”Det var inte mitt fel” – Om goodwillnedskrivningar och ansvarstagande i finansiella rapporter

Vem tar egentligen ansvar för ett företags misslyckanden? Ett exempel på något som normalt uppfattas som ett misslyckande är när ett företag gör en nedskrivning av goodwill. Hur förklaras en sådan nedskrivning i årsredovisningen? Niklas Sandell och Peter Svensson redogör här för en undersökning som har utförts inom ramen för forskningsprojektet ”Årsredovisningens språk”. Undersökningen fokuserar på det ”naturliga språket” (vardagsspråket) i finansiella rapporter och bygger på ett nyligen publicerat Working paper1 om Accounts & Accountability. Studien är en fortsättning på artikeln ”Verbala trolleritrick i finansiella rapporter” som publicerades i Balans nr 6–7.2012.

Textens syfte i en finansiell rapport, det naturliga språket, är att sätta redovisade tal och mått, redovisningsspråket, i ett sammanhang och att ge de redovisade siffrorna mening. Med det naturliga språket förklaras, motiveras och försvaras de redovisade siffrorna. Nedskrivningar av goodwill är ett exempel på något som kan uppfattas som ett misslyckande och därför behöver förklaras. I vår studie av årsredovisningar framkommer sju typer av förklaringar till nedskrivningar av goodwill (se tabell 1).

”Jag tar på mig det som gick fel – det är mitt ansvar”: Medgivandet

Att explicit medge ett misslyckande är ovanligt. Som framgår av tabell 1, har vi endast funnit sex förklaringar som är vad vi skulle beteckna som medgivanden och i endast två fall är det frågan om ett tydligt medgivande, i bemärkelsen ”vi gjorde en missbedömning”. Beror då alla andra nedskrivningar på faktorer av annan karaktär än företagsledningens missbedömning vid förvärvstillfället? Det är relativt väldokumenterat att förvärv ofta inte medför positiva konsekvenser för köparen, många gånger snarare negativa. Företagsledningar förefaller ha en övertro på sin förmåga att skapa värde genom förvärv. Synergieffekter överskattas (Hayward & Hambrick, 1997; Raj & Forsyth, 2003) och svårigheterna att realisera potentiella synergieffekter underskattas (Larsson & Finkelstein, 1999; Weber & Camerer, 2003).

Det finns dock skäl till varför medgivanden kan vara problematiska, utöver den rena självbevarelsedriften, en självbevarelsedrift som kanske leder till slutsatsen att ”jag behöver åtminstone inte hjälpa dem komma på att jag har misslyckats”. En värdenedgångsprövning görs på en kassagenererande enhet. Det är många gånger svårt att relatera ett medgivande till ett specifikt förvärv och även om ett förvärvat företag definieras som en egen kassagenererande enhet är inte nödvändigtvis flöden till och från denna enhet desamma som de var vid förvärvstillfället. Att enheten blir en del av ett större företag innebär att flöden påverkas och förändras. Ett bra exempel på ett medgivande är dock följande utdrag där en nedskrivning av goodwill på 40 miljoner euro förklaras med att förväntade synergieffekter inte uppnåddes.

”As a result of the impairment testing an impairment loss of EUR 40 million was booked in CGU Banking & Insurance Solutions, consulting and system integration. The goodwill impairment is related to Banking & Insurance business in Great Britain, where the synergy effects were not achieved as expected after acquisition of AttentiV and the business integration and cross sales between Great Britain and other countries did not progress as expected.” (Tieto 2007, p. 33)

Företaget lyckades inte realisera de synergieffekter som beräknad köpeskilling baserades på. Av redogörelsen framgår att en missbedömning gjorts vid förvärvstillfället, liksom vad missbedömningen avser.

”Vad var det jag sa”: Rättfärdigandet

”Det gick precis som förväntat eller utfallet är åtminstone försvarbart”. I många fall är det rimligt att förvänta sig en nedskrivning, ibland redan vid förvärvstillfället. Med denna utgångspunkt skulle man kunna tro att det vore vanligt att nedskrivningar rättfärdigades, men så sker endast i 8 procent av fallen. Precis som när det gäller medgivanden är det svårt att rättfärdiga en nedskrivning i förhållande till det enskilda förvärvet, eftersom det förvärvade företaget integreras med andra delar i en kassagenererande enhet.

När en nedskrivning ändå rättfärdigas är det vanligt att det görs med referens till att företagsledningens intentioner var positiva. Förvånansvärt nog innehåller dock nästan hälften av de förklaringar som vi har kategoriserat som rättfärdiganden formuleringar som indikerar att nedskrivningen är en konsekvens av en omstrukturering som initierats av företagsledningen.

”Årets nedskrivningar om 46 miljoner kronor avser goodwill för Pronorm som redovisats som koncerngemensamt i segmentsrapporteringen. Nedskrivningen ingick som ett led i det beslutade strukturprogrammet och redovisas som strukturkostnader.” (Nobia 2010, s. 59)

Lingvistiskt är det en form av rättfärdigande, eftersom nedskrivningen framställs som en konsekvens av en åtgärd, ”det beslutade strukturprogrammet”, som företagsledningen vidtagit i syfte att uppnå ett bättre utfall. Förklaringen, om det ens kan betecknas som en sådan, framstår dock som fullständigt orimlig. Om en omstruktureringsåtgärd skulle leda till en nedskrivning skulle en sådan åtgärd rimligtvis inte vidtas, och om den ändå vidtogs skulle man inte frivilligt erbjuda detta som förklaring (konsten att erkänna sina misstag är inte företagsledningars starkaste sida). Snarare har det inträffat något som har orsakat värdenedgången. Detta något kan också mycket väl vara det som föranleder att omstruktureringsåtgärder vidtas, men nedskrivningen är inte en del eller en följd av omstruktureringen och är således inte en strukturkostnad. Även om redogörelsen till sin språkliga utformning är ett rättfärdigande, rättfärdigar den inget och har inget förklaringsvärde.

”Titta jag snackar”: Tystnaden och Ordifieringen

Det är inte ovanligt att en nedskrivning följs av tystnad. Så sker för en fjärdedel av granskade nedskrivningar. Det gäller även förhållandevis stora nedskrivningar, om än inte de allra största. Man bemödar sig inte att kommentera det inträffade. Kanske utifrån logiken att ”vad vi än säger så blir uppfattningen om oss inte bättre än om vi inte säger något alls”. När det gäller större nedskrivningar (överstigande 100 MSEK) kommenteras samtliga. Så många som en fjärdedel av dessa kommentarer är dock endast vad vi betecknar som ordifieringar. En ordifiering ser vid en första anblick ut som en redogörelse, men är endast en översättning av siffror till ord. Egentligen är det en upprepning av det som ändå framgår av redovisningsspråket. Ingen ytterligare förklaring erbjuds. I Mobysons årsredovisning från 2010 kan vi läsa följande:

”Mobysons styrelse och ledning har i samband med förvärvet av StjärnaFyrkant-koncernen analyserat Mobysons framtida möjligheter till omsättnings- och marginaltillväxt. Baserat på denna analys och nedskrivningstest förelåg ett nedskrivningsbehov och goodwill och immateriella tillgångar har skrivits ner med 88 MSEK. Analysen baserar sig på en negativ omsättningstillväxt de närmaste åren uppgående till -10 % totalt, successiva men begränsade förbättringar i rörelsemarginalen samt ett avkastningskrav på ca 17 %.” (Mobyson 2010, s. 34)

Redogörelsen innehåller ord om omsättnings- och marginaltillväxt, vilka är självklara delar av en värdenedgångsprövning. Detta har i sig ett informationsvärde, men det är inte en del av det kontextualiserande språket som hjälper oss att förstå vad det är som har hänt. Vad texten kan ge oss är en förklaring till varför tillväxten förväntas bli negativ.

”Jag kan säga precis vad jag vill”: Omfokuseringen och Mystifieringen

Språket i finansiella rapporter används inte sällan för att fördunkla det som hänt (Courtis, 2004; Li, 2008; Thomas, 1997). Åtminstone utgör inte det naturliga språket en tydlig brygga mellan det som redovisas i resultat- och balansräkning och det som verkligen händer i företaget. Ett sätt att inte förhålla sig till det som hänt är att tala om något helt annat, det vill säga att omfokusera läsarens uppmärksamhet. Ett vanligt sätt att omfokusera är att, i stället för att tala om vad som orsakat nedskrivningen, tala om vad ledningen gör åt problemen, normalt i termer av omstruktureringsåtgärder. Fokus flyttas från vad som har hänt, till vad som komma ska. Ett annat sätt är att snarast avfärda nedskrivningen genom att referera till den som en ”sunk cost”, vilken hanterats genom nedläggning, försäljning eller dylikt.

Om omfokuseringar uppgår till ungefär en tiondel av samtliga redogörelser så utgör mystifieringar en nästan lika stor del. En mystifiering uppträder när sammanhanget eller förklaringen blir helt eller delvis obegriplig, inte sällan till följd av att förklaringen snarast är redovisningsteknisk och handlar om beräkningsmodell, diskonteringsränta eller om definitionen av kassagenererande enhet. I flera fall förefaller det vara kalkylmodellen som orsakar nedskrivningsbehovet.

”Redovisad goodwill avseende JSC Swedbank uppgick till 0 mkr efter nedskrivning under 2009 med 1.191 mkr. Tillgångens värde har försämrats till följd av den kraftiga nedgången i den ukrainska ekonomin som inträffade under slutet av 2008 och i början av 2009. Nedgången samt den stora osäkerhet som råder om landets framtida ekonomiska utveckling har inneburit att några positiva framtida kassaflöden inte förväntas för den allra närmaste perioden. Bedömda positiva kassaflöden förskjuts därför framåt i tiden och blir till följd av diskontering mindre värda per balansdagen.” (Swedbank 2009, s. 93)

Förvisso innehåller redogörelsen en referens till ”nedgången i den ukrainska ekonomin”, men förklaringens kärna ligger i att förväntade positiva kassaflöden flyttas framåt tiden och kommer till följd av diskontering att värderas till ett lägre belopp. Detta är inte en förklaring utan en beskrivning av en nuvärdeskalkyl. Intrycket av texten blir att nedskrivningen framförallt är en följd av redovisningsregler. De kassaflöden som vi räknade med kommer ju förr eller senare.

Ett annat exempel är när definitionen av kassagenererande enhet anges som förklaring till värdenedgången.

”Den nedskrivning av goodwill som skedde under 2007 gjordes innan omklassificering av minsta kassagenererande enhet infördes vid slutet av året att vara Sigmas affärsområden.” (Sigma 2007, s. 40)

Implicit får vi veta att om nuvarande indelning i kassagenererande enheter varit gjord innan värdenedgångsprövningen genomfördes skulle en nedskrivning inte vara nödvändig. Definitionen av kassagenererande enhet kan vara betydelsefull för konsekvenserna av en värdenedgångsprövning. Men även om storleken och gränserna för indelning i kassagenererande enheter kan påverka värdenedgångsprövningen och leda till olika utfall måste det finnas något som förklarar att värdet på förvärvad goodwill minskat. De tekniska förklaringar som alltför ofta erbjuds läsaren är närmast rökridåer. Det ser vid en första anblick ut som om man har lämnat en förklaring, men har man verkligen gjort det?

”Det var inte mitt fel – det var han”: Bortförklaringen

Den vanligaste förklaringen till att goodwill skrivs ned är bortförklaringen. Något har hänt som ligger utanför företagsledningens kontroll. Mest intressant är kanske det asymmetriska förhållandet mellan att framgångar ofta tillskrivs interna faktorer, indirekt företagsledningens strategiska och taktiska förmåga, medan motgångar tillskrivs det opåverkbara. Nästan alla bortförklaringar hänvisar till marknaden. Förklaringarna är oftast generella och vaga. I mer vaga fall förklaras nedskrivningar endast med ”försämrade marknadsförhållanden”. Andra förklaringar ger åtminstone någon koppling till kunder, konkurrenter eller till den finansiella marknaden, om än i allmänna ordalag.

Marknaden tillskrivs i vissa (ofta ekonomisk-politiska) sammanhang närmast gudomliga egenskaper, där marknaden om den lämnas ifred kommer att lösa alla tänkbara problem, såsom tillväxt, fördelning mellan medborgare och till och med klimatförändringar. I de finansiella rapporternas värld förefaller marknaden tvärtom vara ”skurken” i hjältesagan. Det är nämligen inte marknaden som skapar företagets framgångar, utan företagsledningen. Det är däremot marknaden som orsakar problemen.

”Vi vill veta” – eller vill vi verkligen det?

De förklaringar som lämnas till nedskrivning av goodwill håller vanligen inte någon högre kvalitet. Såväl resonemang om orsak-verkan som företagsledningens ansvar lyser med sin frånvaro. De redogörelser som lämnas tenderar också att vara likartade från år till år, och även likartade vid en jämförelse mellan företag. I många fall är de i det närmaste standardiserade även om de avser en så unik fråga som värdenedgång av goodwill. Den formella delen av årsredovisningen, i det här fallet huvudsakligen noterna, skrivs på ett opersonligt och osentimental sätt. Utgångspunkten tycks vara att det är bättre att säga lite för lite än lite för mycket. Vad som skrivs kan man hållas ansvarig för och möjligen är det bättre att inte ta den risken.

Redovisningsspråket, grunden för att utvärdera företagsledningars ansvar, är i sig självt inte tillräckligt för att vi ska förstå företagets prestationer. Det ger oss en bild av om det gått bra eller dåligt, men ger oss inte den bakomliggande historien. Det naturliga språket kan göra redovisningsspråket begripligt genom att relatera detta till de beslut som fattats och genomförts, till den miljö i vilken företaget verkar och till och med i förhållande till hur olika marknader utvecklas. Orden kan göra beslut och handlingar begripliga och tolkningsbara.

Det finns i och för sig också skäl att inte lämna alltför långtgående förklaringar. Ett sådant är att man inte vill lämna upplysningar som kan utnyttjas av konkurrenter. Ett annat är att det är svårt att sätta in nedskrivningen i ett orsak-verkan samband. Detta blir ännu svårare när det inte är möjligt att koppla an prövningen till det förvärv från vilket goodwill ursprungligen härstammar. Från perspektivet ansvarstagande skulle man dock vilja se företagsledningar som reflekterade över vad som hänt och betraktade utfallet utifrån olika perspektiv. Ett sådant förhållningssätt skulle kunna leda till mer unika redogörelser. Endast i ett fåtal fall lyser händelsens unika karaktär eller företagets särskilda förutsättningar igenom i lämnad beskrivning. Med hänsyn till hur redogörelser utformas i finansiella rapporter förefaller företagsledningar inte känna något starkt behov av att rättfärdiga eller åtminstone förklara beslut och handlingar. Avsaknaden av förklaringsvärde i lämnade redogörelser kan vara ett tecken på att det inte heller finns någon större efterfrågan på sådana förklaringar. Om det inte uppfattas finnas något krav på att lämna redogörelser är det ju fullt rimligt att sådana utelämnas, eftersom de faktiskt kan skada givaren (företagsledningen) när de nagelfars. Möjligheten att utkräva ansvar är förvisso inte avgränsad till finansiella rapporter. Andra arenor, såsom bolagsstämmor, privata konversationer, mediabevakning kan användas för ändamålet. Bristen på förklaringar i finansiella rapporter kan ersättas med mer långtgående krav i andra sammanhang, men kommer då inte alla till del.

Källor

Courtis, J. K. (2004). Corporate report obfuscation: artefact phenomenon? The British Accounting Review, 36, 291–312.

Hayward, L. A. & Hambrick, D. C. (1997). Explaining the Premiums Paid for Large Acquisitions: Evidence of CEO Hubris. Administrative Science Quarterly, 42 (1), 103–127.

Larsson, R. & Finkelstein, S. (1999). Integrating Strategic, Organizational, and Human Resource Perspectives on Mergers and Acquisitions: A Case Survey of Synergy Realization, Organization Science, 10 (1), 1–26.

Li, F. (2008). Annual report readability, current earnings, and earnings persistence. Journal of Accounting and Economics, 45, 221–247.

Raj, M. & Forsyth, M. (2003). Hubris Amongst U.K. Bidders and Losses to Shareholders. International Journal of Business, 8 (1), 1–15.

Sandell, N. Accounts and Accountability – Impairment of goodwill. The Institute of Economic Research Working Paper Series 2014:1.

Sandell, N. & Svensson, P. (2012). Verbala trolleritrick i finansiella rapporter. Balans, nr 6–7, s. 31–33.

Thomas, J. (1997). Discourse in the marketplace: The making of meaning in annual reports. Journal of Business Communication, 34 (1), 47–66.

Weber, R. A. & Camerer, C. F. (2003). Cultural Conflict and Merger Failure: An Experimental Approach. Management Science, 49 (4), 400–415.

Fotnot

1) Sandell, N. Accounts and Accountability – Impairment of goodwill. The Institute of Economic Research Working Paper Series 2014:1.

Niklas Sandell är lektor i företagsekonomi med inriktning mot redovisning vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Peter Svensson är docent i företagsekonomi, med inriktning mot marknadsföring och organisation vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.