Flera uppmärksammade rättegångar under senare år har handlat om brister i ett företags redovisning. I målen har revisorn krävts på ett mycket högt skadestånd medan styrelseledamöterna och verkställande direktören som medverkat till den påstådda skadan inte har fått stå till svars. I denna artikel diskuterar före detta justitieråd Bo Svensson, som åren 2006–2008 ledde Utredningen om revisorer och revision, möjligheterna att komma till rätta med denna skeva ansvarsfördelning mellan organledamöterna och de orimligt höga skadeståndsbeloppen. Artikeln är en förlängd version av en intervju i Balans nr 2/2015. Den kan läsas som ett samtal där Bo Svensson riktar sig direkt till revisorer.

Hur kommer det sig att du som jurist har antagit ett så tydligt revisorsperspektiv i dina artiklar?

– Att jag gick in i Prosolviadebatten beror på att jag efter hovrättens dom blev konsulterad av PwC:s ombud rörande möjligheterna att få domen överprövad i Högsta domstolen. PwC förliktes kort tid därefter med Prosolvias konkursbo, men då hade jag hunnit läsa in mig på målet och blivit djupt kritisk mot hovrättens dom och vilka konsekvenser den fick.

Efter hovrättens dom blev parterna i princip tvungna att förlikas, varför då?

–Rättegången hade pågått i 13 år men så snart hovrätten meddelat sin dom blev PwC skyldigt att betala skadeståndet eller ställa säkerhet för hela skadeståndsbeloppet, vilket vid tiden för domen uppgick till omkring två miljarder kronor inklusive dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan ökade dessutom skadeståndsbeloppet med omkring 250.000 kronor om dagen. Om PwC överklagade till Högsta domstolen skulle det ta minst ett år innan Högsta domstolen avgjort frågan om prövningstillstånd och, om prövningstillstånd meddelades, ytterligare något eller några år innan målet blev slutligt avgjort. Om Högsta domstolen då fastställde hovrättens domslut, skulle PwC få svårt att betala det vid det laget utomordentligt höga skadestånd som genererats av dröjsmålsräntan. Konkursboet visste inte hur mycket PwC:s försäkring täckte. Om processen fortsatte i Högsta domstolen var det möjligt att konkursboet inte skulle få full betalning. Hovrättens domskäl var i vissa avseenden diskutabla och konkursboet kunde inte känna sig säkert på att hovrättens dom skulle stå sig vid en överprövning. I praktiken innebar det att båda parterna hade ett mycket starkt intresse av att målet förliktes.

Du pekar på tre konkreta problem, ser du några möjliga lösningar?

– När det gäller den höga dröjsmålsräntan på skadeståndsskulder, motsvarar den enligt 6 §räntelagen den vid varje tid gällande referensräntan med ett tillägg av åtta procentenheter. I januari 2015 ligger referensräntan på noll procent och dröjsmålsräntan blir då åtta procent. Dröjsmålsräntan är orimligt hög i förhållande till de räntor som förekommer på kapitalmarknaderna och den nämna paragrafen bör så snart som möjligt ändras.

Ett annat problem som bör avhjälpas är utformningen av 3 kap. 6 § utsökningsbalken. Bestämmelsen innebär att en dom varigenom någon har ålagts att betala skadestånd får verkställas genast, om inte gäldenären hos kronofogdemyndigheten ställer säkerhet för beloppet. I Prosolviamålet hade PwC vunnit i tingsrätten och domen i hovrätten kom som en överraskning för PwC både när det gäller utgången i stort och skadeståndets storlek. Det är inte enkelt att med kort varsel betala två miljarder kronor eller ställa säkerhet för beloppet.

En domstol har inte någon generell befogenhet att vid överprövning av en dom eller ett beslut förordna att domen eller beslutet inte får verkställas tills vidare (inhibition). Vid överklagande av en tingsrätts dom på betalningsskyldighet i ett vanligt tvistemål, vilken enligt 3 kap. 6 § utsökningsbalken får verkställas genast, kan hovrätten sålunda inte förordna om inhibition. Motsvarande gäller när hovrättens dom överklagats till Högsta domstolen. (Gregow, Utsökningsrätt 4 uppl. s. 76).

Det pågår idag flera rättegångar i vilka en revisor krävs på skadestånd i miljardklassen så problemet är högst aktuellt. Jag menar att den som genom dom i tingsrätt eller hovrätt har förpliktats betala ett extremt högt skadestånd och överklagat domen, av lagstiftaren bör ges möjlighet att få domen inhiberad.

Ett tredje problem är att de extremt höga skadestånden som lett till skyhöga försäkringspremier och svårigheter att över huvud taget få teckna försäkringar för de stora revisionsbolagen. Jag ledde en utredning om revisorer och revision som arbetade åren 2006–2008. Utredningen föreslog att revisorns skadeståndsansvar för varje uppdrag ska vara begränsat till ett belopp som motsvarar 2.500 prisbasbelopp, det vill säga omkring 100 miljoner kronor. Denna beloppsbegränsning ska dock inte gälla skada som revisorn vållat uppsåtligen eller genom brott.

Utredningsförslaget har inte lett till lagstiftning och ärendet är numera avskrivet i regeringskansliet. År 2014 tillsattes en kommitté som har till uppgift att genomföra EU:s nya regelverk för revisorer och revision i svensk lag men det är oklart om den kommittén kommer att behandla revisorns skadeståndsansvar.

Jag menar att risken för mycket stora skadestånd ligger som en våt filt över revisionsbranschen. Revisorerna garderar sig mot eventuella skadestånd genom att använda standardiserade revisionsberättelser som därmed blir mycket intetsägande. Med en beloppsbegränsning av revisorernas skadeståndsansvar skulle man förhoppningsvis få revisionsberättelser som ger bättre information om revisorns iakttagelser i samband med revisionen.

Det leder oss in på frågan om det solidariska skadeståndsansvaret. Vad är det som inte fungerar?

– Det solidariska skadeståndsansvaret är idealiskt exempelvis vid person- eller sakskada som har drabbat någon som kan ha svårt att komma till sin rätt. Om flera tillsammans har vållat en skada, kan den skadelidande fritt välja en av dem och kräva att han eller hon betalar hela beloppet. Det är en ordning ger ”änkor och faderlösa” bättre chans till betalning än om skadeståndsansvaret är proportionellt och den skadelidande tvingas vända sig mot samtliga skadevållande och kräva att var och en av dem betalar sin andel av skadeståndet.

Men gäller det en ren förmögenhetsskada som har drabbat en kommersiell aktör genom handling eller underlåtenhet av en annan kommersiell aktör är intresset av att skydda den skadelidande inte lika uttalat. Kommersiella tvister bör lösas på kommersiella villkor.

Konkursboet efter det börsnoterade företaget Prosolvia krävde skadestånd av sin revisor, revisionsbolaget PwC, som är det största revisionsbolaget i Sverige och ingår i ett internationellt nätverk med tiotusentals anställda. Konkursbolagets talan finansierades av Ackordscentralen. Det är tydligt att domstolarna i Prosolviamålet inte hade anledning att göra några humanitära överväganden när de prövade skadeståndsfrågan. Detsamma gäller i nära nog alla mål i vilka ett bolag eller dess konkursbo för talan mot sin försäkrade revisor och kräver skadestånd.

Styrelseledamöterna, verkställande direktören och revisorn (organledamöterna) i ett aktiebolag svarar solidariskt för skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat bolaget. När det gäller årsredovisningen så upprättas den av styrelsen med hjälp av verkställande direktören varefter den granskas av revisorn innan den fastställs av aktieägarna på bolagsstämman. Är det brister i årsredovisningen som har skadat bolaget så har samtliga organledamöter medverkat till skadan.

Revisorn är i förhållande till de övriga organledamöterna en ”outsider” i bolaget. Han eller hon är ofta den ende av dem som har en försäkring. Det leder i praktiken till att bolaget eller dess konkursbo bara vänder sig mot revisorn med krav på skadestånd och låter de övriga organledamöterna går fria. Det får sedan bli en sak för revisorn att kräva de övriga medverkande organledamöterna på ersättning för vad han eller hon har betalat i skadestånd. Men vid det laget kan revisorn ha svårt att uppbåda kraft och pengar till att genomföra ytterligare en rättegång och tanken på en regresstalan får falla. Revisorn blir sittande med Svarte Petter.

Detta missförhållande har behandlats av Aktiebolagskommittén i mitten av 1990-talet (SOU 1995:44) och av den nämnda utredningen om revisorer och revision år 2008 (SOU 2008:79). I 2008 års betänkande föreslogs att revisorernas skadeståndsansvar skulle vara subsidiärt: ”Om en revisor och en styrelseledamot eller verkställande direktören medverkat till samma skada, skall talan om ersättning för skadan först föras mot de sistnämnda organledamöterna. Frågan om revisorns skadeståndsansvar kan endast prövas på talan av styrelseledamot eller verkställande direktör som är svarande i ett sådant skadeståndsmål eller som genom dom har ålagts att ersätta skadan”.

Inte heller detta utredningsförslag har lett till lagstiftning och ärendet är numera avskrivet i regeringskansliet.

Du menar att konkursbon systematisk utnyttjar rättsläget, hurdå?

– Ja, det som händer när ett företag går i konkurs är att konkursboet kastar sig över redovisningen för att se om revisorn gjort något formellt fel som kan ge skadestånd från hans eller hennes försäkringsbolag. Redovisning är inte någon exakt vetenskap och det finns ofta utrymme för skilda uppfattningar i redovisningsfrågor. Konkursboet läser redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen som Fan läser Bibeln och blåser upp tveksamma bedömningar i omtvistade eller på annat sätt oklara redovisningsfrågor till grova fel med allvarliga konsekvenser för bolaget och väcker sedan skadeståndstalan mot revisorn men lämnar de övriga organledamöterna som medverkat till redovisningen i fred.

Hur är det då med beviskravet i mål om skadestånd på grund av brister i revisionen?

– Huvudregeln i svensk rätt är att den som kräver skadestånd (käranden) måste visa att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet har skadat honom eller henne på visst sätt genom handling eller underlåtenhet. Käranden ska styrka sin talan vilket får anses innebära krav på bevisning som gör det nästan helt säkert (minst 90 procents sannolikhet) att revisorn vållat skadan.

I vissa fall sänker domstolarna beviskravet i skadeståndsmål. I Prosolviamålet krävde tingsrätten att konkursboet skulle visa att det var klart mera sannolikt (minst 80 procents sannolikhet) att det hypotetiska händelseförloppet skulle ha lett till att Prosolvia levde vidare än motsatsen. Hovrätten återigen lade det hypotetiska händelseförloppet, som enligt hovrätten med övervägande sannolikhet (mer än 50 procents sannolikhet) skulle ha lett till att Prosolvia levde vidare, till grund för skadeberäkningen

När ett konkursbo stämmer sin revisor och yrkar skadestånd på grund av brister i revisionen av årsredovisningen är det alltså konkursboet som har bevisbördan. Konkursboet ska visa dels det faktiska händelseförloppet i vilket årsredovisningen har vissa angivna brister, dels ett hypotetiskt händelseförlopp i vilket årsredovisningen är korrekt.

Lättnad i beviskravet ges bland annat när den skadelidande har svårt att prestera den bevisning som krävs för att komma till sin rätt. Men i den nu beskrivna situationen har konkursboet hela bolagets redovisning i behåll och har bättre förutsättningar än revisorn att visa vad som faktiskt hände i bolaget fram till konkursutbrottet. Att konkursboet har tillgång till alla bolagets affärshandlingar innebär också att bolaget har bättre förutsättningar än revisorn att belysa det hypotetiska händelseförloppet. Det finns därför enligt min mening normalt inte skäl att ge konkursboet någon bevislättnad i mål om skadestånd på grund av brister i revisionen.

Om bolagsorganen varit samstämmiga, varför får revisorn allt ansvar?

– En årsredovisning är oftast ett lagarbete i vilket samtliga organledamöter deltar. Är alla överens om redovisningens form och innehåll lägger revisorn fram en ren revisionsberättelse i vilken han eller hon rekommenderar bolagsstämman att fastställa årsredovisningen och bevilja styrelseledamöterna och verkställande direktören ansvarsfrihet. Det innebär bland annat att revisorn godtar det sätt på vilket styrelsen har behandlat alla redovisningsfrågor som ligger bakom siffrorna i årsredovisningen. En ren revisionsberättelse kan därför inte karaktäriseras som en underlåtenhet utan måste ses som en aktiv handling. Visar det sig i efterhand att någon redovisningsfråga behandlats på ett sätt som strider mot god redovisningssed, så har revisorn begått ett fel, men det gör inte hans rena revisionsberättelse till en underlåtenhet.

Det är bara styrelseledamöterna och verkställande direktören som kan beviljas ansvarsfrihet. Bolaget kan därför alltid väcka talan mot revisorn om revisionen har brister. Om exempelvis bolaget haft en anställd som förskingrat pengar och förskingringen borde ha upptäckts av revisorn innan årsredovisningen fastställdes och bolagsledningen beviljades ansvarsfrihet, kan bolaget stämma revisorn (och bolagsledningen, se 29 kap. 11 § aktiebolagslagen; i det följande benämnd ABL) och yrka skadestånd. Talan mot revisorn ska väckas inom fem år från utgången av det räkenskapsår som revisionsberättelsen avser.

Men bolaget kan inom den angivna preskriptionstiden stämma revisorn och yrka skadestånd på grund av omständigheter i årsredovisningen som var kända för bolaget när årsredo-visningen fastställdes på bolagsstämman. I praktiken sker det bara om bolaget har gått i konkurs. Konkursboet övertar då bolagets rätt till skadestånd och känner sig inte bundet av att bolagets organ före konkursutbrottet varit eniga i fråga om årsredovisningen form och innehåll. Det väcker frågan om lagstiftaren bör begränsa bolagets rätt att föra skadeståndstalan mot revisorn på grund av omständigheter i årsredovisningen och revisionsberättelsen som var kända för bolaget vid tiden för bolagsstämman.

Vad är ditt alternativ till dagens solidariska skadeståndsansvar som uppenbarligen inte fungerar?

– Jag har som framgått föreslagit att revisorns skadeståndsansvar görs subsidiärt i förhållande till övriga organledamöter som har medverka till skadan. Det tror jag fortfarande är en bra idé.

En mindre ingripande lösning är att särbehandla den situationen att ett bolag eller dess konkursbo för skadeståndstalan mot sin revisor. För detta fall bör lagstiftaren överväga en ordning som innebär att organledamöterna gentemot bolaget primärt har ett proportionellt och subsidiärt ett solidariskt skadeståndsansvar. Det innebär att en organledamot som har medverkat till skadan i en första omgång inte kan förpliktas att ersätta bolaget eller dess konkursbo med ett högre belopp än som motsvarar hans del i ansvaret för skadan. Beloppet bestäms efter vad som är som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. För att få hela skadan ersatt i en första omgång måste bolaget eller dess konkursbo stämma in samtliga organledamöter. Summan av alla utdömda skadestånd ska motsvara bolagets hela skada. Om någon eller några av organledamöterna inte förmår betala det ålagda skadeståndet, bör bolaget eller dess konkursbo ha rätt att vända sig mot de övriga organledamöterna och kräva att de betalar vad som återstår. I denna andra omgång bör organledamöternas ansvar vara solidariskt, det vill säga bolaget eller dess konkursbo har rätt att vända sig mot någon av dem med krav på att denne betalar hela det återstående beloppet. Den som på detta sätt tvingas betala mer än sin andel av skadan har regressrätt enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer och kan i en tredje omgång vända sig mot de övriga medverkande organledamöterna med krav på ersättning för vad han har betalat för mycket.

Hur ska revisorn försvara sig mot skadeståndskrav?

– Om bolaget eller en tredje man väcker talan bara mot bolagets revisor, kan revisorn gardera sig för det fall han skulle förlora målet genom att med stöd av 14 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken (i det följande benämnd RB), väcka fullgörelse- eller fastställelsetalan mot de övriga organledamöterna eller mot någon eller några av dem. Revisorn ska då framställa återgångskrav (regresstalan) eller anspråk på skadestånd eller liknande under påstående att den eller de instämda organledamöterna har medverkat till den skada för vilken revisorn krävs på skadestånd och yrka att hans talan ska handläggas gemensamt med huvudkäromålet.

Om revisorn inte med stöd av 14 kap 5 § första stycket RB väcker talan mot annan organledamot utan avvaktar utgången i det av bolaget eller tredje mannen väckta skadeståndsmålet, kan revisorn, om han eller hon åläggs ersättningsskyldighet och betalar skadeståndet, väcka en fullgörelsetalan mot de övriga organledamöterna och yrka att de åläggs att ersätta honom för vad han eller hon har betalat. Detsamma gäller om revisorn förlikningsvis åtar sig att betala skadestånd och betalar beloppet

Revisorn kan väcka talan med stöd av 14 kap 5 § första stycket RB eller föra regresstalan enligt 29 kap 6 § ABL även om aktieägarna på bolagsstämma sökt förhindra det genom att bevilja styrelsen och verkställande direktören ansvarsfrihet.

När det förekommit oegentligheter i ett enmans- eller fåmansbolag är det vanligt att bolaget riktar skadeståndstalan bara mot revisorn som har en ansvarsförsäkring och som är en ”outsider” i förhållande till aktieägarna/styrelsen. Om revisorn svarar med en talan enligt 14 kap 5 § första stycket RB mot styrelsens ledamöter och påstår att de har medverkat till skadan, förekommer det att styrelseledamöterna invänder att de har agerat i enlighet med ägarnas direktiv och att de därför inte kan ha vållat bolaget skada. De gör samtidigt gällande att en person som är styrelseledamot i ett aktiebolag inte kan, inom ramen för det interna ansvaret, göra sig skyldig till ett brott mot sitt sysslomannauppdrag och därmed bli skadeståndsskyldig mot aktiebolaget enligt första meningen i 29 kap 1 § ABL, om samma person även representerat ägaren till bolaget och därför rent faktiskt själv har definierat, och löpande kunnat definiera innehållet i sysslomannauppdraget. Eftersom styrelseledamoten inte kan göras internt ansvarig mot bolaget på grund av detta förhållande, kan styrelseledamoten inte heller ha ett regressansvar mot revisorn.

Jag har i en artikel ”Revisorns regressrätt i ett aktiebolag” som kommer att publiceras i Ny Juridik avfärdat denna invändning. Jag anför sammanfattningsvis att ägarnas samtycke inte kan hindra att en revisor med utsikt till framgång

  • gör invändningar om att övriga, namngivna organledamöter medverkat till den skada för vilken bolaget fordrar ersättning av revisorn,

  • för talan enligt 14 kap 5 § första stycket RB mot övriga organledamöter och yrkar att domstolen fastställer att de har medverkat till den skada för vilken bolaget fordrar ersättning av revisorn, eller förpliktar dem att ersätta honom för vad han kan komma att åläggas att utge i skadestånd,

  • väcker regresstalan enligt 29 kap. 6 § ABL mot övriga organledamöter och yrkar att de åläggs att ersätta revisorn för vad han eller hon har betalat som ersättning för en bolagsskada som de har medverkat till.

Högsta domstolens dom i Marknadsplanmålet förmedlar budskapet att det inte är godtagbart att manipulera den ordning som föreskrivs i 29 kap 5 § ABL och som syftar till en rättvis fördelning av ersättningsskyldigheten när flera har medverkat till samma skada. Bestämmelsen i 29 kap 6 § ABL ger möjlighet för den som ålagts och betalat ett solidariskt skadestånd möjlighet att regressvis vända sig mot de övriga som är skyldiga att ersätta samma skada och yrka ersättning för vad han har betalat. Regressmöjligheten har vidgats av Högsta domstolen genom Marknadsplansdomen som ger möjlighet för revisorn att vända sig inte bara mot dem som redan är skyldiga att ersätta skadan utan också mot dem som kan bli ersättningsskyldiga. Om ansvarsfördelningen inte kan klaras ut genom en enda rättegång i vilken alla jämkningsinvändningar enligt 5 § prövas, finns det möjlighet för revisorn att stämma in medansvariga organledamöter i en särskild rättegång som eventuellt förenas med och handläggs tillsammans med den tidigare påbörjade rättegången. Dessutom finns möjlighet för den som ålagts skadestånd att få jämkningsfrågan prövad genom regresstalan i en särskild rättegång mot övriga organledamöter som medverkat till skadan. Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att alla dessa möjligheter står öppna för revisorerna och de övriga organledamöterna så att invändningar som avses i 29 kap 5 § ABL kan bli ordentligt prövade i rättegång.

Jag menar att en revisor bör utnyttja alla möjligheter att försvara sig när han eller hon står ensam svarande i en process om skadestånd på grund av oaktsam revision. Revisorn bör sätta press på bolaget eller dess konkursbo genom att dra in de övriga medverkande organledamöterna i processen och kräva att domstolen samtidigt prövar skadeståndsansvaret för samtliga som påstås ha medverkat till skadan. Om motparten eller domstolen föreslår att revisorns talan mot de övriga organledamöterna ska avskiljas för att handläggas i en särskild rättegång bör revisorn som regel motsätta sig förslaget.

Vi står inför ett systemfel, varför har inte branschen lyckats bättre med att lobba för förändringar av lagstiftningen?

– Mitt betänkande om revisorers skadeståndsansvar har inte lett till lagstiftning. Det lämnades år 2008 omedelbart innan Lehman Brothers gick i konkurs och den internationella finanskrisen bröt ut. Fram till dess hade EU och den svenske lagstiftaren fokus på företagens villkor och ambitionen var att lätta på entreprenörernas administrativa bördor. Med finanskrisen blev kontroll mycket mera viktigt och intresset av att begränsa revisionsplikten minskade. Samtidigt demonstrerade Lehman Brothers att det förekom missförhållanden i finansvärlden som förorsakade mycket stora skador. Därmed förlorade argumenten för en begränsning av skadeståndsansvaret för revisorer en del bärkraft.

Till bilden hör också att de remissyttranden som lämnades över 2008 års betänkande sannolikt i många fall beslutades av församlingar i vilka ingick personer som själva hade styrelseuppdrag och som inte önskade att skadeståndsansvaret primärt skulle bäras av styrelseledamöterna och verkställande direktören.

År 2015 befinner sig Europa fortfarande i en ekonomisk kris och EU föreslår mera kontroll i ett nytt regelverk för revisorer och revision. Tidsandan gynnar inte förslag om begränsningar av revisorernas skadeståndsansvar men det kan komma andra tider. FAR måste fortsätta att argumentera för en ändring av den nuvarande ordningen inte minst därför att det i dag pågår flera rättegångar där miljardbelopp står på spel för stora revisionsbolag. Om något av dem går i konkurs skulle det allvarligt försvåra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Sverige.

Fakta

2014 tillsattes en kommitté med uppgift att implementera EU:s nya regelverk för revisorer och revision i svensk lag. Kommittén, som leds av justitierådet Kristina Ståhl, har begärt att utredningstiden förlängs och att kommittén får i uppdrag att utreda frågan om revisorers skadeståndsansvar. Som skäl anför kommittén att skadeståndsfrågan har fått förnyad aktualitet genom att hovrättens dom i Prosolviamålet. EU:s nya regelverk med en ny revisionsberättelse (träder i kraft 2016) kommer enligt kommittén att öka revisorns risk för skadestånd.

Fakta Prosolviamålet

Hovrätten i Västra Sverige utdömde ett skadestånd om 890 miljoner kronor plus dröjsmålsränta från och med 1 maj 2001. Vid tiden för domen hade PwC att betala två miljarder kronor i skadestånd och beloppet ökade med omkring 250.000 kronor om dagen.

Parterna förliktes och PwC betalade 742,5 miljoner kronor till konkursboet. Målet kom aldrig till Högsta domstolen.

Bo Svensson är före detta justitieråd och ordförande i Högsta domstolen.