Prosolvia och normskyddsläran

Ett aktiebolag kräver skadestånd av revisorn och påstår att revisorn skadat bolaget genom att inte anmärka på att bolaget i strid med god redovisningssed bokfört vissa intäkter omedelbart vid leverans. Kan revisorn freda sig genom att invända att redovisningsreglerna inte har till syfte att skydda bolaget i denna situation?

Jag har i artiklar i Balans den 5 december 2013 (tidningenbalans.se/debatt/ansvarsforsakring-gor-revisorn-sarskilt-utsatt-vid-skadestandsansprak/) och Ny Juridik (1/2014) kommenterat rättsfallet NJA 1936 s. 136 (Marknadsplanmålet). I artiklarna konstaterar jag att det enligt Högsta domstolen inte räcker för revisorn att invända att bolaget medverkat till skadan, han måste för att freda sig peka ut de styrelseledamöter som genom beslut och åtgärder medverkat till denna och yrka jämkning av skadeståndet enligt 29 kap 5 § aktiebolagslagen. Jag gillar inte rättsläget och menar att om ett bolag yrkar skadestånd av sin revisor på grund av oaktsam revision bör revisorn i en framtida lagstiftning ha rätt att invända att bolaget har medverkat till skadan och få invändningen prövad i målet.

Jag vill nu ta upp en närliggande fråga, nämligen om revisorn kan åberopa den så kallade normskyddsläran för att freda sig när ett aktiebolag eller dess konkursbo vänder sig mot honom och yrkar skadestånd på grund av försumlig granskning av bolagets delårsrapport, bokslut eller årsredovisning. Framställningen har inspirerats av Göteborgs tingsrätts dom 15 oktober 2010 och Hovrätten för Västra Sveriges dom 15 oktober 2013 i det så kallade Prosolviamålet.

Normskyddsläran

En revisor som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga¹.

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att skadestånd vid överträdelse av en norm endast kan komma i fråga om den norm som överträtts syftat till att skydda den som påstår sig ha lidit skada av normöverträdelsen (den så kallade normskyddsläran eller läran om skyddat intresse). Om styrelsen har överträtt en regel i aktiebolagslagen som är uppställd uteslutande till skydd för bolagets borgenärer kan bolaget eller en aktieägare således inte med utsikt till framgång kräva styrelseledamöterna på skadestånd².

För att en tredje man ska kunna få skadestånd enligt 29 kap. 1 § första stycket andra meningen ABL är det inte heller tillräckligt att han orsakats skada genom en styrelseledamots vårdslösa eller uppsåtliga åsidosättande av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Dessutom krävs att den regel som åsidosatts har till syfte att skydda den skadelidande tredje mannen. Sålunda kan till exempel en av bolagets borgenärer inte få skadestånd på grund av att bolagets styrelse har agerat utanför de ramar som uppställs av bolagets i bolagsordningen angivna verksamhetsföremål, eftersom den regel som säger att bolagsorgan måste agera inom verksamhetsföremålet enbart är avsedd att skydda bolagets aktieägare³.

Normskyddsläran gäller inte bara när det är styrelsen eller ledamöter av styrelsen som har brutit mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, den gäller alla bolagets organledamöter, inklusive bolagets revisor, när de krävs på skadestånd på grund av det sätt på vilket de har utfört sitt uppdrag för bolaget.

Revisorn utför sitt uppdrag inte bara som aktieägarnas förtroendeman utan utövar sin granskning också i fordringsägarnas, de anställdas, den aktieköpande allmänhetens och det allmännas intresse⁴. Dessa intressenter kan vända sig mot revisorn och yrka skadestånd på grund av brister i revisionen, men de måste för att kunna vinna framgång med sin talan åberopa att revisorn överträtt någon norm som meddelats till skydd för just den (typ av) intressent som påstår sig ha lidit skada.

En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen⁵.

Vem ska bestämmelserna skydda?

Samspelet mellan styrelsen och verkställande direktören på ena sidan och revisorn på den andra beträffande årsredovisningen och andra redovisningsrapporter som bolagsledningen upprättar och revisorn granskar väcker frågan om vilka intressen de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna har till syfte att skydda. Det står visserligen klart att bestämmelserna är avsedda att ge skydd åt tredje man, exempelvis den som ger kredit åt bolaget eller köper eller säljer bolagets aktier, och som måste kunna lita på att de av revisorn granskade rapporterna är korrekta och ger en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. Men de är också avsedda att skydda bolagets aktieägare mot att bolagsledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin förvaltning av bolagets angelägenheter. När bolagsstämman prövar frågan om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse och verkställande direktör måste den kunna lita på att årsredovisningen är korrekt. En aktieägarminoritet som representerar minst 10 procent av samtliga aktier i bolaget kan på bolagets vägnar föra talan mot en styrelseledamot eller verkställande direktören om skadestånd till bolaget på grund av brister i förvaltningen och kan då behöva stödja sig på en redovisning som överensstämmer med god redovisningssed.

Men i vilken utsträckning är de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna avsedda att skydda bolaget mot sig självt? Anta att ett aktiebolag har en enda aktieägare som dessutom utgör bolagets styrelse med en passiv familjemedlem som styrelsesuppleant. Bolaget har en revisor. Aktieägaren är en entreprenör med planer på en kraftig expansion av bolagets verksamhet. Affärsplanen förutsätter att bolaget kan tillföras främmande och eget kapital genom bankkrediter och emission av nya aktier mot betalning. Det i sin tur förutsätter att bolaget i nuläget kan redovisa ett positivt resultat av sin verksamhet som lovar gott för framtiden. Aktieägaren är därför mycket angelägen om en aggressiv intäktstagning; intäkterna av försålda produkter och tjänster ska tas omedelbart vid leveransen även om bolaget har kvar förpliktelser på grund av försäljningen som ska fullgöras senare. Revisorn är något tveksam till detta; en sådan intäktsföring kan, menar han, i och för sig vara förenlig med god redovisningssed, men den försiktighetsprincip som finns inskriven i årsredovisningslagen kan ställa till problem och man vet inte om intäktsföringen i bolagets fall godtas vid en domstolsprövning. Aktieägaren vidhåller emellertid sin uppfattning att intäkterna ska tas omedelbart och revisorn ger med sig. I av revisorn granskade delårsrapporter för andra och tredje kvartalet liksom i bokslutet redovisar bolaget stora intäkter och den vinstprognos som bolaget offentliggjort vid halvårsskiftet infrias med råge. Styrkt av de fina siffrorna genomför aktieägaren affärsplanen och nyanställer i rasande takt personal som ska utveckla bolagets produkter och försäljare som ska sälja produkterna. Försäljningen av de nya produkterna går emellertid sämre än väntat, kunderna betalar inte i tid, bolaget får likviditetsproblem och tidningarna börjar skriva negativa saker om bolagets redovisning. Inför årsstämman där årsredovisningen ska fastställas råder krisstämning, men aktieägaren vidhåller sin uppfattning i frågan om när intäkterna ska tas och revisorn lämnar en ren revisionsberättelse. På årsstämman fastställer aktieägaren årsredovisningen och beviljar sig själv ansvarsfrihet. Bolagets ekonomiska situation förvärras därefter ytterligare och aktieägaren avvecklar verksamheten helt. När detta är gjort låter aktieägaren bolaget väcka talan mot revisorn och yrka skadestånd på grund av oaktsam revision. I målet gör bolaget gällande att det strider mot god redovisningssed att ta intäkterna så tidigt som bolaget har gjort. Den felaktiga redovisningen har förlett bolaget att genomföra en misslyckad affärsplan och har på så sätt skadat bolaget. Enligt bolaget har revisorn medverkat till skadan och kan betala det yrkade skadeståndet med sin försäkring.

Bolagets talan måste ogillas

Jag tror att alla som läser detta hypotetiska händelseförlopp intuitivt känner att bolagets talan mot revisorn måste ogillas. Att revisorn ska betala skadestånd på grund av oaktsam revison, om någon har förlorat pengar på att ge kredit till eller teckna och betala aktier i bolaget i förlitan på bolagets av revisorn granskade redovisningsrapporter är en sak. En sådan sanktion krävs för att upprätthålla aktie- och finansmarknadernas förtroende för aktiebolagens årsredovisningar. Men att bolaget, det vill säga aktieägaren, skulle kunna åberopa de skadeståndssanktionerade redovisningsreglerna till sitt skydd skulle vara direkt stötande och kan inte motiveras med att det krävs för att upprätthålla förtroendet för årsredovisningar i allmänhet eller för att statuera ett exempel för revisorskåren. Rättviseskäl talar i stället för att aktieägaren, som utformat och genomdrivit den affärsplan som blivit bolagets olycka, själv ska stå sitt kast och ensam ta förlusten.

I det praktiska rättslivet har såvitt jag vet frågan om normskyddsläran kan tillämpas i ett fall av nu diskuterat slag aldrig prövats. I stället avgör domstolarna frågan om revisorns skadeståndsskyldighet genom att pröva kausaliten; har bolaget förmått styrka att revisorn på ett adekvat sätt vållat den påstådda skadan eller inte? Så prövade domstolarna en liknande fråga i Prosolviamålet. Men hovrättens dom i Prosolviamålet bör ha öppnat revisorernas ögon för behovet av en ny möjlighet att freda sig i skadeståndsmål och då kan normskyddsläran vara ett alternativ värt att pröva. Därmed inte sagt att utgången i Prosolviamålet hade blivit en annan om revisorn åberopat normskyddsläran.

Fotnoter

1) 29 kap. 1 § första stycket och 2 § aktiebolagslagen 2005:551; ABL.

2) Bo Svensson och Johan Danelius, Aktiebolagslagen, 3 uppl. 2012 s. 214 och 217.

3) Andersson m.fl. Aktiebolagslagen Del III, s. 29:10 och där angiven litterattur.

4) Andersson m.fl. s. 29:14.

5) NJA 2006 s. 136, Marknadsplanmålet s. 142.

Bo Svensson är före detta justitieråd och ordförande i Högsta domstolen.