Det finns ingen laglig grund för länsstyrelsens medgivande till Vattenfallkoncernen, att få avsluta sin pensionsstiftelse och flytta över förmögenheten till balansräkningen. Det skriver Anders Palm.
Pensionsnördar emellan har vi hett debatterat länsstyrelsens förhandsbesked 29 oktober 2012 vari Vattenfallkoncernen medgavs att efter att pensionsansvaret blivit skuldfört få avsluta sin pensionsstiftelse och flytta över dess förmögenhet till sin balansräkning. Genom skuldföringen uppkommer en gottgörelsegill pensionskostnad, skrev länsstyrelsen.
Stiftelsen har nu tömts och avregistrerats. Den betalade hösten 2012 och under 2013 ut uppåt 7,6 miljarder till de bolag som hade andelar i stiftelsen. Det kan jämföras med Vattenfall AB:s aktieutdelning till staten våren 2013 på nära 6,8 miljarder. För dess finansiering torde stiftelseåtertaget ha varit en viktig källa.
Några åsikter för att medgivandet var rätt kan väl genast avfärdas. Till exempel det Vattenfall anfört, att nyavsättning för att reparera eventuell värdenedgång i stiftelsen inte skulle ge skatteavdrag. Beklagligt om det är så, men irrelevant i saken. Andra har – riktigt i sig – anfört att stiftelsen främst tryggat kreditförsäkrad pension enligt den allmänna pensionsplanen1 ITP2 som inte kräver stiftelse för att arbetsgivare ska få trygga den ”i egen regi”. Men i frågan om hur uttag ur en för tryggandet adderad stiftelse ska kunna ske är det ovidkommande. En pensionsstiftelse är en egen juridisk person och för uttag därur måste vad som gäller för den rättsfiguren iakttas. Bestämmelserna finns i 14–15 §§ tryggandelagen.
Under den allmänna begränsningen till överskott i stiftelse, som är positiv skillnad mellan värdet av dess förmögenhet och kapitalvärdet av de pensioner vars tryggande den omfattar, får en arbetsgivare gottgöra sig för årets eller det närmast föregående årets gottgörelsegrundande pensionsutgifter. Saknar – som i fråga om Vattenfall – stiftelsen överskott, får gottgörelse för sådana utgifter bara hämtas ur årets avkastning. En pensionsstiftelse är ju en pant och gottgörelse ur avkastning inkräktar ju inte på panten. Om arbetsgivaren haft gottgörelsegilla pensionsutgifter finns alltså inte skyldighet att binda avkastning i stiftelse. Därmed uppnås likhet med konto Avsatt till pensioner, för vilket konto tryggandelagen specifikt inte heller föreskriver skyldighet till ökning, om än pensionsansvaret ökat. (BFN:s K-regelverk är förstås okända för tryggandelagen som blir 47 år 9 juni.)
Men gottgörelse ur årets avkastning är alltså undantaget från att gottgörelse bara får hämtas ur överskott och notera att lagtexten talar om gottgörelse för utgifter. Visserligen beaktas ett företags kostnader, men enligt lagförarbeten åsyftar distinktionen mellan utgifter och kostnader bokföringsmässiga periodiseringshänsyn; inte i sig att gottgörelsekravet på utgift sätts ur spel. Och gällande Vattenfallsaken har ju för övrigt pensionskostnaderna uppkommit och tagits i gången tid, det begriper ju var och en med de mest elementära kunskaper i företagsekonomi. En reservering i böckerna bevisar ju i sig ingen kostnad och i Vattenfall motverkas ju för övrigt ”kostnaden” av att uttag från stiftelsen blir kreditpost i resultaträkningarna.
Återstår nu att besvara om bestämmelsen i 14 § andra stycket tryggandelagen om gottgörelse för redovisning ”under rubriken Avsatt till pensioner för fullgörande av bestämmelse enligt allmän pensionsplan” inte styrker länsstyrelsens medgivande? Men nej. Bestämmelsen är underställd det allmänna kravet för gottgörelse ur annat än årets avkastning, att det måste finnas överskott i stiftelse. Så skuldföring av utfästelser hindras intill värdet av stiftelses förmögenhet. För övrigt anger lagförarbetena att bestämmelsen gäller uttag ur överskott i stiftelse som inte tryggar allmän pensionsplan, för att på ”konto” täcka åtaganden inom sådan plan.
Ingen laglig grund
Det finns ingen laglig grund för länsstyrelsens medgivande, utan tvärtom klara bestämmelser som visar att det medgivna förfarandet är lagstridigt. Särskilt som tillsynsmyndighetens (länsstyrelse) förhandsmedgivande inte krävs för gottgörelse är det för värnet av genom pensionsstiftelse skapat säkerställande viktigt att regelverket åskådliggörs och följs. Denna artikel vill främja det.
Men klander kan nog inte riktas mot att stiftelsens revisor lämnat ”ren” berättelse. Han kunde knappast annat då stiftelsestyrelsen helt följt vad tillsynsmyndigheten medgivit. Men standarduttalandena att stadgar och gällande lagstiftning följts torde väl ha skavt att skriva.
Måhända hade den ovan avhandlade lagstridigheten kunnat undvikas om 22 § st 2 tryggandelagen, som togs bort 1 januari 2010, funnits kvar. Den gav regeringen rätten att fatta beslut vid sidan av den strikta lagen, när särskilda skäl fanns. Personligen kan jag dock inte finna några sådana i det ovan behandlade Vattenfallärendet. Om regeringen nödvändigt skulle avbörda sig att vara dispensinstitut borde uppgiften ha överflyttats på annan instans, exempelvis Kammarkollegiet. Att länsstyrelserna nu efter 2009 har lagen i egna händer och tillåts godta tvivelaktigheter eller lagstridiga åtgärder är inte okej. Det riskerar att leda till godtycke och ut på ett oförutsägbart gungfly.
Fotnot
1) ”Allmän pensionsplan” definieras i 4 § tryggandelagen.
Anders Palm pensionskonsult, auktoriserad revisor 1980–81