Redovisningsrättsliga begrepp och redovisning som avtalsinnehåll

De senaste årtiondena har rättsområdet redovisningsrätt utvecklats snabbt. Bara under de senaste åren har flera doktorsavhandlingar och läroböcker i redovisningsrätt skrivits. I denna artikel belyser Jesper Käck hur redovisningsrätten påverkar avtal. Artikeln bygger på en masteruppsats framlagd vid Linköpings universitet.

Vanligtvis behandlas redovisningsrätt i samband med ett större, mer etablerat, rättsområde där redovisningen har spelat en viktig roll. Det tydligaste exemplet är redovisningens roll i skatterätten. Sambandet mellan redovisning och beskattning har behandlats utförligt i både litteraturen och i rättspraxis. Huvuddelen av de forskare som på senare år behandlat redovisningsrätt verkar även ha en nära koppling till skatterätten.

Ett område som inte har behandlats i någon större omfattning är på vilket sätt redovisningen påverkar avtal. Det är inte ovanligt att avtalsparter väljer att låta utvecklingen i ett företags redovisning påverka rättsföljder i avtalet. Artikeln utforskar exempel på problem som kan uppstå med avseende på avtal som kopplar rättsföljder till redovisningen, med utgångspunkt i tre vanliga kontrakt som använder redovisning som avtalsinnehåll. Vad händer till exempel om en part i ett avtal förpliktat sig att redovisa enligt vissa principer, men måste redovisa enligt andra redovisningsprinciper för att uppfylla god redovisningssed? Det väsentligaste problemet enligt min mening är att normerna inom redovisningsrätten har utökats, vilket innebär att redovisningen är mer dynamisk än vad den varit. Även begreppet god redovisningsseds vara eller inte vara som avtalsinnehåll diskuteras.

Rättskällor inom redovisningsrätten

Det finns ett brett spektrum av normer inom det redovisningsrättsliga området. Det är således av vikt att avgöra vilka normer som ska tillämpas i det konkreta fallet. På EU-nivå finns tvingande bestämmelser i IAS-förordningen, där det anges att särskilda bokföringsskyldiga ska följa IASB:s regelverk.¹ Det är endast noterade bolags koncernredovisning som omfattas av förordningen. I förordningen anges att medlemsstaterna kan välja om de vill att enskilda bolags årsredovisningar ska följa redovisningsstandarder från IASB. Sverige har inte valt att utnyttja den möjligheten. En effekt i det konkreta fallet för större bolag kan vara att det är IASB:s normsystem som ska tillämpas, på grund av att rekommendationer utgivna av Rådet för finansiell rapportering hänvisar tillbaka till IFRS.

I Sverige är de viktigaste lagarna på området årsredovisningslagen (1995:1554) och bokföringslagen (1999:1078). Lagarna är att betrakta som ramlagar.² Det innebär att lagarna inte är särskilt utförliga och kan därför inte i någon större utsträckning ge vägledning för hur en årsredovisning ska upprättas i det konkreta fallet. Förarbetena innehåller inte heller i någon större utsträckning uttalanden om enskilda bestämmelser, utan snarare resonemang kring större principfrågor. I förarbetena anges i stället på ett flertal ställen att till exempel gränsdragningsproblematik, begreppsdefinitioner och närmare anvisningar bör lämnas i rättspraxis och i den kompletterande normgivningen. Rättspraxis inom redovisningsrättens område är inte särskilt utvecklat. En anledning till det torde vara att det inte finns några sanktioner som är direkt kopplade till redovisningsrätten. Det finns däremot ett flertal andra rättsområden där felaktig redovisning kan leda till en sanktion. Några exempel är bokföringsbrott inom straffrätten, sanktioner till följd av åtaganden i börsregistreringskontrakt, skattetillägg och eventuella skadeståndsansvar i aktiebolagslagen eller köplagen, som kan uppstå till följd av en felaktig årsredovisning. Rättspraxis som behandlar redovisningsrättsliga frågor kan således i viss omfattning sökas inom ramen för andra rättsområden, om än inte i särskild hög utsträckning.

Det ovan nämnda innebär således att stora delar av redovisningsrätten inte finns reglerade i varken lag, förarbeten eller rättspraxis. Av central betydelse är i stället begreppet god redovisningssed. God redovisningssed brukar klassificeras som en rättslig standard, vilket bokföringspliktiga är förpliktigade att följa, se 4 kap. 2 § bokföringslagen och 2 kap. 2 § årsredovisningslagen. Det är således av vikt att fastställa var god redovisningssed går att utröna. I propositionen till 1976 års bokföringslag anfördes följande gällande frågan var god redovisningssed går att finna:

”Som utredningen påpekar torde god redovisningssed kunna beskrivas genom en hänvisning till att det bör röra sig om en faktisk förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga.”⁴

Vid den tidpunkten fästes således stor vikt vid branschpraxisen. Vidare anges i propositionen att allmänna råd från olika organ ska tas i beaktande, bland annat från en offentligrättslig nämnd, som skulle instiftas. Den i propositionen föreslagna expertnämnden är i dag den för redovisningsrättens utveckling viktiga Bokföringsnämnden. Utvecklingen efter uttalandet i propositionen till 1976 års bokföringslag har lett till att god redovisningssed snarare fastställs i kompletterande normgivning från olika typer av organisationer än av praxis i branschen. I 8 kap. 1 § årsredovisningslagen anges att Bokföringsnämnden och i vissa fall Finansinspektionen ansvarar för utvecklingen av god redovisningssed. Det främsta skälet till att lagstiftaren valt att inte detaljreglera redovisningsregler är att sådana regler kan behöva ändras snabbt. På samma sätt som den omvärld redovisningen är tänkt att beskriva är i ständig förändring, måste även de normer som reglerar redovisningens utformning vara föränderliga.

Bokföringsnämndens arbete har utmynnat i olika redovisningsstandarder, som är anpassade till olika bokföringsskyldiga. Dessa regelverk, de så kallande K-regelverken, är mer heltäckande regelverk som ger konkret vägledning för hur en bokföringsskyldig ska redovisa. Vilket regelverk en bokföringsskyldig ska tillämpa beror på hur stort företaget är. En bokföringsskyldig är emellertid inte alltid bunden att följa en redovisningsstandard. Det finns ett utrymme att välja regelverk. Till exempel får företag som enligt årsredovisningslagens mening är att anse som ett mindre företag tillämpa K2, men får även välja att redovisa enligt K3.

De dynamiska inslagen inom redovisningsrätten

Det tidigare sagda innebär att redovisningsrätten är dynamisk på flera sätt. För det första är redovisningsrätten dynamisk i tiden. Med det avses att redovisningsreglerna är i ständig förändring. Vad som var förenligt med god redovisningssed förr behöver inte vara förenligt med god redovisningssed nu. Redovisningsrätten är även dynamisk i den bemärkelsen att det inte finns ett tydligt regelverk för de bokföringsskyldiga att förhålla sig till. Den bokföringsskyldige kan i vissa situationer både ha implicita och explicita valmöjligheter. Med implicita valmöjligheter avses sådana valmöjligheter som förvisso inte uttryckligen anges i den kompletterande normgivningen, men som än dock finns för de bokföringsskyldiga. Det kan till exempel röra sig om olika beräkningar eller klassificeringar. Explicita valmöjligheter är sådana som framgår i direkt av den kompletterande normgivningen. Några konkreta exempel är de valmöjligheter som återfinns i RFR 2 gällande tillämpningen av IAS 11 och IAS 17 i juridiska personer.⁵ För vissa bokföringsskyldiga finns till och med en möjlighet att välja vilken redovisningsstandard som de vill tillämpa, även om den möjligheten i viss mån är begränsad. Det går till exempel inte att utan skäl byta redovisningsstandarder efter behag.

Att den bokföringsskyldige själv inom ramen för god redovisningssed kan välja metod för redovisningen innebär att ett karaktäristiskt drag hos god redovisningssed är att den i viss mån är subjektiv. En effekt av det subjektiva draget är att den bokföringsskyldige i viss utsträckning kan styra redovisningen själv.⁶ Ytterligare en effekt av subjektiviteten är att det kan innebära svårigheter i att avgöra vad som är god redovisningssed, eftersom den bokföringsskyldige kan ha en valrätt att redovisa på olika sätt.

Proaktiva åtgärder

I det ovan framförda framgår att parterna måste beakta de dynamiska inslagen hos redovisningsnormerna. En annan fråga, som i högsta grad är relevant vid utformningen av ett avtal som kopplar rättsföljder till redovisningen, torde vara att parterna behöver ta hänsyn till andra beslut som fattas i företaget. Sådana beslut kan komma att få genomslag på verksamhetens ekonomiska ställning, vilket i förlängningen kan påverka rättsföljder i avtalet. En annan beskrivande term är att den bokföringsskyldige utför proaktiva åtgärder. En förutsättning för att kunna utföra sådana proaktiva förändringar är således att en av parterna i avtalet också har ett bestämmande inflyttande över bokföringen. Ett bra exempel för när proaktiva förändringar bör beaktas är vid en företagsöverlåtelse där parterna enats om en prismekanism i form av en tilläggsköpeskilling. Under förutsättning att tilläggsköpeskillingens storlek är baserad på det överlåtna företagets resultat under de närmaste åren, skulle köparen genom att företa olika åtgärder kunna minska storleken på tilläggsköpeskillingen. Om köparen till exempel investerar kraftigt under de åren då underlaget för tilläggsköpeskillingen ska bestämmas kan det påverka storleken på ersättningen till köparens fördel.⁸

Kontrakt som kopplar rättsföljder till redovisningen

Det torde finnas en mängd olika kontrakt där parterna vill koppla rättsföljder i ett avtal till redovisning. En gemensam nämnare kan sägas vara att syftet med hänvisningen till redovisningen är att parterna vill att rättsföljder ska påverkas av den ekonomiska ställningen i det aktuella bolaget. Det kan i många fall anses naturligt att använda den externa finansiella information som bolaget enligt lag ska upprätta. En fördel med att använda redovisningen i ett sådant avtal är att det finns andra incitament för att den bokföringsskyldige ska upprätta en korrekt redovisning. Om den bokföringsskyldige upprättar en felaktig redovisning kan till exempel straffrättsliga sanktioner aktualiseras. Nedan presenteras tre typer av avtal och klausuler där redovisningen spelar en central roll.

Tilläggsköpeskilling

När två parter är överens om ett köp av ett företag infinner sig frågan på vilket sätt beräkningen och betalningen av köpeskillingen ska ske. Från köparens synvinkel är partnernas reglering av erläggandet av köpeskillingen en viktig faktor vid finansieringen av ett företagsförvärv. En senareläggning av betalningen kan underlätta för köparen att erhålla den finansiering som krävs för att genomföra förvärvet.⁹ I doktrinen används begreppet prismekanismer för att definiera de olika varianter som två parter kan använda sig av när de ska bestämma hur köpeskillingen ska erläggas. Utöver köparens möjlighet till finansiering av förvärvet finns flera andra syften till varför parter bör använda sig utav prismekanismer vid ett företagsförvärv. Ett viktigt syfte är att fördela riskerna mellan parterna. Säljarens ersättning kommer till viss del att vara beroende av företagets och därmed köparens resultat. Ytterligare ett syfte med en prismekanism är att det kan verka som ett incitament för att säljaren stannar kvar i företaget en tid, för att se till att företaget utvecklas så positivt som möjligt. Det blir även ett incitament för säljaren att inte driva eller vara engagerad i någon konkurrerande verksamhet, eftersom det kan komma att påverka storleken på ersättningen av försäljningen.¹⁰

En återkommande utmaning vid företagsöverlåtelser är prissättningen. Vilka parametrar som ska vara avgörande vid prissättningen torde vara en subjektiv bedömning. Några exempel kan vara köparens preferenser, affärsrelationen mellan köpare och säljare samt situationen i företaget.¹¹ I parternas förhandling om ett pris kan en prismekanism som reglerar priset utifrån företagets resultat underlätta möjligheten att komma överens. Ett exempel på en sådan prismekanism skulle kunna vara en tilläggsköpeskilling. Det finns olika sätt att utforma en tilläggsköpeskilling. Ett exempel är att den rörliga delen av köpeskillingen baseras på målbolagets EBITDA (resultat utan beaktande av räntor, skatt, avskrivningar och nedskrivningar) enligt årsbokslutet. Den rörliga delen behöver inte baseras på den finansiella utvecklingen i målbolaget, den kan även baseras på till exempel framsteg i ett forskningsprojekt eller personalomsättning.¹²

En risk som uppstår för säljaren i samband med att parterna infört en tilläggsköpeskilling är att köparen har möjligheten att påverka de parametrar som påverkar storleken på tilläggsköpeskillingen. Säljaren har därför ett intresse av att införa klausuler som på olika sätt kan mildra den risken. Sådana klausuler benämns med ett engelskt uttryck för ring fencing. Klausulerna kan begränsa köparens rätt att styra över bolaget, till exempel genom förbud om fusion, förbud mot försäljning av verksamhetsgrenar, förändra inriktningen av verksamheten eller främja konkurrerande verksamhet.¹³ Köparen kan också garantera att tillämpa vissa redovisningsstandarder i företaget, för att minska möjligheten att styra företagets redovisning till ett för köparen mer förmånligt resultat. Risken finns emellertid att köparen måste följa en annan redovisningsstandard för att redovisa i enlighet med god redovisningssed. Följande exempel kan illustrera det nyss sagda:

Bolag D har historiskt sett varit ett mindre företag enligt årsredovisningslagens mening. Bolaget har således haft möjligheten och också valt att tillämpa K2-regelverket. Nu ska bolag D:s moderbolag sälja samtliga aktier i bolag D, till bolag K. Parterna kommer överens om att köpeskillingen ska bestå av en fast del och en rörlig del. Den rörliga delen ska baseras på resultatet i bolag D under de närmaste tre åren. För att säkerställa att de nya ägarna inte tillämpar nya redovisningsnormer i syfte att ”styra” redovisningen till ett lägre resultat under de första tre åren används en klausul som stadgar att redovisningsprinciperna i bolag D inte får ändras. Bolag D växer emellertid kraftigt under det första året efter förvärvet, vilket får till följd att bolaget inte längre anses vara ett mindre företag enligt ÅRL. Bolaget ska nu, för att redovisa i enlighet med god redovisningssed, tillämpa K3-regelverket.

Konflikten i förevarande fall blir således att köparen har förbundit sig att redovisa enligt en redovisningsstandard, samtidigt som företaget ska redovisa enligt en annan redovisningsstandard för att uppfylla god redovisningssed. Företaget kan således inte uppfylla avtalet utan att samtidigt bryta mot bestämmelserna i 4 kap. 2 § BFL och 2 kap. 2 § ÅRL.

Balansräkningsgaranti

I aktieöverlåtelseavtal är det vanligt att parterna avtalar om särskilda garantier, i en så kallad garantikatalog, som säljaren ger köparen med avseende på olika spörsmål. Det huvudsakliga syftet med en sådan garantikatalog är att parterna kan allokera riskerna för eventuella okända fel till den part som hade bäst möjlighet att upptäcka felen. En annan fördel med en garantikatalog är att det blir ett incitament för den med mest information, vilket normalt sett torde vara säljaren, att dela med sig av information till den andra parten.

Ett flertal garantier i garantikatalogen är kopplade till målbolagets redovisning. En vanlig garanti i förvärvsavtal är att säljaren garanterar att balansräkningen är upprättad i enlighet med god redovisningssed. Det är den typen av klausuler som i litteraturen främst avses med en balansräkningsgaranti.¹⁴ Andra garantier som säljaren ger med avseende på redovisningen kan vara kopplade till resultatet i ett bolag eller att målbolaget har gjort reserveringar för latenta skulder. Exempel på sådana skulder kan vara sådana som redan har uppstått, men ännu inte betalats.¹⁵

En spännande fråga är hur balansräkningsgarantin förhåller sig till ansvarsfördelningen i köprätten. I doktrinen har det uttalats att en säljare av aktier ska ha ett strikt ansvar för att årsredovisningen i ett bolag ska vara upprättat i enlighet med god redovisningssed. Ett sådant synsätt innebär att det inte spelar någon roll vad säljaren hade för vetskap gällande korrektheten i redovisningen eller om säljaren lämnat några garantier. Även om det är bolagets styrelse som avger årsredovisningen och säljaren inte har någon insikt i bolaget ska ansvaret vara strikt. Det främsta argumentet härför är att årsredovisningen är en väsentlig utgångspunkt vid köp av aktier. Doktrinen är emellertid inte enhällig. En annan åsikt är att säljare inte bör ansvara för balansräkningens riktighet om ingen garanti har utfästs med avseende på balansräkningens korrekthet.¹⁶ Det är viktigt att se garantier med redovisning som avtalsinnehåll i ljuset av den bakomliggande dispositiva rätten. Även om det således kan föreligger ett strikt ansvar för felaktigheter i årsredovisningen är det säkrast för köparen att säljaren garanterar att årsredovisningen är upprättad i enlighet med god redovisningssed.

Bonusavtal

En tredje variant av avtal som kopplar rättsföljder till redovisningen är bonusavtal. Bonusavtalen kan användas för att motivera arbetstagarna att sträva mot bättre resultat i företaget. Ett sätt att motivera arbetstagare att sträva mot goda resultat i företaget är att koppla storleken på bonusen till redovisningen. Parterna behöver dock göra en avvägning för att bestämma vilka poster som ska räknas med och vilka som ska anses falla utanför och inte påverka bonusen. Det är även viktigt att parterna redan vid ingåendet av bonusavtalet tar ställning till hur bonusavtalet ska påverkas av att redovisningsprinciperna ändras. De ovan nämnda framgår av två rättsfall i arbetsdomstolen; AD 2010 nr 63 och AD 2010 nr 74. Rättsfallen behandlar två likartade bonusavtal där svaranden var samma person i bägge fallen, närmare bestämt arbetsgivaren. Käranden var olika arbetstagarorganisationer som företrädde sina egna medlemmar. I rättsfallen hade arbetstagarna och arbetsgivaren avtalat om ett bonusavtal. Storleken på ersättningen från bonusavtalet baseras på ett särskilt framräknat rörelseresultat (OEAD). Tvisten i rättsfallen var på vilket sätt beräkningen av det specifika rörelseresultatet skulle göras. Parterna tvistade till exempel om huruvida en retroaktiv kostnadsföring av aktiverade utvecklingskostnader och avskrivningar av goodwill skulle belasta rörelseresultatet, för att på så sätt minska den beräkningsgrund som bonusavtalen baserades på. Domstolen fann att OEAD-begreppet skulle ha samma innebörd som det tidigare haft i bolaget. Domarna är bra exempel för när parter kopplat rättsföljder till ett begrepp som de vidare inte i tillräckligt hög utsträckning definierat.

Särskilt om begreppet god redovisningssed som avtalsinnehåll

God redovisningssed är, som tidigare nämnts, en rättslig standard inom redovisningsrätten. En särskild fråga är hur begreppet god redovisningssed ska tolkas när det används som avtalsinnehåll. Det största problemet med att tolka vad två parter i ett avtal avsett med god redovisningssed är att god redovisningssed förändras. Frågan blir således om de föränderliga egenskaperna i begreppet ska tillmätas betydelse. De dynamiska inslagen i god redovisningssed kan enligt min mening delas upp i två kategorier. För det första förändras god redovisningssed över tiden. Vad som var god redovisningssed i samband med att avtalet slutits behöver inte vara god redovisningssed vid ett senare tillfälle. Bokföringsskyldiga som i dag ska redovisa enligt K2 för att uppfylla god redovisningssed var förpliktade att tillämpa andra regler innan K2.

En uppfattning är att begreppet god redovisningssed i en balansräkningsgaranti endast torde avse sådana redovisningsprinciper som ansågs utgöra god redovisningssed vid tiden för överlåtelsen. Säljarens garanti bör således endast omfatta det som kan sägas utgöra god redovisningssed vid tiden för överlåtelsen.¹⁷ Ett sådant synsätt kan enligt min mening vara rimligt i samband med balansräkningsgarantier, eftersom det torde ligga nära vad parternas gemensamma partsavsikt var. Att tillämpa samma tolkning vid andra kontrakt kan emellertid leda till inte lika lyckade resultat. Om köparen till exempel garanterat att redovisningen kommer upprättas i enlighet med god redovisningssed i samband med en tilläggsköpeskillingen torde det ligga närmare till hands att parterna avser att köparen löpande ska bokföra i enlighet med god redovisningssed.

Begreppet god redovisningssed är också dynamiskt i den bemärkelsen att vad som för stunden kan anses vara god redovisningssed inte endast är ett enskilt regelverk. Om två parter således har hänvisat till god redovisningssed måste den som tolkar avtalet utröna huruvida parterna avsett särskilda redovisningsprinciper i ett konkret fall eller inte. En möjlig tolkning angående innebörden av god redovisningssed är att parternas avsikt var att hänvisa till begreppet god redovisningssed, inte en särskild typ av redovisningsstandard som tidigare tillämpats i bolaget. Hur bolaget redovisade kan vara ett uttryck för god redovisningssed, men det finns flera möjligheter att redovisa på och samtidigt följa god redovisningssed. I enlighet med en sådan tolkning skulle innebörden bli att när två parter har hänvisat till god redovisningssed, så har de hänvisat till begreppet som sin helhet, med de effekter som finns i begreppet. Således har parterna inte hänvisat till ett statiskt förhållande, utan till ett dynamiskt och subjektivt begrepp, som är föränderligt över tid och till viss del avhängigt de val som den bokföringsskyldige gör i valet av redovisningsmetod. Med ett sådant synsätt torde emellertid det vara förenligt med högre risk att hänvisa till god redovisningssed, eftersom förutsebarheten minskar.

Något om utformningen av avtal som kopplar rättsföljder till avtal

Huvuddelen av alla svenska företag torde vara i en sådan situation att det kan uppfylla redovisningslagarnas krav på god redovisningssed och samtidigt välja mellan flera redovisningsstandarder. Det innebär att den teoretiska möjligheten att redovisningen kan påverka avtal i många fall även torde vara praktisk. Alla företag har även möjlighet att styra redovisningen i den mån redovisningsstandarderna tillåter flera alternativa möjligheter att redovisa. Det bör emellertid noteras att ett byte av redovisningsstandard inte bara kommer påverka rättsföljder i avtal. Redovisningen är, som tidigare nämnts, prejudiciell till ett flertal olika rättsområden, som kommer påverkas vid ett byte av redovisningsstandard. Att byta till ett mer komplicerat regelverk kommer även innebära ökade redovisningskostnader för bolaget. Sådana överväganden måste också ligga till grund för beslutet att byta redovisningsstandard, vilket kommer att begränsa den praktiska möjligheten att påverka redovisningsnormerna.

Vid utformningen av avtalsklausuler som hänvisar till redovisning bör några saker uppmärksammas. För det första bör parterna i det konkreta fallet undersöka huruvida de dynamiska inslagen i redovisningsrätten kan påverka deras avtal. I den mån det finns sådana risker kan parterna således proaktivt minimera riskerna genom att bestämma hur redovisningen ska behandlas. Ett exempel kan vara att använda ett resultat före avskrivningar, för att på så sätt undvika en del dynamiska inslag i redovisningen. I vissa situationer kan det till och med vara lämpligare med en helt extern beräkningsmodell, för att minimera möjligheten att påverka rättsföljder. Vid företagsförvärv kan parterna till exempel införa kontrollklausuler, där det anges att köparen kan behöva säljarens tillstånd att ändra redovisningsprinciper eller företa vissa transaktioner. Det kan vara en fördel när köparen ska bokföra nya transaktioner, som parterna inte kan förutse och där det mycket väl kan föreligga både explicita och implicita valmöjligheter som kan användas för att styra redovisningen. I ett bonusavtal torde det vara väl långtgående att införa en kontrollklausul. Där torde en extern beräkningsmodell eller en annan metod som tar hänsyn till redovisningsrättens dynamiska inslag vara att föredra.

Redovisningsrättsliga kunskapsbehov för dem som ingår avtal

En generell slutsats som kan dras av den här artikeln är vikten av kunskap inom redovisningsrätt för dem som upprättar avtal som använder redovisningen eller redovisningsrättsliga begrepp som avtalsinnehåll. Det här kunskapsbehovet består dels i kunskaper i vad som kan beskrivas som konstitutionell redovisningsrätt dels kunskaper i konkreta redovisningsregler. Med kunskaper i konstitutionell redovisningsrätt avses insikter om vilka rättskällor som finns inom redovisningsrättens område och hur de förhåller sig till varandra. Det innebär särskilt att förstå när de olika redovisningsstandarderna ska tillämpas och vad begrepp som till exempel god redovisningssed innebär. Kunskaperna om redovisningsreglerna tar snarare sikte på vilka redovisningsprinciper som de facto kan tillämpas i det konkreta fallet. Det kan till exempel röra sig om huruvida utgifter för utvecklingskostnader får aktiveras i balansräkningen eller kostnadsföras direkt. Det finns flera fördelar med att de som upprättar avtal med redovisning som avtalsinnehåll besitter den här kunskapen. För det första kan parterna direkt avgöra huruvida de dynamiska inslagen i redovisningen kan tänkas vara ett problem i det konkreta fallet. Om svaret på frågan är jakande kan parterna i nästa steg, med utgångspunkt i de kunskaper som de besitter, utforma avtalet med beaktande av de relevanta redovisningsreglerna. Effekten av det skulle således bli att parterna minskar risken för otydliga avtal och oanade konsekvenser.

Fotnoter

1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder.

2) Se dock Olsson, S, Redovisningsrätt – en introduktion, sid.18. Olsson anför att lagarna innehåller för många materiella regler för att klassificeras som ramlagar.

3) Se Olsson, Stefan, 1965–. – Sanktioner vid avvikelser från god redovisningssed / Stefan Olsson. – 2010. – ISBN: 978-91-7678-757-1.

4) Prop. 1975:104, sid. 199.

5) Kellgren, J, Juridiska kunskapsbehov för dem som upprättar eller granskar årsredovisningar, SN 2012, akademisk årsskrift, sid. 110.

6) Bjuvberg, J, Redovisningens betydelse för beskattningen, sid. 151.

7) Kellgren, J, SN 2003 sid. 338.

8) Kellgren, J, Juridiska kunskapsbehov för dem som upprättar eller granskar årsredovisningar, SN 2012, akademisk årsskrift, sid. 112.

9) Sevenius, R, Företagsförvärv, sid. 272.

10) Sevenius, Robert, Vilket värde har köpeskillingen vid företagsförvärv?, Balans nr 6–7/2004

11) Sevenius, R, Företagsförvärv, sid. 221.

12) Sevenius, Robert, Vilket värde har köpeskillingen vid företagsförvärv?, Balans nr 6–7/2004.

13) Berg, J, Artikel från Mitt i juridiken, Infotorg, http://www.infotorgjuridik.se/premium/mittijuridiken/praktikerartiklar/article180023.ece

14) Lindskog, S, Om tolkning av balansräkningsgaranti vid aktiebolagsöverlåtelser, Festskrift till Kurt Grönfors, sid. 314.

15) Svernlöv, C, Förvärvsavtalet och dess garantier, Företagsförvärvskolan del 3, Balans nr 5/2004, sid. 12.

16) Ramberg, C, Kontraktsbrott vid köp av aktie, sid. 159, som hänvisar till Karnell, Värdefel, sid. 288.

17) Lindskog, S, Om tolkning av balansräkningsgaranti vid aktiebolagsöverlåtelser, Festskrift till Kurt Grönfors, sid. 323.

Jesper Käck är verksam som skattejurist på EY.