De flesta företag som får en varning om fortlevnad överlever. Enligt en undersökning som genomförts vid Linnéuniversitetet varnar revisorer hellre en gång för mycket än en gång för lite. Emma Persson, Malin Karlsson och Sven-Olof Yrjö Collin diskuterar möjliga orsaker och lösningar.
En revisor har till uppgift att granska ledningens förvaltning och ett bolags räkenskaper. I det ingår även att granska ledningens omsorg om ett bolags fortlevnad och hur detta kommuniceras i företagets årsredovisning. I den mån revisorn finner att en det finns varningstecken, men detta inte framgår av förvaltningsberättelsen, ska revisorn avge en fortlevnadsvarning i sin revisionsberättelse. En bedömning om fortlevnad görs i normalfallet utifrån en 12-månadershorisont.
Forskning, såväl i Sverige som utomlands, visar att revisorers förmåga att förutsäga vilka företag som inte kommer att fortleva är svag. Vanligtvis särskiljs typ 1-fel, vilket avser den situation när revisorn varnar, men där bolaget sedan fortlever, från typ 2-fel, vilket är då bolaget inte fortlever, men utan att en varning har utfärdats. Studier som har genomförts tidigare, har mestadels avsett typ 2-fel. En sådan studie redovisades i Balans Fördjupning nr 3/2014, (Sundgren & Svanström), där ett imponerande datamaterial kunde påvisa att blott 20 procent av de företag som gått i konkurs hade tilldelats en fortlevnadsvarning.
Den studie som vi kommer att redovisa här avser i stället typ 1-fel, det vill säga då en eller flera varningar om fortlevnad utfärdats, men där bolaget sturskt lever vidare. Studien gjordes som ett examensarbete inom civilekonomprogrammet vid Linnéuniversitetet (Karlsson & Persson, 2014, Differentierad effekt av en Going Concern-varning – Låg revisionskvalitet eller hög företagskvalitet?, Linnéuniversitetet).
Den empiriska undersökningen omfattar ett urval av mikroföretag som 2008 tilldelades en varning. Utöver varningen observerades bolagens framtida öde som överlevare, likviderade eller konkursade. Till det adderades data om bolagen såväl före som efter varningen, för att kunna ringa in möjliga orsaker till att en varning hade utfärdats, samt antyda skäl till varför bolagen kunde fortleva, trots revisorns varning.
2008 hade 149 mikrobolag en utfärdad varning om fortlevnad i revisionsberättelsen. Efter år 2008 försvann sedan ett antal bolag genom konkurs eller likvidation, dock inte i den omfattning som kan förväntas om man antar att en varning predicerar att ett bolag inte kommer att fortleva. År 2009 försvann ett bolag, år 2010 försvann ett bolag, år 2011 försvann åtta bolag, år 2012 försvann åtta bolag, år 2013 försvann nio bolag och därefter tre stycken bolag. Totalt försvann 30 av totalt 149 bolag, vilket innebär att cirka 20 procent av bolagen försvann inom undersökningsperioden. Anmärkningsvärt är att resultat ovan motsvarar en precision på knapp en procent inom det tidsspann, det vill säga 12 månader, som en varning vanligtvis avser.
Analysen visar att ett bolags benägenhet att fortleva ökar om bolaget är större, äldre, har fått ett kapitaltillskott, samt om det har tilldelats upprepade varningar om fortlevnad. Samtliga variabler kan tolkas som uttryck för att företag som har fortlevt efter en varning besitter en kapacitet som gör att de kan motstå eller hantera de orsaker som revisorn har haft i åtanke då en varning har utfärdats. Med hänsyn till det skulle det därför kunna hävdas att typ 1-fel, som är ett resultat av att revisorn utfärdat en varning till företag som ändå fortlever, inte enbart beror på låg revisionskvalitet, utan kan också bero på god företagskvalitet.
Revisorns tillhörighet till en viss byrå har också analyserats, eftersom de stora byråerna, understödda av forskarna, gärna ser sig som företrädare för god revisionskvalité. Något stöd för den tesen kunde inte skönjas. Blott en byrå, inte tillhörig de fyra stora, utmärkte sig – för dess större träffsäkerhet.
Skälen till att träffsäkerheten bland revisorer tenderar att vara låg kan vara flera. Revisorn kan föredra att varna eftersom risken för att drabbas av stämning är dramatiskt lägre för en varning utan konkurs, än en konkurs utan varning. I vår studie avsågs små bolag, vilket innebär att förlusten av bolaget som klient är mindre än ryktesförsämringen som underlåtenhet att varna skulle ge gentemot viktiga borgenärer såsom banker och andra kreditgivare. Men revisorn kan också följa regleringen och betona dokumentation, vilket nutida forskning benämner som att revisorn söker ”komfortnivån” (Broberg, 2013). Dokumentationskravet försvårar dock möjligheten att beakta faktorer som rör bolagets kapacitet. Slutligen kan den låga träffsäkerheten bero på att revisorn tillgriper en varning om fortlevnad som ett sätt att inskärpa allvaret i förhållandena, mot bakgrund av att hon eller han tidigare har formulerat sina synpunkter internt, utan någon synbar reaktion från företaget i fråga.
Om vi utgår från att det är ett problem att revisorer inte klarar av att förutsäga vilka företag som inte kan fortleva, finns det två lösningar. Antingen att utbildning av revisorer förbättras, så att vi får dokumenterbart bättre bedömningar. Alternativt att regleringen genomgår en förändring så att revisorer kan använda andra metoder, som accepterar att dokumentationen blir svagare, exempelvis genom konkursmodeller, som rent statistiskt visat sig vara goda på att förutsäga konkurs.
Men man kan också diskutera en mer radikal lösning som utgår från vad revisorns uppgift är. Om revisorns uppgift är att säkerställa finansiell information, går det att ifrågasätta att revisorn övergår från detta till att gå in i vad som kan kallas en kreditvärderingsuppgift. Att förutsäga vilka företag som inte kan fortleva förutsätter kompetens som revisorn inte har. Förvisso är fortlevnad ett antagande i redovisningen, varför fortlevnad blir viktigt vid periodiseringar och marknadsvärderingar. Men att gå från fortlevnadsantagandet, till att be revisorn uttala sig om möjligheter för ett företag att klara marknadernas krav, det vill säga konkurssannolikheten, är ett långt steg. Medan fortlevnad i revision handlar om redovisning, handlar konkursvärdering om företagsrisken.
Vi skulle även vilja tillföra den något normativa tanken att de som bär risken i marknadsekonomin också är de som ska bedöma företagsrisken. Det är staten, banker, ägare, leverantörer och av dem understödda kreditvärderare som bär företagsrisken. Revisorns uppgift kan anses vara att säkerställa att de som bär företagsrisken får god och rimligt säker information som grund för sina riskbeslut. Att överlåta på revisorn att vara en aktiv del i denna riskvärderingsprocess är att göra revisorn mer delaktig i bolagets ekonomi. Förvisso har revisorn tillräcklig kompetens för detta, men i så fall krävs att regleringen lättas, så att revisorn inte riskerar att dras inför domstol de gångerna bedömningen blir fel. För – som vår undersökning visar – bolag kan ha en enastående förmåga att klara de värsta kriser.
Emma Persson civilekonom med examen från Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet.
Malin Karlsson civilekonom med examen från Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet.
Sven-Olof Yrjö Collin professor i företagsekonomi med inriktning på bolagsstyrning och redovisning, Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet.