noteras till exempel att användare av finansiella rapporter inte förefaller finna finansiella rapporter komplexa. Det stycke från samma rapport som citeras i figur 2 identifierar även samma förklaring till varför ett överflöd av information inte upplevs som ett problem som vi fann i vår studie: att professionella användare använder årsredovisningarna som uppslagsböcker.

Även CFA Institut, den kanske mest uttalade av företrädarna för användare av finansiella rapporter i den offentliga debatten, förefaller dela synen att mängden av information i finansiella rapporter inte är ett problem. I en rapport från 2013 rapporteras att en tydlig majoritet (80 %) av organisationens medlemmar inte anser att mängden information i finansiella rapporter utgör ett problem.⁴ CFA Institut noterar att detta resultat stämmer väl överens med andra undersökningar baserade på sofistikerade investerare och beklagar att detta inte är välkänt.

CFA Institut betonar dock att frågan om den finansiella rapporteringens effektivitet står högt på agendan, men att det borde vara avsaknaden av relevant finansiell information (delproblem 1) som stod i fokus. Det stycke som citeras nedan i figur 3 illustrerar två saker: att CFA Instituts fokus var på brister i finansiella företags rapportering och att uppmärksamheten hänger ihop med krisen 2008.

Sammanfattningsvis är min bild att det finns anledning att ifrågasätta problembeskrivning i IASB:s diskussionspapper och att det finns indikationer på att, om det finns ett upplysningsproblem ur ett användarperspektiv, så handlar det kanske framförallt om det första av delproblemen: att användare saknar relevant information.

Innebörden av detta är att IASB, med ett tydligt fokus på de två övriga delproblemen, riskerar att adressera ett icke-problem. Denna risk accentueras av den teknologiska utveckling som förutspår en ökande användning av digital rapportering, vilket torde möjliggöra både nya sätt att kommunicera finansiella rapporter och effektivare sökprocesser. Därmed inte sagt att det inte finns goda skäl för rapporterande företag att omfamna dessa möjligheter och investera i förbättrad finansiell rapportering.

Kostnader för finansiell rapportering – ett åsidosatt problem?

I IASB:s diskussionspapper nämns att man vid Agenda Consultation 2011 fick synpunkter på att finansiella rapporter blivit allt för betungande att upprätta. Det nämns också att finansiella rapporter som innehåller irrelevant information (delproblem 2) även är problematiskt på så sätt att de föranleder onödiga kostnader för de rapporterande företagen. Underförstått finns möjligen ett antagande om att företag kompenseras för kostnader för relevant information genom lägre kapitalkostnader, alternativt att kostnaderna för dessa är berättigade. Annan information, däremot, utgör enbart en onödig kostnadspost.

Det är min uppfattning att det framför allt var de ökande kostnaderna för finansiell rapportering som låg bakom uppmaningarna till IASB 2011 att se över upplysningskraven i IFRS. Denna känsla förstärks till exempel av citatet från FRC:s rapport 2009 i figur 2. Då användare inte ger uttryck för ett upplevt problem, framstår hänvisningar till användarperspektivet som en retorisk strategi. Även om det är allmänt accepterat att kostnader för att ta fram finansiell information utgör en fundamental begränsning för finansiell rapportering, är avvägningen mellan kostnader och nytta så svårbedömd att det kan framstå som mer legitimt att föra en diskussion om ett upplysningskravs vara eller icke vara i termer av användbarhet av informationen, än i termer av dess kostnader.

Kostnaderna för att ta fram finansiella rapporter är dock högst reella. Det råder dessutom inget tvivel på att omfånget av såväl upplysningskrav i IFRS, som finansiella rapporter upprättade enligt IFRS, svällt över tid.

Redan 2011 publicerades rapporten ”Losing the excess baggage – reducing disclosures in financial statements to what’s important” med ett antal konkreta förslag till ändringar i upplysningskraven i olika IFRS. I rapporten skattas att förslagen skulle reducera längden på notupplysningar med cirka 30 procent. Kort därefter förefaller arbetet med denna aspekt av upplysningsproblemet ha gått i stå. IASB har visserligen inte strukit planer på en systematisk genomgång av upplysningskraven i existerande standarder, men ett projekt på detta tema är inte prioriterat. Den officiella motiveringen är att normgivaren behöver vägledning för ett sådant arbete, det vill säga arbetet med principer för upplysningar. En annan bidragande faktor kan mycket väl vara att CFA Institut, i sin rapport 2013, starkt ifrågasatte en ansats som bygger på en reduktion av upplysningskrav (se citat 1 i figur 4). I samma rapport ifrågasattes också förekomsten av oväsentliga upplysningar.

Sammanfattningsvis är min bild att IASB har valt att inte ta i det problem som troligen initierade en debatt om ett upplysningsproblem: de kostnader som är förknippade med utökade upplysningskrav, det vill säga ”disclosure overload” i termer av upplysningskrav.

Upplysningsproblemets underliggande orsaker

Enligt IASB bottnar upplysningsproblemet i det sätt företag tillämpar upplysningskraven i IFRS. I stället för att göra en bedömning om den efterfrågade informationen, i det specifika fallet, är väsentlig och därmed ska lämnas, sägs upplysningskrav behandlas som en checklista av upprättare, revisorer och tillsyn. Detta beteende förklaras i termer av att väsentlighetsbedömningar är svåra, i kombination med enkelhet under tidspress och riskreduktion. IASB skriver även att upplysningsproblemet bottnar i att finansiella rapporter betraktas som ”efterlevnadsdokument” (compliance documents) snarare än ett sätt att kommunicera med användare av finansiella rapporter. Detta ”efterlevnadsfokus” (compliancefocus) framställs som problematiskt och ett förändrat beteende (synsätt) framställs som lösningen. Även på denna punkt speglar IASB:s resonemang den allmänna debatten.

Det är synd att IASB inte tagit analysen ett steg vidare genom att fråga vad som driver fokus på efterlevnad. Troligen hänger det ihop med den finansiella rapporteringens legala aspekter, det vill säga med att såväl rapporterande företag som specifika individer kan hållas ansvariga om relevant regelverk inte efterlevs. En viktig insikt här borde vara att kombinationen av legalt ansvar och upplysningskrav som grundas på väsentlighetsbedömningar ger upprättare starka incitament att behandla upplysningskrav som en checklista. Om du kan hållas personligt ansvarig om upplysningskrav inte efterlevs, vill du kunna avgöra att dessa efterlevs. Om svaret beror på om den efterfrågade informationen rimligen kan förväntas påverka de beslut som användare av de finansiella rapporterna fattar på basis av dessa⁵ skapar detta en osäkerhet som i sig talar för att lämna efterfrågad information, såvida inte andra starka skäl talar emot. I teorin skulle kostnader för att ta fram information i onödan kunna utgöra ett sådant skäl, men i praktiken blir den relevanta frågan: Vad kostar mest, att samla in och rapportera all potentiellt efterfrågad information eller att göra ovanstående svåra och osäkra bedömning inför varje bokslut? Det är lätt att förstå att det kan framstå som kostnadseffektivt och/eller riskreducerande, och därmed rationellt, att helt enkelt lämna de upplysningar som efterfrågas, om det inte finns starka skäl som talar för det motsatta.

Ytterligare en dimension av denna avvägning är att vad som bedöms vara väsentligt kan skifta med ändrade förutsättningar. Det är däremot inte lika givet att ett företag med samma lätthet kan få fram efterfrågad information, skulle den bedömas vara väsentlig. Speciellt inte med avseende på tidigare perioder. Om information ändå måste samlas in för det fall att den vid ett senare tillfälle bedöms väsentlig, kan det också framstå som enklast och billigast att helt enkelt lämna informationen.

Min poäng här är att debatten hamnar fel när upplysningsproblemets orsaker beskrivs i termer av att finansiella rapporter behandlas som efterlevnadsdokument och att lösningen sägs vara ett förändrat beteende. Jag menar att det troligen är en kombination av legala och praktiska aspekter av upplysningar i finansiella rapporter som driver de beteenden som identifieras som orsaken till upplysningsproblemet. Så länge de legala aspekterna av finansiell rapportering består, förefaller det därmed mer produktivt att diskutera vilka avvägningar detta föranleder, än att efterfråga ett större fokus på kommunikation än efterlevnad.

Slutord

Det så kallade upplysningsproblemet har varit en stor fråga åtminstone sedan den finansiella krisen 2008. Detta kan troligen i någon mån tillskrivas påståenden om att brister i den finansiella rapporteringen bidrog till denna kris. I någon mån framstår det också som att olika intressentgrupper talar ur ett egenintresse. Upprättare av finansiella rapporter identifierar alltför omfattande upplysningskrav som ett fundamentalt problem. Användare av finansiella rapporter pekar i stället på avsaknad av relevant information och betonar riskerna med att stryka upplysningskrav. Normgivaren, i sin tur, identifierar framförallt bristande tillämpning som ett fundamentalt problem.

Antagligen finns det en udd av sanning i alla påståenden, men i denna artikel har jag förklarat varför jag ser bristande effektivitet i upplysningar som ett icke-problem – i vart fall för professionella kapitalmarknadsaktörer. I artikeln pekar jag i stället på en åsidosatt, men reell fråga relaterad till upplysningar i finansiella rapporter: de kostnader som upprättandet av finansiella rapporter i enlighet med IFRS är förenade med. Mot bakgrund av denna analys skulle jag vilja uppmuntra IASB att snarast ta tag i den genomgång av de olika standarderna som skjutits upp sedan 2011. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis förväntar mig att listan av upplysningskrav i IFRS kraftigt reduceras.

I artikeln har jag också försökt peka på goda skäl – i termer av legalt ansvar och kostnadseffektivitet – för upprättare att behandla finansiella rapporter som efterlevnadsdokument och upplysningskrav som en checklista. Personligen ser jag inte detta som fundamentalt problematiskt, men det väcker frågor om vilka väsentlighetsbedömningar som rimligen kan och bör förväntas av rapporterande företag. Är det kanske det debatten borde handla om?

Slutligen, om slutsatsen är att IASB har ställt fel diagnos, finns det några risker med de åtgärder som redan har vidtagits och som nu föreslås? Å ena sidan finns det kanske ingen omedelbar anledning till oro. Möjligen kan åtgärderna skapa en förväntan om förändring. En utebliven effekt kan därmed skapa en irritation vars effekter inte går att förutse. Å andra sidan, bör vi kanske fråga oss om senare tiders trend att strukturera och formatera om notupplysningarna till finansiella rapporter bara är till det bättre. Kanske finns det en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet? Kanske det finns goda skäl till att finansiella rapporter kommit att utformas på det sätt som vi har varit vana att se dem, det vill säga relativt standardiserade räkningar och vad kan synas tråkiga noter, det vill säga lite grann som uppslagsböcker. Därmed inte sagt att jag inte stöder IASB:s förslag i diskussionspapperet om att noter ska innehålla bolagsspecifik och jämförbar information samt presenteras på ett tydligt och enkelt sätt som framhäver det som är viktigt eller att information som lämnas på olika ställen i en årsredovisning ska länkas ihop så att onödiga upprepningar undviks och att val av format (löptext eller tabell) bör anpassas till materialet. Det bör dock, enligt min mening, framför allt vara utanför de finansiella rapporterna, i det som på IFRS brukar benämnas management commentary, som ledningen ska se som medel för att kommunicera med externa parter. Jag har i en tidigare artikel argumenterat för att sådan information borde lämnas inom ramen för den reviderade förvaltningsberättelsen, vilken jag fortsatt betraktar som årsredovisningens viktigaste del.⁶

Anja Hjelström är ekonomie doktor verksam som redovisningsspecialist vid EY och som forskare vid SIR, Stockholm School of Economics Institute for Research.

Fotnoter

1) DP/2017/1 Disclosure Initiative – Principles of Disclosure.

2) Hjelström A (2017), Upplysningar om redovisningsprinciper – Vad bör man kräva av ett företag? Balans Fördjupning #4.

3) Hjelström A, Hjelström T och Sjögren E (2014), Decision usefulness explored – An investigation of capital market actors’ use of financial reports.

4) Av rapporten framgår att endast 18 % av 325 respondenter valde svarsalternativet ”too lengthy with redundancies” till frågan ”Which best describes your opinion regarding the length and content of current financial reporting disclosures?”. De rapporterade 80 % består av summan respondenter till fyra svarsalternativ: 51 % svarade “volume not Issue; need for story”, 14 % svarade ”lengthy but appropriate; need emphasis of matters”, lika många valde “lengthy but necessary” och 1 % svarade “no changes needed”.

5) ED/2017/6 Definition of Material – Proposed amendments to IAS 1 and IAS 8.

6 ) Hjelström A (2015), Snälla låt oss se bättre förvaltningsberättelser 2015, Balans nr 5.