Upplysningar om redovisningsprinciper

Vad bör man kräva av ett företag?

Vilka redovisningsprinciper bör ett företag upplysa om, vilken information bör lämnas om dem och var bör informationen lämnas? I denna artikel belyser Anja Hjelström tre frågor kring upplysningar om tillämpade redovisningsprinciper. Artikeln tar sin utgångspunkt i ett diskussionspapper som IASB publicerade i mars 2017 och visar att diskussionen kan berikas genom att lyfta fram antaganden kring användarnas kunskaper om redovisningsregler och deras användning av finansiella rapporter.

Bättre kommunikation framstår i dag som lösningen på många samhällsproblem, så även för börsnoterade företags finansiella rapportering. 2013 tog IASB officiellt upp ämnet på agendan med det så kallade Upplysningsinitiativet. 2016 skruvade normgivaren upp ambitionerna genom att välja just Bättre Kommunikation som ledstjärna för arbetet under de närmaste åren¹.

Som en del av Upplysningsinitiativet publicerade IASB i mars ett så kallat Discussion Paper (DP) om principer för upplysningar. Ett DP kan liknas vid en idéskrift som föregriper senare förslag till normgivning. I detta fall kommer flertalet av förslagen troligen aktualisera en revidering av delar av IAS 1, Utformning av finansiella rapporter, alternativt en helt ny standard om upplysningar. Det handlar bland annat om principer om hur upplysningar bör utformas och om att i normgivningen införa en generell princip om att information som ska lämnas enligt IFRS kan få lämnas på annan plats än i de finansiella rapporterna, givet att vissa villkor är uppfyllda.

Ett eget, men relativt kort, kapitel ägnas särskilt åt upplysningar om tillämpade redovisningsprinciper. Området har tidigare uppmärksammats i flera rapporter. Av dessa kan särskilt nämnas två rapporter från Financial Reporting Lab från 2014 och 2015³.

Valet av fokusområde förklaras av att såväl format som innehåll för dessa upplysningar upplevs som problematiska. Dominerande praxis är att samla upplysningar om redovisningsprinciper i en not. För börsnoterade IFRS-företag är det vanligt att denna not upptar många sidor av tät myrskrift.

Omfattningen till trots, lämnar dock innehållet ofta den som förmår läsa texten besviken. I bästa fall motsvarar den en förenklad och allmän beskrivning av regelverket, men saknar information om tillämpningen i det specifika företaget.

I kapitlet diskuterar IASB tre grundläggande frågor:

• Vilka redovisningsprinciper bör ett företag upplysa om?

• Vilken information bör lämnas om dessa principer?

• Var bör informationen lämnas?

Syftet med denna artikel är att lyfta fram och belysa dessa tre frågor mot bakgrund av IASB:s övergripande syfte: att informationen i ett företags finansiella rapporter ska vara användbar för investerare. En annan utgångspunkt är att information om tillämpade redovisningsprinciper är fundamentalt för förståelsen och användningen av dessa rapporter. Anledningen kan synas självklar men bör likväl tydliggöras: det finns inte ett givet rätt sätt att upprätta finansiella rapporter då samma transaktioner och omständigheter kan representeras på olika sätt.

Tidigt fokus på upplysningar om redovisningsprinciper

När föregångaren till IASB, International Accounting Standards Committee (IASC) bildades 1973, stod upplysningar om tillämpade redovisningsprinciper i fokus. Exposure draft E1, Disclosure of Accounting policies, gavs ut 1974 och följdes tätt av IAS 1, Disclosure of Accounting Policies i januari 1975, med samma tillämpningsdatum. Denna allra första internationella redovisningsstandard uppmanar till en tydlig och kortfattad beskrivning av alla betydande redovisningsprinciper som har tillämpats (punkt 18). Information ska lämnas som en del av de finansiella rapporterna, normalt samlat på ett ställe (punkt 19). Upplysningarna motiveras i termer av att tillämpade principer skiljer sig från företag till företag, både inom och mellan länder och att det därmed saknas en unik lista över tillämpade redovisningsprinciper som användare kan referera till (punkt 13). I samma punkt listas även ett tjugotal områden för vilka det ansågs lämpligt att upplysa om tillämpad princip eftersom det förekom alternativa principer (se figur 1).

Lista på exempel på områden där upplysning om tillämpad princip ansågs lämplig 1975 eftersom olika redovisningsprinciper förekom (utdrag ur punkt 13 IAS 1, 1975).

2017 lever kravet på upplysning om betydande redovisningsprinciper kvar i en omarbetad och flera gånger reviderad IAS 1 i dag med beteckningen Utformning av finansiella rapporter⁴. Under de drygt 40 år som förflutit har dock både omvärld och det internationella regelverket genomgått många förändringar. Antalet standarder har kraftigt utökats och standarderna har kommit att bli alltmer föreskrivande. Båda förändringarna har i sin tur bäddat för regelverkets ökade användning. Ytterligare en förändring är att standarderna i dag är tillgängliga på IASB:s och EU:s webbsidor.

Vilka principer bör ett företag upplysa om?

IASB:s skrift tar som utgångspunkt att dagens brister i upplysningar om betydande redovisningsprinciper bottnar i oklarheter och meningsskiljaktigheter kring vilka principer som är betydande². IASB föreslår därför en definition: en redovisningsprincip ska anses vara betydande om upplysning om denna är nödvändig för att förstå informationen i de finansiella rapporterna. Principen som sådan är svår att kritisera, men även IASB inser att det finns ett påtagligt behov av ytterligare vägledning för att i praktiken identifiera vilka principer ett rapporterande företag bör upplysa om. Normgivaren skiljer på tre kategorier av redovisningsprinciper (se figur 2) och föreslår att företag bör upplysa om principer i kategori 1 och 2, det vill säga principer för redovisning av väsentliga poster, transaktioner och händelser.

Då antalet accepterade redovisningsprinciper i dag är starkt begränsat för företag som tillämpar IFRS, och dessa standarder dessutom är lättillgängliga, kan man fråga sig om det inte vore tillräckligt att de företag som tillämpar IFRS upplyser om att så är fallet samt om principer som har valts utifrån tillåtna alternativ i en relevant standard (kategori 1b i figur 2) eller på grund av att en relevant standard saknas (kategori 1c). Eftersom det kan påverka redovisade siffors jämförbarhet är det i förekommande fall även relevant att upplysa om principer som har ändrats under perioden (och hur förändringen har hanterats) (kategori 1a). Möjligen kan det även anses relevant att upplysa om tillämpningen av sådana principer som innefattar väsentliga bedömningar och/eller antaganden (kategori 1d). I det senare fallet torde det framför allt vara information om dessa bedömningar och/eller antaganden som är relevant, vilket tangerar nästa fråga, den om vilken information som bör lämnas om betydande principer.

IASB motiverar förslaget att företag även bör identifiera och beskriva övriga principer avseende väsentliga poster, transaktioner eller händelser (kategori 2) i termer av att användare av de finansiella rapporterna inte ska förutsättas vara IFRS-experter. Hänvisningen till expertkunskap förefaller något missvisande då IASB snarast förefaller utgå från att användarna inte ska förutsättas ha särskilt djupkunskap om IFRS. I nästa mening skriver IASB att om företag inte upplyser om principer i kategori 2 måste användare som inte är bekanta med IFRS konsultera standarderna för att förstå de finansiella rapporterna.

Gapet mellan expert och generalist rymmer många nyanser. Trots att frågan om vilken kunskap om regelverket en användare kan/ska/bör förutsättas ha förefaller central för den övergripande frågeställningen, duckar IASB i huvudsak för denna fråga. Dock noteras – i en fotnot – att IASB:s konceptuella ramverk anger att användare av finansiella rapporter ska förutsättas ha en rimlig kunskap om affärer och ekonomiska aktiviteter samt att de analyserar de finansiella rapporterna omsorgsfullt. Det är oklart om IASB anser att en sådan analys inkluderar att söka upp kunskap om gällande standarder.

EFRAG har publicerat ett utkast till kommentarer till IASB:s idéskrift⁵. EFRAG betonar tillämpning av väsentlighetsprincipen och att den föreslagna kategorin 2 är i behov av förtydligande.

Mot denna bakgrund kan noteras att Financial Reporting Lab, i rapporten från 2014, inte resonerar i termer av att till varje väsentlig resultat- och balanspost hör en väsentlig princip.

Labbets rapport från 2015 handlar om ett företags arbete med att förbättra upplysningar om betydande principer. Arbetet innebar att företaget identifierade fyra betydande principer 2011 och att avsnittet om tillämpade principer reducerades från åtta sidor i 2010 års årsredovisning till två sidor 2011. Fallföretagets analys baserades på fem faktorer. En av dem var väsentlighet av relaterade poster. Övriga fyra faktorer nämns inte i IASB:s förslag till vägledning: bedömning av risker vid tillämpning av principen, omfattningen av interna diskussioner om tillämpningen, omfattning av dylika diskussioner med revisorer och omfattningen av frågor från aktieägare. Fallstudien förefaller därmed stödja synpunkten att den av IASB föreslagna vägledningen för att identifiera betydande principer inte är tillräcklig.

IASB identifierar tre kategorier av redovisningsprinciper. I DP föreslås krav på upplysning om redovisningsprinciper i kategori 1 och 2, men inte om principer som inte avser väsentliga poster, transaktioner eller händelser (kategori 3).

Vilken information bör lämnas om tillämpade principer?

Frågan om vilken information som bör lämnas om de betydande principerna behandlas relativt kortfattat i det DP som IASB publicerade i mars. Inledningsvis konstateras att upplevda problem bottnar i osäkerhet vid tillämpning av väsentlighetsprincipen, det vill säga osäkerhet kring vad det är för information om tillämpade principer som kan förväntas påverka användarnas beslutsfattande. Utan några större omskrivningar konstateras sedan att det torde handla om företagsspecifik information, det vill säga hur IFRS-regelverket har tillämpats i det specifika fallet, snarare än en generisk beskrivning av regelverket. Som ett exempel nämns att, i stället för att skriva att intäkter redovisas då företaget uppfyller ett prestationsåtagande, bör företag beskriva på vilka grunder kontroll av varor anses överförda till kund.

Den något styvmoderliga behandlingen av denna fråga kan delvis förklaras av att IASB bedriver ett separat projekt om tillämpning av väsentlighetsprincipen. Enligt min mening är exemplet emellertid inte det bästa; det framstår som lite för självklart att den senare informationen är mer relevant för förståelsen av de finansiella rapporterna. Det hade troligtvis varit mer slagkraftigt med ett något mindre självklart exempel. Vilken information bör ett företag lämna om till exempel dess princip för redovisning av uppskjuten skatteskuld med avseende på förutbetalda kostnader, för att ta det exempel på kategori 2-princip som IASB lyfter fram i skriften?

Även EFRAG är förhållandevis tyst i frågan om vilka upplysningar som bör lämnas om betydande redovisningsprinciper. EFRAG betonar dock att dagens dominerande praxis – där beskrivningen av betydande principer närmast utgör en standardiserad sammanfattning av standarderna – inte tillför någon eller endast begränsad användbar information.

Även Financial Reporting Lab betonar i rapporten från 2014 vikten av företagsspecifika beskrivningar. Labbet går dock ett steg längre och föreslår att upplysningarna ska möjliggöra för användarna av rapporterna att förstå:

• Principernas relevans

• Om företaget har gjort ett aktivt val och varför vald princip är mest lämpligt

• Hur företaget tillämpar principerna

• Bedömningar och uppskattningar vid tillämpningen av principerna

• Konsekvenser för redovisade belopp

Utan en fördjupad diskussion av vad det är för information om betydande principer som användarna behöver för att kunna tillgodogöra sig de finansiella rapporterna, ser jag en risk att brister i dagens upplysningar uppfattas som avsaknad av nyanser och djup, vilket riskerar att ytterligare tynga avsnitten om tillämpade principer. Kanske handlar det om något helt annat? Här skulle jag vilja rikta uppmärksamhet mot något som redan i dag står i IAS 1: att det bör handla om information som underlättar för användarna att förstå hur transaktioner, andra händelser och förhållanden återspeglas i redovisat resultat och finansiell ställning (punkt 19).

Även för denna frågeställning förefaller det relevant att väcka frågan om användarnas förkunskaper. Det är kanske inte så förvånande att Financial Reporting Lab, i rapporten från 2014, noterar att vissa användare finner de i debatten hårt kritiserade standardiserade beskrivningarna av tillämpade principer användbara eftersom de är både mer lättillgängliga och mer begripliga än regelverket.

Ytterligare en relevant fråga avser vilken ambitionsnivå som är lämplig. En omsorgsfull fundamental analys av ett företag förutsätter ofta kunskap om tillämpade redovisningsprinciper på en mycket detaljerad nivå. Hur och var ska företag dra gränsen mellan need to have och nice to have?

Var bör information om tillämpade principer lämnas?

Som redan noterats står det i den ursprungliga IAS 1 från 1975 att upplysningar om tillämpade principer ska lämnas som en del av de finansiella rapporterna, normalt samlat på ett ställe. Det senare kravet motiveras i termer av att det är till hjälp för användarna. Det framkommer inte varför detta anses hjälpsamt, men två tänkbara skäl är att det därmed är lätt att snabbt hitta informationen och även lätt att jämföra över tid och mellan företag.

Kravet på upplysning som en del av de finansiella rapporterna kvarstår i dagens standard. Tanken om att samla beskrivningarna på ett ställe finns också kvar, om än bara i form av ett exempel på en systematisk utformning av noterna (se punkt 114 c ii).

Under senare år har båda dessa idéer kommit att ifrågasättas. I det första fallet handlar det mest om tankar om att lyfta ut de många gånger långa och tunga avsnitten om redovisningsprinciper ur årsredovisningen och i stället samla dem – möjligtvis med ytterligare fördjupningar – i ett separat dokument på bolagets websida. Andra alternativ är att samla dem i ett separat dokument i ett appendix till årsredovisningen, eller möjligtvis längst bak i de finansiella rapporterna, efter övriga noter. Financial Reporting Labs fallföretag valde till exempel att 2011 och 2012 lämna upplysningar om övriga principer separat på företagets hemsida, men gick 2013 över till ett appendix till årsredovisningen.

Som nämns i inledningen föreslår IASB att tillåta att IFRS-information lämnas utanför de finansiella rapporterna, givet att vissa villkor är uppfyllda. Inga särskilda begränsningar eller tillägg för upplysningar om redovisningsprinciper föreslås. Värt att notera är dock att ett av de villkor som IASB har föreslagit är att informationen ska lämnas i företagets annual report, ett begrepp som i så fall behöver definieras. Möjligen, men inte nödvändigtvis, utesluter detta tankar om att lämna upplysningar om betydande principer i ett separat dokument på företagets websida.

Vad gäller tanken att upplysningarna bör lämnas samlat på ett ställe har ett växande antal företag på senare år börjat bryta upp och korta ner noten om betydande principer genom att flytta ut beskrivningarna av principerna till relevanta noter. Principer för redovisning av varulager beskrivs således i varulagernoten och så vidare. Ansatsen antas underlätta för användare att länka samman information. Rent krasst slipper den läsare som vill fördjupa sig i till exempel varulagret hoppa mellan olika sidor i årsredovisningen. Detta påstående förutsätter dock att användaren läser en papperskopia eller motsvarande. Ytterligare en fördel med denna ansats är möjligen att det blir enklare att identifiera både vilka redovisningsprinciper som är betydande och vilken information som en läsare behöver för att förstå de finansiella rapporterna.

IASB föreslår att de bör utveckla vägledningen för hur upplysningar om betydande principer får lämnas inom de finansiella rapporterna. Intrycket är att normgivaren inte föredrar något alternativ, utan är öppen för placeringar på en samlad plats, utspritt i olika noter eller en kombination. Förslagen innebär därmed att IASB skulle tydliggöra att den alternativa ansats som vuxit fram under senare år är förenlig med IFRS. Värt att notera är dock att IASB:s förslag är förenat med ett krav på att tydligt ange – till exempel genom en innehållsförteckning – var de betydande principerna finns beskrivna. För ett exempel se Bultens årsredovisning för 2016 (sid 44).

Användningen av årsredovisningar

Trots att det förefaller centralt i sammanhanget är IASB:s DP förhållandevis vag i frågan om vilka kunskaper om redovisningsregelverket användare av finansiella rapporter förutsätts ha. Om användaren inte har en grundläggande kunskap om gällande standarder, behöver hen mer än det som står i de standardiserade beskrivningarna som i dag kritiseras? Om användaren, å andra sidan besitter grundläggande kompetens i IFRS, behöver hen upplysningar om kategori 2-principer?

Möjligen finns det ett gott skäl att svara ja på den sista frågan. Motiveringen är kopplad till ytterligare en dimension som inte berörs av IASB: hur och när den primära målgruppen använder årsredovisningsinformation. Min uppfattning, som grundas på forskningsintervjuer med professionella investerarare och finansanalytiker, är att dessa aktörer brukar årsredovisningar framför allt vid två tillfällen – vid en första inläsning av bolaget och därefter på förekommen anledning. Denna syn bekräftas i Financial Reporting Labs rapport från 2015. Detta innebär att årsredovisningsinformation har en tämligen lång nyttjandeperiod. Detta, i kombination med att redovisningsregelverket är i ständig förändring, kan tala för att det är lämpligt att, i direkt anslutning till de finansiella rapporterna, beskriva de principer som hänför sig till väsentliga poster, transaktioner eller händelser just det året. För ingen – inte ens experter – kan rimligen förväntas ha koll på när olika ändringar i regelverket infördes.

Anja Hjelström är ekonomie doktor verksam som ­redo­visningsspecialist vid EY och som forskare vid SIR, ­Stockholm School of Economics Institute for Research.

Fotnoter

1) Du hittar mer information om IASB:s arbete med ”Better Communication” på http://www.ifrs.org/Current-Projects/IASB-Projects.

2) Ett företag ska upplysa om dess betydande redovisningsprinciper. Därmed avses de värderingsgrunder som har använts samt övriga använda principer som är relevanta för en förståelse av de finansiella rapporterna (IAS 1.117).

3) Financial Reporting Lab (2014), Accounting policies and integration of related financial information och (2015) William Hill – accounting policies. Financial Reporting Lab drivs av Financial Reporting Council (FRC) Båda rapporterna finns på FRC:s hemsida https://www.frc.org.uk/.

4) 1996 kom ett utkast till en reviderad IAS 1 som vi i dag känner den – omfattandes såväl den tidiga IAS 1 om redovisningsprinciper, IAS 5 om annan information och IAS 13 om presentation av omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. IAS 1 har därefter justerats vid flera tillfällen (mest tillägg på detaljnivå).

5) Denna finns tillgänglig för kommentarer till 11 september på www.efrag.org.